Har världen skådat en mer förnämlig cellist än Mstislav Rostropovitj? Mattias Nyberg tecknar här några rader med anledning av tioårsminnet av hans bortgång.

Rostropovitj. Namnet frammanade bilden av en hybrid mellan människa och racerbil. I min spelkamrats lurar hörde jag Rostropovitj fara fram så att asfalten blossade. Det var åttiotal och sommarläger med Östgötska ungdomsorkestern. Rostropovitj kunde spela allt, berättade min medcellist – säkert även alla violinkonserter i rätt oktav. Han bemästrar, tänkte jag med ett visst obehag. Det var något diaboliskt över det hela. Jag försökte glömma denne Rostropovitj, och lyckades nästan.

Några år senare, i ett vardagsrum i Hackefors, satt min kompis klarinettisten och jag och avnjöt en grammofoninspelning av Haydns cellokonsert i D-dur. Det var ett stilfullt framförande av en tysk cellist vid namn Jörg Metzger. Vi fylldes båda av ett slags profan andakt inför denna tidlösa musik.

Jag ville ha en egen lp med konserten. Gärna en ännu bättre version, helst den bästa. I skivaffären vid Trädgårdstorget i Linköping fastslog en av de legendariska herrarna bakom disken: ”Den här skivan, Mattias, det är den du ska ha!”

Texten på skivomslaget gick inte att ta miste på. Det var han igen. Mstislav Rostropovitj. Försedd med ett par glasögon nästan stolligare än mina egna. Tydligen hade jag glömt mina tidigare dubier, för jag anade genast att denna inspelning skulle bli min nya måttstock. Nu gällde det att bli cellistiskt vuxen, och den ryske stormästaren skulle säkert hjälpa mig.

Men så blev det inte. Rostropovitj bjöd inte alls på det övermänskliga klangfyrverkeri som jag hade förväntat mig. Cellospelet var kvalificerat men ordinärt. Jag sorterade in skivan i hyllan och återgick till mina invanda idoler. Och tiden gick.

En decemberkväll hos goda vänner – efter ett försvarligt intag av knäck, lussekatter och 0,7-procentig äppelcider – lystrar jag till, och häpnar. I högtalarna är året 1969. Högt upp på A-strängen råder en stilla glöd. Det är slutet av Antonín Dvořáks cellokonsert. Rostropovitjs glimmande kantilena värmer upp hela Jesus-Christus-Kirche i Berlin, och det blir gott om energi över att driva rullbandspelarna också. Tonerna väcker inte i första hand beundran för solisten – cellorösten tycks syfta ut ur själva musiken. Stråken förs av någon som har förmågan att med ett barns allvar lyfta blicken mot kosmos. En särart så god som någon.

Eoner gick. Jag var nu själv examinerad musiker och hade just påbörjat mina solistdiplomstudier. Rostropovitj kom till Stockholms konserthus för att spela Haydns C-dur-konsert.

Haydn igen … När scendörren öppnades, steg han inte bara in, han steg på.

Sedan kom snubblingen. Mstislav Leopoldovitj Rostropovitj snubblade på en sladd. Vi som läst Oscar Hedlunds Da Capo! kom att tänka på Napoleon, som knappt tvåhundra år tidigare hade kört sporrarna rätt in i den cello som nu, med oroande fart, tillsammans med sin domptör var på väg mot scengolvet. Det skulle alltså bli märken från Stockholms konserthus också!

Men det blev ingenting av med ramlandet. Vi hade tillfälligt glömt Slavas utomordentliga balanssinne. Ett sådant är en fördel att ha om man brukar dricka vodka ur bräddfyllda saftglas (vilket vi tydligt hade sett på tv). När orkester och publik flämtat färdigt, satt Rostropovitj redan på soliststolen, med hela kroppen svängande av iver att få börja spela.

”Kontrasten mellan konsertsal och tunnelbanestation har aldrig varit större.”

Den här gången var det sannerligen inget ordinärt Haydn-spel. Det var den där strömmande generösa värmen igen, fast nu som överdådigt sceniskt fenomen. Rostropovitj prickade varenda en i salongen med sin vänliga och väldiga eldkastare till karisma. Kontrasten mellan konsertsal och tunnelbanestation har aldrig varit större.

Mer kan naturligtvis sägas. Man kan nyansera, recensera, filosofera. Det fanns till exempel ytterligare en genial rysk cellist, väsensskild från Rostropovitj. Idén att det alltid ska finnas en som är ”störst” är väl en mänsklig besatthet. Faktum är att Rostropovitj fick en att glömma all sådan småaktighet – genom sin storhet.

Mattias Nyberg

 

Rostropovich filmad när han spelar Bach bredvid Berlinmuren vid Checkpoint Charlie den 12 november 1989.

About The Author