Hur tonsätter man ett korallrev? Sopransaxofonisten och tonsättaren Anders Paulsson vet. Genom organisationen Coral Guardians har han hittat ett sätt att förena sina två passioner – musiken och bevarandet av världens korallrev. I våras fick hans senaste symfoni ett bejublat uruppförande på Hawaii – ett verk som grundar sig helt på ursprungsbefolkningens skapelseepos där allt liv tar sin början under ytan. Opus har träffat den världsberömda solisten med det brinnande miljöengagemanget.

Text: Sophy Elevall, foto: Peter Knutson & Magnus Åkerlind (utomhusbilder)

Varje morgon går Anders Paulsson ner till vattnet några hundra meter från huset på Ingarö och blöter ansiktet, oavsett årstid. På tomten har han anlagt ett tre meter högt vattenfall som alltid porlar.

– Jag påminner mig själv om att samma hav sträcker sig runt hela världen. Jag vill fira vattnet, erkänna det som levande, inte något som bara kommer ur en kran. Vatten ger liv och bygger broar mellan olika kulturer, precis som musiken, säger han.

Han går vid strandkanten och blickar ut över havet. Klädd i en vit t-shirt med texten Coral Guardians, röda, färggranna shorts och i handen håller han en kokosvattendryck, ”för att minnas smaken från senaste resan till Hawaii”. Han är fortfarande lyrisk över vad han lyckades åstadkomma tillsammans med ursprungsbefolkningen och Hawaii Symphony Orchestra. Ögonen strålar. Men vi återkommer till det.

Anders visste tidigt att det var musiken han ville ägna sitt liv åt. Som 13-åring gick han på Adolf Fredriks Musikklasser i Stockholm. Därefter fortsatte han till Kungliga Musikhögskolan och vidare till studier vid Conservatoire de Bordeaux och Manhattan School of Music i New York.

Det tog några år innan han hittade just sopransaxen som sitt uttrycksmedel. Resan gick från blockflöjt och klarinett till tenorsaxofon och altsaxofon, men när han som 25-åring till slut fann sitt instrument beskriver han det som att hitta hem.

– Jag hade letat efter de där riktigt höga tonerna. Precis som saxofonens skapare Adolphe Sax hörde jag som ung en klang inom mig som ännu inte fanns. Men när jag väl hittade den kände jag, och känner fortfarande, en oerhörd kärlek till klangen.

Sopransaxofonen är ett ungt instrument, så för att kunna etablera det som ett fullvärdigt klassiskt solistinstrument behövdes specialkomponerad originalmusik. Till dags dato har därför över 50 internationella kompositörer skrivit solokonserter och kammarmusik till Anders. Det har lett till en osannolik karriär som klassisk sopransaxofonsolist som inneburit att han har framträtt i konserthus i 27 länder, bland annat i Carnegie Hall i New York, Berlin Philharmonie och Concertgebouw i Amsterdam. Och när Nelson Mandela fick Nobels fredspris 1993 fick Anders spela för honom.

En vändpunkt under ytan

De första åren som sopransaxofonist handlade allt om musiken. Men så hände något som fick Anders att krascha. Och livet fick plötsligt nya nyanser.

– Jag var i 30-årsåldern och flera närstående hade gått bort, en relation hade tagit slut och jag var djupt deprimerad. Jag bestämde mig för att åka iväg från allt för att se om det kunde få mig att må bättre. Jag valde Hawaii som tillflyktsort.

Väl på plats var det dock inte mycket som hjälpte. Det vill säga ovanför land. Men en dag var han ute och snorklade bland korallreven och mötte något som kom att förändra hans liv. Det var en gul trumpetfisk som simmade förbi i det turkosblå havet. Ett leende spelar i mungipan när han minns tillbaka.

– Den såg ut precis som en sopransax och det var omöjligt för mig att inte stanna upp och bli glad. Jag fick upp ögonen för det otroligt vackra livet som finns under ytan och fisken liksom väckte upp mig ur min depression.

Ett nytt engagemang började väckas och nästa steg blev en volontärresa till Belize i Västindien där Anders Paulsson spenderade flera veckor tillsammans med organisationen Coral Cay Conservation. Efter att ha genomgått en kurs och tagit dykcertifikat bestod sysslorna av att samla in data om korallreven.

– Det var verkligen några av de bästa veckorna i mitt liv. Det är en sådan lyckokänsla att få dyka bland levande koraller.

Ju mer Anders lärde sig om de hotade korallreven, desto mer kände han att han ville göra något för att hjälpa dem. Så småningom utkristalliserade sig en plan för hur han kunde kombinera det han var bra på – musiken – med att skapa den förändring han ville se.

Sprider vetenskap med musik

Anders vill sprida vetenskap om korallreven på ett sätt så att den når människor inte bara intellektuellt utan även emotionellt. För sex år sedan grundade han därför organisationen Coral Guardians i samarbete med forskare vid Stockholm Resilience Centre.

Det första projektet blev en välgörenhetskonsert i Stockholm för att stödja ett utbildningscenter för mångfald och hållbar utveckling på Filippinerna. Projektet utvecklade sig och året efter blev det ett ännu större event på plats i landet.

– Jag har märkt att människor inte vill ändra på sig även när de får fakta presenterat, det är svårt att nå ut med vetenskap till vår delvis faktaresistenta allmänhet, det är ett växande problem. Men musiken når människor på en emotionell nivå, den får folk att känna och börja bry sig.

»Det är svårt att nå ut med vetenskap till vår delvis faktaresistenta allmänhet. Men musiken når människor på en emotionell nivå, den får folk att känna och börja bry sig.«

Och bryr man sig, menar Anders, då skjuter man inte längre upp att agera, då sätter man igång direkt.

– Det är det som behövs. Utan våra livsuppehållande ekosystem är vi människor ingenting. Det finns ofantligt många anledningar till varför vi måste ta hand om våra korallrev och vi behöver göra det nu.

Det senaste projektet Anders genomförde hade en än djupare klang, på många nivåer. Han skapade ett nytt slags orkesterverk och något han upplevde som det mest spektakulära han både skrivit och varit med om i sitt musicerande liv. Och nu vänder vi åter blickarna mot Hawaii.

Uråldrig skapelsechant

När Anders reser vill han komma nära lokalbefolkningen, visa respekt och få förståelse för människors seder. När han återvände till Hawaii för drygt tre år sedan gav detta honom möjligheten till ett unikt samarbete. Han blev insläppt i den innersta kretsen av Hawaiis ursprungsbefolkning och fick tillträde till en uråldrig chant, något som enligt Anders kan beskrivas som ett ”naturliturgiskt recitativ kring en given tonhöjd och en invokation av förfädernas andar, arternas utveckling och deras inbördes släktskap”. Just den här chanten, som heter Kumulipo, beskriver Hawaiianernas skapelseberättelse. Den inleds med att den första korallpolypen föds och Anders fick tillstånd att spela in den – något ingen annan tidigare har fått göra – för att bygga ett orkesterverk runt den.

Väl hemma i Sverige tog det honom fem månader att skriva symfonin. I sin struktur har Kumulipo en väldigt tydlig arkitektur, vilket gjorde att Anders kunde bygga verket på samma arkitektur utan att ändra en enda stavelse av chanten. Varje dag innan arbetet satt han dessutom i stillhet en timme.

– Det var ett utmanande projekt som jag till en början inte visste om jag skulle klara. Men att sitta i stillhet så länge hjälpte. Något händer när man bara sitter och inte gör något, ryggraden hittar sin linje som ett träd och man blir väldigt vaken. Man får åtkomst till rummet bortom tankarna och melodiska fragment kommer som små fåglar i luften. Då gäller det att vara alert, att lyssna på tonerna för att kunna skriva ner dem.


Bilden: Anders Paulsson, Aaron Mahi och Chyne Camacho framför en förkortad version av Kumulipo Reflections på International Coral Reef Symposium 2016.

Enligt Kumulipo uppstod allt liv ur korallerna och Anders berättar att ursprungsbefolkningen på Hawaii ser det som att det finns ett intimt förhållande mellan arter på land och arter i havet – att varje individ i havet har en beskyddare på land och vice versa. Därför skapade han en ram av de 13 verserna av parförhållanden och gestaltade det genom duetter i orkestern. Flöjten tillsammans med fagotten, klarinetten med marimban, och så vidare.

– Jag var ute och spelade några konserter under de här månaderna också men jag längtade alltid hem till skrivandet. Det var en väldigt speciell process.

Så den första april i våras var det dags. Honolulus konserthus Neal Blaisdell Concert House var fullsatt när Hawaii Symphony Orchestra framförde Kumulipo Reflections #Coral Symphony under ledning av den Grammyvinnande dirigenten JoAnn Falletta. Samtidigt visades ett stort bildspel med levande korallrev i bakgrunden. Själv satt Anders i publiken, eftersom verket inte innehöll någon sopransax.

– Jag använde mitt instrument när jag skapade verket så jag ser orkestern som en förlängd sopransax. Men Hawaii Symphony Orchestra ville ha ett orkesterverk som de kunde fortsätta turnera med även utan mig. Dessutom är sopransaxen en så speciell röst att den skulle särskilja sig. Den fungerar bra i solokonserter, men i en orkester kan den bli för dominerande. Och hela idén med det här verket byggde ju på att det skulle vara som ett ekosystem, där ingen art, eller instrument, skulle ha företräde framför någon annan.

Istället blev det chanten, som framfördes av Kahu Aaron Mahi i samklang med orkestern, som fick ta solistpositionen. En radikal idé att genomföra i en symfoniorkester, tycker Anders, där det ofta handlar så mycket om prestige, prestation och perfektion. Anders får fortfarande rysningar när han tänker på framträdandet.

– Det var en utmaning att få ett sådant kulturellt möte att fungera men det blev verkligen magiskt och två världar som möttes. Utöver att evenemanget väckte ett miljömässigt engagemang hos publiken blev det också ett erkännande för ursprungsbefolkningen.

Ambassadör för korallreven

Anders sveper med blicken över klipporna på Ingarö. Hawaii ligger långt bort, men havet förbinder dem. Nu har Coral Guardians dessutom inlett ett tioårigt samarbete med Conservation International vilket innebär att Anders kommer åka till nya korallrevsdestinationer och skapa musikaliska evenemang. Han vet inte om de kommer bli lika pampiga som det senaste, men så länge han får fortsätta vara en ambassadör som ger röst till livet under ytan, trivs han. Och att han får människor att samlas runt musiken.

Men vad är det egentligen han vill åstadkomma med allt engagemang han lägger ner?

– Jag vill att vi ska bli bättre planetskötare och att alla jordens invånare, inkluderat djur och växter, ska få upprättelse för sin existens. Jag vill att vi respekterar allt liv i hela kedjan.

Han doppar tårna i det svala havet och drar paralleller till en symfoniorkester.

– Faller ett instrument bort blir helheten inte lika vacker. Det är samma sak med ekosystemen. Världen vore så mycket fattigare utan korallreven.

»Faller ett instrument bort ur en symfoniorkester blir helheten inte lika vacker. Det är samma sak med ekosystemen. Världen vore så mycket fattigare utan korallreven.«

Men, så tillägger han:

– Vi har fortfarande en liten chans att rädda dem.

 

Varför Anders Paulsson vill att vi ska bry oss om korallreven

  • Korallreven är bland de rikaste och mest varierande ekosystemen på jorden, omkring två miljoner arter är beroende av dem för sin överlevnad.
  • 500 miljoner människor är direkt beroende av korallreven som bl.a. proteinkälla, försörjning och för att de skyddar kusterna mot stormar.
  • Det finns många potentiella medicinska läkemedel i korallerna som vi knappt har börjat upptäcka.
  • De har ett estetiskt värde och för många kulturer även ett andligt värde, på Hawaii t.ex. betraktar man korallreven som sina förfäder.
  • Mer än 75 % av korallreven är idag hotade.

Namn Anders Paulsson
Född 14 oktober 1961
Bor Villa på Ingarö i Stockholms skärgård.
Familj Sambo sedan 19 år tillbaka
Yrke Sopransaxofonsolist, tonsättare
Aktuell med Grundare av organisationen Coral Guardians som för samman musik och vetenskap för att skydda korallreven, coralguardians.org

 

Anders tipsar!

Se gärna filmen Chasing Coral för en uppdatering om korallernas värld. Finns på Youtube.

 

About The Author