Göteborgsoperan har stabilitet i form av ett operahus med betydande konstnärligt kapital inom väggarna. Vattnäs konsertlada lanserar å andra sidan utomhusfräschör och naturenergi. Östersjöfestivalen i Berwaldhallen förlitar sig på inflöde österifrån – ett resursslukande gästspel från Finlands nationalopera och inte minst Esa-Pekka Salonen som eldsjäl och trollkarl. Tre Rhenguldet-uppsättningar på svensk mark inom 9 månader – och den 22 september är det 150 år sedan urpremiären. Gott om skäl således för en djupdykning i första delen av Wagners monumentala Ringepos.

TEXT CARLHÅKAN LARSÉN

 

Rhenguldet utgör, som många Opus-läsare vet, första delen av Wagners Nibelungens ring. Tonsättaren och diktaren klassificerade stycket som ”Vorabend”. De tre följande delarna är Valkyrian, Siegfried och Ragnarök.

Varför nu detta mastodontiska format, vad är det som är så tungt vägande?

Från urtida myter fiskade Wagner upp berättelserna om jordens urbrunn, om människornas och gudarnas uppgång och fall. Ämnet är således stort nog. Själva det musikdramatiska projektet föreföll närmast ogenomförbart och åren gick innan allt gick i lås för den lika visionäre som självmedvetne, för att inte säga egocentriske, fantasten Wagner.

Men i det här sammanhanget stannar vi vid Rhenguldet, där storyn läggs tillrätta.

 

I Richard Wagners föreställningsvärld levde myterna om Nibelungens ring sannolikt främst genom den tyska Nibelungen-Lied. Detta medeltida versepos fick under den romantiska historiserande epoken vid 1800-talets mitt en särdeles stark ställning. Dikten, särskilt en huvudperson, Siegfried, blev ett rättesnöre i tysk tankevärld, kanske inte så mycket estetiskt-litterärt men desto mer såsom identitetsbygge i den tyska nationen. Denna var ännu inte en politiskt oberoende enhet utan uppsplittrad i ett stort antal autonoma statsbildningar, ofta till ytan minimala. En ordning som etablerats när den postnapoleonska europeiska kartan ritades på 1810-talet.

Årtalet 1848 bildar en startpunkt för Wagners nappatag med nibelungarna. Det började med texterna. Men han kom att prioritera mer känslogripande idéer – Tristan och Isolde och Mästersångarna i Nürnberg. Först 1852, efter många omarbetningar, fullbordade han texterna till de fyra dramer som skulle kläs i toner.

Han började från slutet, med Siegfrieds död, ett parti av Ragnarök och fortsatte med Rhenguldet. Siegfried och Valkyrian fick vänta. När hela Ringen uruppfördes i det för ändamålet uppbyggda festspelshuset i Bayreuth 1876 hade alltså 28 år förflutit från startpunkten.


Anders Lorentzon som Wotan och Katarina Karnéus som Fricka i förra höstens Rhenguldet på Göteborgsoperan. Foto: Mats Bäcker

 

Rhenguldet är ett konstverk så mångsidigt att det passar in i fler än en ideologi. Man har tidvis gjort stort nummer av nazismens annektering av Nibelungens ring med nationalistisk syftning, inkluderande markanta rasistiska inslag. En annan gång är det makt-och-kärlek-temat som ställs i förgrunden. En tredje möjlighet är att undvika den ideologiska aspekten och därmed bara, helt enkelt, spegla Wagners storhet som komponist, hans virtuosa hantering av klang och harmoni, hans förmåga att skildra mänskliga passioner och attityder i musik och hans geniala vävar av karaktärsfyllda ledmotiv.

Ledmotiven, som åtföljer enskilda rollpersoner eller ledsagar och definierar olika bärande skikt i handlingen eller i intrigens undertexter, är inte Wagners uppfinning, men det var han som satte metoden i system i oanad skala. Man har räknat fram att Ringen innehåller cirka 250 sådana musikaliska fraser, som bildar ett tätt mönster och ger dramaturgiskt sammanhang. De antyder, illustrerar, förutskickar, knyter samman, förtydligar och skapar kontraster.

De wagnerska konstgreppen har hållit forskningen sysselsatt med analyser ända sen 1800-talets mitt. De pågår fortfarande. Inget tryckt Ringen–program kan avvara en lista med förklaringar till ledmotiven.

 

Vi följer i denna text Rhenguldets färska strömningar från Göteborg över Vattnäs i Dalarna till Berwaldhallen i Stockholm. Tre vitt skilda utgångspunkter: först ett fullvuxet operahus, därpå en somrig läger-eld att fylkas vid och som mål konsertant virtuositet i festivalformat.

Göteborgsföreställningen hade premiär hösten 2018 och inledde den gigantiska satsningen på en hel ”Ring”, med premiärerna fördelade på fyra säsonger. Regissör är Stephen Langridge. Regiidén är att ta miljöfrågor och hållbarhetsperspektiv på allvar i operaproduktionspraktik. Ett sagostoff har ju ingen förankring i en särskild tidsepok – detta lämnar det konstnärliga teamet en viss frihet.

Synvinkeln må vara sympativäckande men öppnar knappast för en djupare konstnärlig analys. Med sina givna förtjänster i fråga om rollbesättning och orkesterprestationer förblir föreställningen en smula anonym, även om husets resurser och regissörens, scenografens (Alison Chitty) fantasi räcker långt. Och husets egen sjungande ensemble har givna vokala kvaliteter att uppvisa: bland andra Anders Lorentzson (Wotan), Mats Persson (Donner), Tomas Lind (Froh), tillsammans med kapaciteter som Katarina Karnéus (Fricka), Carolina Sandgren (Freja) och Hege Høisæter (Erda).


Floden Rhen i Göteborgsoperans tappning. Foto: Mats Bäcker

 

Vattnäs erbjuder ett trångbott kulturhus mitt i gränslös, vidsträckt naturskönhet. Den gamla ladan som förvandlats till ung operascen har konsekvent erbjudit en repertoar långt från allfarvägen (mellan Mora och Orsa). Inför sommarens Wagnerutmaning hade ett ”orkesterdike” fixats till på ett läktarutrymme. Där fanns nu plats för cirka 30 musiker. Idén är densamma som när Nibelungens ring sattes upp på Wermland Opera i Karlstad.

I Vattnäs är det förstås proppfullsatt, vilket betyder ett par hundra i publiken. Inte precis något format för jättar och gudar. Ändå, eller kanske just därför, en inspirerad atmosfär och förtätad energi. Det är inte fråga om resursrik teaterlek utan om en slående tydlighet. Orkestern sänder robusta chockvågor ut över publiken – och sångarna! Hälften håller världsklass, resten är bäst i Sverige. Johan Schinkler gestaltar Wotan, Anna Larsson både Fricka och Erda, Fredrik Zetterström är Alberich och Göran Eliasson Loge.

Patrik Sörlings regi innebär att koreografi och dans självklart ingår. De sceniska arrangemangen antyder sagostämning. Rhendöttrarna dyker upp och ner i den här ”Siljansringen”. Den geologiska formationen utgör resultatet av ett meteornedslag för hundratals miljoner år seden, vilket kan fungera som en metafor för handlingsförloppet i Ringen.

Sist men inte minst i Vattnäs: dirigenten Joakim Unander – han eldar orkestern och har själv bearbetat orkestersatsen till överkomlig numerär. Det är värt ett bragdguld. Vattnäs erbjuder en storslaget klingande intimitet som i sina bästa stunder – och de är många – mot alla odds når en paradoxal monumentalitet.


Vattnäs Rhendöttrar: Katarina Böhm – Wellgunde, Alexandra Büchel – Woglinde och Elisabeth Leyser – Flosshilde. Foto: P-J Jansson

 

Till sist: Östersjöfestivalens trumfkort: en konsertant version med Esa-Pekka Salonen som galjonsfigur. När man saknar scenisk gestaltning ligger det makt uppå att musiken kompenserar och bär. Maestro Salonen bemästrar den situationen. Kvällen är i stor utsträckning hans: engagemanget och temperamentet, flexibiliteten och detaljfinessen. Dramat målas upp i musiken. Rollbesättningen imponerar likaså: Tommi Hakala (Wotan), Jukka Rasilainen (Alberich), Tuomas Katajala (Loge), Lilli Paasikivi (Fricka). Här finns outtömlig vokal auktoritet och utstrålning.

Men Berwaldhallen är i första hand en studio för radio och tv. Mikrofonerna sitter där de ska. Direktsändningen i P2 bör ha varit imponerande – resan till Stockholm kunde man såtillvida besparat sig. Men då hade man inte med ögonen fått uppleva Salonens eldiga aktion. Å andra sidan hade man sluppit förarga sig på Berwaldhallens usla textmaskin.


Applådtack i Berwaldhallen med Salonen och den stora solistskaran från Helsingforsoperan. Foto: Arne Hyckenberg

 

När jag väger samman intrycken från tre Rhenguldet hamnar – hör och häpna – Vattnäs på översta pallplatsen. Miljö, atmosfär, förtätning sammanvävs till ett vinnande koncept. Sen är det en annan sak att ”Rhenguldet enligt Salonen” har en musikalisk slagkraft som klingar både överjordiskt och underjordiskt. Göteborgsoperans satsning är både djärv och hängiven. Men kanske passar Valkyrian husets kompetens bättre. Vi får se.

En ring har ingen början, inget slut. Så är det också med Ringen. Den tycks cirkulera till Ragnarök. I närområdet skönjer man Rhenguldets uppdykande både i Oslo och Helsingfors. Och i Göteborg rider Valkyrian och hennes följe in redan i november. Ropen skalla: Valhall åt alla! Tojotoho!

 

Tre Rhenguld på nio månader

Uppsättningarna som Opus besökte:

 

Göteborgsoperan, hösten 2018

Dirigent Evan Rogister, regi Stephen Langridge. Medverkande (bland andra) Anders Lorentzson, Mats Persson, Tomas Lind, Henning von Schulman, Karnéus, Carolina Sandgren, Hege Høisæter, Mia Karlsson, Frida Engström.

 

Vattnäs konsertlada, juli 2019

Regi: Patrik Sörling, dirigent: Joakim Unander. Medverkande (bland andra) Johan Schinkler, Anna Larsson, Göran Eliasson, Alexandra Büchel, Katarina Böhm, Elisabeth Leyser, Fredrik Zetterström, Anders J Dahlin.

 

Östersjöfestivalen, 25 augusti 2019

Gästspel av Finlands nationalopera. Esa-Pekka Salonen, dirigent. Medverkande (bland andra) Tommi Hakala, Tuomas Katajala, Lilli Paasikivi, Reetta Haavisto, Tuomas Pursio, Markus Nykänen, Sari Nordqvist.

Tips! Berwaldhallens föreställning streamades live via webben. Sändningen finns fortfarande tillgänglig för allmänheten via denna länk. Lyssna, titta – och njut!

About The Author