Coronapandemin har på många sätt varit en katastrof för USA:s klassiska musikscen. Här är det offentliga kulturstödet litet eller obefintligt och de flesta förlitar sig på mecenater och biljettintäkter. Men krisen har också tvingat fram nytänkande och innovation. Många satsar nu framgångsrikt på digitala format och når en yngre och mer global publik än tidigare.


TEXT
MARTIN GELIN


Sedan Händel &
Haydn Society grundades i Boston 1805 har de överlevt det amerikanska inbördeskriget, spanska sjukan, det första och andra världskriget, finanskriserna 1929, 1987 och 2008, terrorattackerna 2001 och en rad historiska naturkatastrofer. Det är USA:s äldsta kontinuerligt aktiva musikorganisation och det här året är alltså inte första gången de kämpar sig igenom en kris. Men David Snead, organisationens direktör, hymlar inte med hur oerhört tuffa de senaste månaderna har varit.

– Jag arbetade med New York Philharmonic under terrorattackerna 2001. När pandemin kom till USA i år tänkte jag att, okej, det här kan vi fixa. Jag har erfarenhet av sådana här kriser. Men det har verkligen varit ett år som saknar motstycke. Just att det är så oförutsägbart, att vi inte vet när det tar slut, gör det väldigt svårt att planera framtiden, säger Snead.

När det gäller den omedelbara finansiella situationen råder det ingen akut kris på Händel & Haydn Society. Organisationen vilar på en smärre förmögenhet som byggts upp av generösa mecenater och sponsorer under många decennier. Det innebär att de i princip klarar sig utan biljettintäkter i flera år framåt, hävdar David Snead.

– Vi har tillräckligt mycket pengar i kassan för att kunna betala våra musiker i sex år till utan några biljettintäkter, säger han.

Det har de gemensamt med de flesta anrika amerikanska musikinstitutioner jag talat med under året.


Konsert, pre corona, på Händel & Haydn Society.

 

USA är ett av de länder som drabbats allra hårdast av pandemin. Just storstäderna längst kusterna, där de flesta anrika konserthus och musikinstitutioner ligger, har haft de högsta smittotalen. Det innebär hårda restriktioner för kultur och affärsverksamhet. I New York är i princip alla konsertlokaler stängda fram till sommaren 2021. För stadens klassiska musikscen är det givetvis en katastrof.

Men många av de stora institutionerna har temporärt räddats av generösa filantroper. I USA är de offentliga stöden till kulturlivet litet eller obefintligt. New Yorks kulturinstitutioner förlitar sig därmed på mecenater, sponsorer och biljettintäkter – vilket förklarar att biljettpriserna ofta är betydligt högre här än i Europa. Ingen av de jag talar med tror att den dynamiken kommer att förändras väsentligt av pandemin.

Suzanne Davidson och Wu Han driver Lincoln Centers populära Chamber Music Society, som fått en stor tillströmning av donationer under året.

– Vi har sett en oerhörd generositet från filantroper, stiftelser och myndigheter. Det har gjort det möjligt att fortsätta betala musiker och skapa nya program för konserter och undervisning online, säger de.

Den amerikanska regeringen har, precis som länderna i EU, räddat den bredare ekonomin från kollaps med hjälp av enorma stimulansåtgärder. Men kulturinstitutionerna har mestadels fått förlita sig på ett grovmaskigt skyddsnät och privata donationer. Ingen tror att de offentliga kulturstöden kommer att öka väsentligt under de kommande åren.

– USA har en mäktig och effektiv struktur för privat filantropi som kompletteras med viss statlig finansiering. Men med alla krav på statliga resurser som kommer att finnas det kommande året är det orimligt att tro att kultursektorn skulle se en kraftig ökning, säger Davidson.

De stora institutionerna har gjort de största förlusterna, men än så länge har de klarat sig relativt väl. Detta tack vare sparkapital som byggts upp tidigare och jättedonationer av enskilda mecenater.

De små konserthusen och musikorganisationerna har det överlag tuffare.


Wu Han är en av krafterna bakom Lincoln Centers populära Chamber Music Society.

 

National Sawdust i Brooklyn har etablerat sig som en av de mest intressanta musikscenerna för unga tonsättare och experimentell musik i New York. I våras tvingades de säga upp 60 procent av sina anställda. Sedan dess har de satt sin tillit till stöd från stiftelser, federala stödpaket och en krisfond för kulturinstitutioner.

Deras relativt unga målgrupp har gjort det lättare att ställa om till digitala evenemang och undervisning på distans, där de erbjuder lektioner från musiker och kompositörer som varit sysslolösa under året. National Sawdust har även ordnat två digitala musikfestivaler som fått stort genomslag. Överlag har trafiken och engagemanget på deras sociala plattformar ökat med 3–400 procent under året, säger Brian Berkopec, konserthallens operativa chef, som själv slutade ta ut lön i våras.

– Med hjälp av privata donationer har vi lyckats med skiftet till en digital scen. Men det förblir oklart hur vi ska kunna ta betalt för den här modellen framöver. Många i vår publik förutsätter att digitalt innehåll ska vara gratis. Tills vidare hoppas vi bredda vår publik digitalt och på sikt hitta sponsorer som kan stödja dessa initiativ, medan vi provar oss fram med nya betalningslösningar, säger Berkopec.


National Sawdust i Brooklyn har i år behövt säga upp fler än hälften av sina anställda.

 

Han menar, likt de flesta jag talar med, att det amerikanska systemet med mer privat än offentlig finansiering av kulturlivet fungerat relativt väl. Tack vare stora donationer från två stiftelser har National Sawdust kunnat finansiera över 100 artisters medverkan i digitala musikfestivaler och även beställa en rad nya verk från unga tonsättare.

– De lägre skatterna förutsätter mer privat filantropi. Det kan vara opålitligt för små aktörer, men stiftelser är överlag mer långsiktiga. För oss är det oerhört värdefullt att få löften om fleråriga donationer, säger han.

Den förhoppningsvis temporära omställningen sätter även viss prägel på musiken på kort sikt. Paola Prestini, som är kreativ chef på National Sawdust och själv är kompositör, tror att mer storskaliga, ambitiösa verk blir tillfälligt lidande.

– På kort sikt tror jag att vi kommer att se fler konserter som framförs digitalt, med musiker i separata rum. Det kommer även bli vanligare att skapa musik på distans, av ren nödvändighet under det kommande året, säger Prestini.


Paola Prestini är kreativ chef på musikcentret National Sawdust i Brooklyn.

 

Andra veteraner i New Yorks kulturliv ifrågasätter om den privata finansieringen är tillräcklig framöver. Karen Brooks Hopkins som driver Brooklyn Academy of Music kräver i en debattartikel en ”Marshallplan” för New Yorks kulturliv, vilket inte är orimligt med tanke på de skatteintäkter stadens musiker, konstnärer och kulturutövare årligen genererar genom konserter, nattliv och turism. För andra, anrika musikinstitutioner har krisen tvingat fram nytänkande och innovation, med satsningar på nya, ofta förvånansvärt lönsamma, digitala format.

Tanglewood, en berömd festival och musikskola i Massachusetts, ett par timmar norr om New York, tvingades ställa in alla sommarens konserter tillsammans med Boston Symphony Orchestra. Det är i vanliga fall en av de stora kulturhändelserna på den amerikanska östkusten, som lockar runt en miljon besökare årligen, med besök från stjärnor som Yo-Yo Ma och Joshua Bell, som bor i närheten.

Mark Volpe, direktör för Tanglewood, har tillbringat sommaren på kontoret. Han berättar om det ovanligt ödsliga landskapet kring konsertlokalerna, i Massachusetts vackra tallskog.

– Jag tar en daglig promenad runt området och ser numera rävar, fasaner, gäss, björnar. De har återvänt till den här vackra tallskogen som omger våra lokaler. Under 23 år här har jag aldrig sett något liknande, säger han.

I mars insåg Mark Volpe att resten av årets konserter och undervisning måste ställas in.

– Jag bestämde mig omedelbart för att tänka om allt. Vi är nu ett medieföretag, inte bara ett konsertföretag.

Han satte upp två tydliga riktlinjer. Dels att hälsa och säkerhet måste komma först. Dels att börja sända livemusik för en global publik. Som många andra har de satsat stort på livesända strömmade konserter.

– Jag inbillar mig inte att det kan ersätta den verkliga livemusikupplevelsen, med ljudet, atmosfären, gemenskapen. Men med det sagt har vårt virtuella Tanglewood nått publik i 70 länder, i sex världsdelar.


Ozawahallen på Tanglewood sommaren 2019. Av årets festival blev det intet.

 

Mer än 300 000 personer följde konserterna under sommaren i en kombination av betalda och gratiskonserter.

– 20 procent av den betalande publiken hade aldrig gett oss pengar förut. Det tror jag kommer förändra hur vi arbetar för gott. Även när vi återvänder till vanliga konserter så kommer vi bibehålla den digitala plattformen. Jag hoppas vi kommer ut ur det här på andra sidan med en större global publik som fortsätter följa oss virtuellt. Vi är kanske inte en industri som är kända för att förändras. Men i år har vi tvingats att göra det, säger Volpe.

Han berättar att många av gästerna försökt återskapa den unika miljön på Tanglewood hemma i trädgården.

– De har gjort våra livesändningar till särskilda små högtider. De sätter upp biodukar och avancerade ljudsystem i sina trädgårdar, bjuder över ett par vänner som sitter utomhus på tryggt avstånd. Som ett Tanglewood i miniatyr. Det är faktiskt ganska rörande att se.


Mark Volpe är direktör för den anrika sommarfestivalen i Tanglewood.

About The Author