OPUS var på plats vid invigningen av världens största och dyraste konserthus: Elbphilharmonie i Hamburg.

Förtjusningen visste inga gränser när de tyska dagstidningarna kommenterade invigningen av Elbphilharmonie i Hamburg. Förstasidan på Hamburger Abendblatt fylldes av en konserthusbild under rubriken ”Den fulländade”. Även Hamburger Morgenpost prydde förstasidan med ett foto av ”Elphi”, som byggnaden populärt kallas – och med rubriken ”Elphi, vi älskar dig”. Dagen efter invigningen återkom samma tidning med förstasidesrubriken ”Halleluja! Hela världen beundrar oss för denna musikkatedral.”

Förtjusningen är uppenbar också bland stadens styrande socialdemokrater som beslutsamt drivit igenom det ofta problemkantade bygget. Bland annat har kostnaderna fyrdubblats. Slutnotan hamnade på knappt 800 miljoner euro – nästan 8 miljarder kronor – varav det mesta betalats av delstatens invånare.

När jag hör stans politiker trots allt försvara kulturprojekt i denna storleksklass framstår svenska politiker som räddhågade budgetbyråkrater, utan ens tillnärmelsevis liknande visioner. Borgmästare Olaf Schulz understryker kulturens betydelse för människors välmående:

– Denna stora satsning kan öka kulturintresset ännu mer. Ett rikt kulturliv berikar stans invånare och ökar livskvalitén.

Wolfgang Schmidt, socialdemokratisk senator, tar emot i rådhuset och förklarar vältaligt att det vore ”politiskt självmord” att dra ner på kulturutgifter. Kulturinstitutioner är ”bland det viktigaste som finns” i ett demokratiskt samhälle, framhåller han. Själva byggprocessen beskriver Schmidt som ett ”triangeldrama” mellan senaten, de schweiziska arkitekterna och själva byggfirman ”som ibland tycktes medverka med fler advokater än byggjobbare”.

– Vi har haft som mål att bygga ett av världens främsta konserthus, fortsätter han, men lika viktigt har det varit att bygga ett hus där alla kan känna sig välkomna och där även människor som inte är vana att gå på konserter ska känna sig bekväma. Vi ska bedriva musikutbildning i detta hus och försöka skapa ett inkluderande samhälle även på musikens område.

Den stora ljusa konsertsalen, inspirerad av Berlinfilharmonins rymdinspirerade byggnad från 1963, rymmer 2 100 åhörare. Publiken sitter på brant terrasserade sektioner upp längs väggarna. Inte någonstans sitter man längre bort än 30 meter från orkesterpodiet. Man kan lätt begeistras av byggnadens avancerat geometriska, avskalat abstrakta formspråk. Å andra sidan ter sig alltsammans som ett Dubai-aktigt arkitekturskryt: svulstigt och överdesignat.

Till invigningen kom förbundskansler Angela Merkel och Tysklands president Joachim Gauck (som i högstämda ordalag prisade satsningen). Därtill bl.a. 350 inbjudna journalister från hela världen. Med terroristattentatet i Berlin i färskt minne var säkerhetspådraget enormt. Ett stort område kring konserthuset var avspärrat, cementhinder hade ställts upp, poliser och ambulanser syntes överallt, och alla besökare fick genomgå elektronisk visitering. Kanske var denna massiva säkerhetsapparat samtidigt ett genrep inför G 20-mötet senare i år på Elbphilharmonie?

Invigningskonserten dominerades av relativt avancerad musik – både jämfört med invigningskonserter i allmänhet och i förhållande till målsättningen att detta faktiskt ska bli ”ett hus för alla”. Dirigent Thomas Hengelbrock, som ledde Elbphilharmonie Orchester (f.d. NDR Sinfonieorchester), hade ställt samman ett program som på olika sätt utforskade salens akustiska möjligheter och där gammal och ny musik nästan utan mellanliggande pauser kom att bilda en djärv helhet men där 1900-talsmodernism starkt dominerade. Nästan lite utmanande – och definitivt överraskande – var det att vare sig Brahms, Telemann, C P E Bach eller andra kända tonsättarprofiler i Hamburgs musikhistoria spelades denna kväll.

Salen då? Jo, den vackra, ljusa konsertsalen har en ytterst god akustik. Dock aningen hård, snudd på ekande, när orkester och kör stegrade fortissimot i slutet av Beethovens nionde symfoni. Och jag kan knappast tycka att kontratenoren Philippe Jarousskys änglalika röst, tillsammans med ackompanjerande harpist, hördes fullständigt perfekt från den högt belägna balkongen.

Under invigningen framfördes även bl.a. Benjamin Brittens Pan (1951), Henri Dutilleux Mystére de l’instant (1989), Bernd Alois Zimmermanns Phopoptosis (1968; ett lite abstrakt verk, med våldsamma urladdningar ungefär som hos Allan Pettersson, och mot slutet ett Stravinskijaktigt upprört hav, fyllt av motstridiga strömmar), Rolf Liebermanns Furioso (1947; hetsig modernism med smak av storbandsjazz – och där musiken mynnar i ett storslaget deltaland med mäktig klangbredd), Olivier Messiaens Turangalila-symfoni (1948; kraftfullt, rytmiskt, med smak av Gerhswin) samt förspelet till Richard Wagners Parsifal (trots att orkestern spelade subtilt kan den inte mäta sig med t.ex. Wienfilharmonikerna). Vidare uruppfördes Wolfgang Rihms Reminiszenz: ett melankoliskt verk där tonsättaren fjärmat sig långt från den Stockhausen han studerade för och snarare framstår som en återuppstånden Wagner – med Pavol Bresliks mjuka tenorsolo som ett fritt svävande vitt moln över den tunga, täta orkestermassan. I den avslutande Beethoven-finalen övertygade såväl kören som solisterna, inte minst sublime basbarytonen Bryn Terfel.

Mitt i ett frihamnsområde som allmänheten fram till 1970-talet inte fick beträda har det skeppsformade konserthuset nu blivit ett arkitektoniskt utropstecken i ”Hafen-City”, ett distrikt som på bara något decennium förvandlats till attraktiva bostadskvarter.  Återstår att se om visionen av den torgliknande ”plazan” i byggnadens mitt och med kilometervid panoramautsikt kan bli den folkliga mötesplats man hoppas på (5 miljoner besökare väntas enbart i år), samt om de tre konsertsalarna kan åstadkomma den nytändning av stans kulturliv som så många hoppas på. För det är ju nu, när allt är färdigt, som allting börjar!

Med vad slags musik ska den anslående byggnaden fyllas? Hur ska visionen om ”ett hus för alla” faktiskt förverkligas?

Mycket talar för att Elbphilharmonie faktiskt kan bli ett av Tysklands nya landmärken. Och turistnäringen kommer säkerligen att dra stora växlar på det spektakulära huset. Redan är årets alla biljetter sålda. Man får innerligt hoppas att pågående klimatförändringar hejdas, alternativt gör ett undantag för Elbphilharmonie. Stigande havsvattennivåer skulle vara en katastrof!

Förhoppningsvis inte ett dåligt omen, men .. dagen efter invigningskonserten var vattennivån två meter över genomsnittet (!) och delar av fiskmarknaden vid St Pauli stod under vatten.

BJÖRN GUSTAVSSON

 

About The Author