Clara Wieck-Schumann (1819–1896) levde ett liv i musik och tragik. Länge var hon mest känd som Robert Schumanns maka, men i vår tid faller tack och lov allt mer ljus på hennes person och prestationer. I höst firar vi hennes 200-årsjubileum.

TEXT CARLHÅKAN LARSÉN

 

Clara Schumanns liv kan beskrivas som en tragedi i många uppslitande akter. Det börjar med fadern Friedrich Wiecks stränga regemente. Denne var en renommerad pianopedagog med ett eget system för skolning vid tangenterna. Clara fick pröva på detta från fyra-fem års ålder. Han stakade ut ett bestämt mål: att fostra en fullfjädrad liten artist. Ett underbarn, helt enkelt, med häpnad och beundran i sitt triumfatoriska släptåg. Mycken heder och lite kontanter, som det heter i Figaros bröllop.

För fadern ett projekt av stor vikt. För Claras karriär som pianist en grundläggande förutsättning men också starkt traumatiserande, en börda hon ständigt bar med sig.

 

Fostrandet gick inte smärtfritt. Den faderlige och tyranniske läraren klagade på eleven: hon var lat, olydig och uppstudsig, etcetera. Det står i Claras dagbok; för säkerhets skull var det fadern som skrev den …

Till barndomens problem hörde vidare i högsta grad det faktum att modern och fadern gick skilda vägar när Clara var i fyraårsåldern. Man kan konstatera att hon växte upp utan kontakt med sin mor. Familjesituationen var på så sätt allt annat än harmonisk.

En ung Clara Wieck

 

MÖTET MED ROBERT

Så kom den komplicerade förälskelsen. Hur träffade fröken Wieck den lovande Robert? Helt enkelt: Schumann, dittills jur.stud. sökte sig till Wieck för pianolektioner och flyttade in i pedagoghemmet. Han var nio år äldre än Clara, men en varm kontakt etablerades, i kraft av gemensamma intressen och mål.

Relationen stadfästes mer och mer. Men friaren föll inte pappa Wieck i smaken. Han var inte god nog åt Clara den strålande.

 

I längden blev detta en uppslitande affär, till slut en rättssak. Den bittra konflikten fick lösas med lagens hjälp. Det gick omsider att upphäva faderns vetorätt. Först när de juridiska hindren undanröjts kunde paret förenas och Robert och Clara gifte sig dagen före hennes myndighetsdag. Det låter kanske snarare som en lyckligt slut, men konflikten mellan generationerna var i högsta grad gnagande.

Äktenskapet välsignades med åtta barn, födda mellan 1840 och 1853. En son blev hänvisad till livslång vistelse på vårdanstalt. En annan dog i späd ålder. Situationen var möjligen inte exceptionell i dåtidens förhållanden. Men man måste ju i detta sorgtunga förlopp se en hel serie familjekatastrofer.

 

Robert var helt klart mångsidigt begåvad. Han bar på en sensibel konstnärssjäl. Denna känslighet övergick i psykisk labilitet och förorsakade desperata mentala kriser. De kulminerade i ett självmordsförsök år 1853 när han försökte dränka sig i Rhen. Därpå följde försök till vård i ett sjukhem nära Köln.

Av medicinska skäl tilläts inte Clara besöka honom. När hon äntligen fick tillträde var Roberts dagar räknade, han dog i juli månad 1856, 46 år gammal. Ett livslopp med grymma och dystra skuggningar. Clara, som var 37, stod nu inför en ny form av ansvar för familjen.


Clara och Robert på ett foto från år 1850, sex år före Roberts död.

 

PIANOVIRTUOSEN

Så långt livets långa kedja av prövningar. Men i den dystra bilden finns det också plats för ljusare nyanser, en tillvarons framsida. Där ser vi en person med respektingivande egenskaper – en överlevare, en lysande konstnär med all tänkbar professionell framgång, med styrka att uthärda i jämmerdalens tragik: den världsledande, tongivande pianisten Clara Schumann.

 

Det står ju klart att Claras grymma skolning bar frukt. Efterhand breddades utbildningen – en musikpräglad skolgång med allt exklusivare (professionellt) innehåll. Vid nio års ålder, år 1828, var hon mogen för ett första konsertframträdande i Leipzigs berömda Gewandhaus. Där blev hon sin tids flitigaste pianist med 74 konserter på 43 år.

Jubel och häpnad. Gamle Wieck kunde inhösta beröm, även han. Han smed planer för sin strålande dotter och tänkte sig det gängse underbarnslivet, dock på hög nivå med internationella turnéer och konserter inför fint folk, gärna furstehus.

 

Och nu bar det av. Målet var Paris, men vägen dit lång. En månadslång resplan upprättades, bland annat via Weimar, där Goethe residerade. Han hade lyssnat till månget underbarn förut. Men han förärade Clara en medalj med sitt porträtt och inskriptionen ”Till den begåvade artisten Clara Wieck”. I Paris var det svårare att glänsa eller förbluffa – de där tyskarna talade ju så dålig franska.

Men på det hela taget fungerade karriärplanen. När Clara var 19 år förlänades hon den magnifika titeln ”Königliche und Kaiserliche Kammervirtuosin”. Och ryktbarheten bara växte – inte alla underbarn förunnas en sådan utveckling.

Hon turnerade som pianist runt Europa, ja ända till Köpenhamn. Med svenskt musikliv hade hon veterligen inget samröre. Det låg väl för långt bort. Och det svenska hovet var nog bättre på franska än på tyska.


Clara Schumann på 100-d-markssedeln som den såg ut innan införandet av euron.

 

EN KÄNSLOSAM INTERPRET

Clara Schumanns konstnärliga linje ledde från den tidens beundrade virtuoseri över till en lyrisk hållning, med djupare stråk av känsla och nyans. Skiljelinjerna kan spåras ännu idag. Hennes konsertrepertoar omfattade givetvis den älskade makens geniala kompositioner, kompletterade med den nära vännen Johannes Brahms soloverk.

Hennes spelstil kännetecknades inte i första hand av snabba fingrar och häpnadsväckande teknik. Hon blev talesperson för en lyrisk sensibilitet. Det passande inte minst för romantikens pianorepertoar, den som hon följde närmare källorna än någon annan interpret.

 

När det gällde de egna kompositionerna är det intressant att hennes output av solosånger löpte jämsides med Roberts kompositionsårgång 1840, det ”liederliga” året. Clara anknöt, precis som Robert, till tidens tyska poesi, med poeter som Heinrich Heine och Friedrich Rückert och ett enstaka nedslag hos Goethe. Ständigt denne Goethe.

Det är inte osannolikt att parets musikaliska paralleller var ömsesidigt direktinfluerade. Vem inspirerade vem? Clara ville på egen hand skapa livsrum för sin karriär – inte egentligen förtryckt men oftast i tidsnöd. Robert lämnade henne föga utrymme för ”egentid”.

En viktig ingrediens i musikerhemmet till vardags var det konstnärliga samarbetet, givandet och tagandet. Låt vara att Robert höll fast vid (dåtidens) traditionella könsroller – han visste precis vad som borde utmärka det evigt kvinnliga.


Robert Schumann på en litografi utförd av Josef Kriehuber år 1839.

 

KOMPOSITÖREN

Musik med pianot i centrum blev huvudvägen i Claras tonsättarskap. Hennes opustal slutar vid 23, men det finns en hel del som inte inordnats i listan eller har förkommit. Sånger och pianostycken dominerar. Men ett portalverk i listan blev solokonserten för piano och orkester, opus 7 från 1834–35 – alltså en tonårings verk – som dessutom kräver konstfull teknik och interpretation. Inom kammarmusiken intar pianotrion opus 17 en ohotad position och nämns ibland som hennes bästa komposition.

 

Claras musik är professionell, inte banal. Den levererar harmonisk variation och melodiös finess. Den har vitalitet och är lätt att ta till sig. Den är romantisk men inte storslagen, inte heller bisarr. Hon dyrkade Beethoven, titanen. Men Clara är verkligen inte titan, hon är gratie: i trions älskvärda menuett bjuder hon upp till sedesam dans.

 


Första sidan av solokonserten, opus 7.

 

BEFRIAD FRÅN TVÅNGSTRÖJAN

Pianisten Clara kan vi inte njuta av idag. Inspelad musik gjorde inte entré förrän senare. Men Claras kompositioner är ju framförbara, och man behöver inte förvåna sig över de senaste 50 årens upptäckariver gällande hennes fåtaliga verk.

Fåtaliga – javisst, hur finna tid till komponerande? Svårt att få plats med kreativ atmosfär och fördjupad produktion i hemmet och under turnerandet. Hon tyckte om att spela – det var ”luften jag andas”.

 

Ytterligare stimulans fanns hemmavid: Utan Clara hade Robert saknat sitt fasta stöd i sin konstnärliga gärning. Han behövde henne, även när han nedvärderade hennes status. Och Clara är ett mönsterexempel på hur en stark karaktär kunde uthärda umbäranden, kunde uthärda den beskärda portion av nedvärdering som kom henne till del, till och med från Roberts sida. Även han luftade den vanliga uppfattningen att kvinnonaturen som sådan omöjliggjorde fullödiga konstnärliga uttryck. Claras egen uppfattning formades i den negativa andan, och hon kunde, i enlighet med denna tidsandas inriktning, se sig som svag och underlägsen.


När Robert började glida bort i sitt sinnesmörker blev Brahms en alldeles särskild vän, Claras förtrogna. De trivdes i varandras sällskap, de kunde tala om musik på samma våglängd. Man har antagit att Johannes förälskade sig i Clara. Men han tycks aldrig ha friat till änkefru Schumann, inte till någon annan heller.

 

Den skapande konstnären stod på en högre nivå än den tolkande. Män kunde vara kreativa men kvinnors konstitution förbjöd dem att nå geniets kraft och heroism. Det visste ju alla. Det visste Clara också. Hon var övertygad om att Robert var bäst, trots hennes enastående uthållighet och avancemanget från rart underbarn till rollen som överallt respekterad och inflytelserik pianist och pedagog. Men hon utbrast också ”hur ska det gå med mitt arbete?” Hon ville ha mer tid att komponera, det skulle ge livet mening och innehåll. Men den obligatoriska tvångströjan ifrågasatte hon inte. Eftervärlden har befriat henne postumt.

Den österrikiske dramatikern Franz Grillparzer hade formulerat en sentens till ett monument över Franz Schubert: ”Musiken har här begravt en rik skatt men ännu större förhoppningar”. Orden kunde återanvändas på ett minnesmärke över kompositören Clara Schumann. Som pianist infriade hon alla förväntningar. Som tonsättare efterlämnade hon oinfriade förhoppningar.

 


Under jubileumsåret släpps förstås ett antal nya inspelningar med Clara Schumanns musik. En av dem är brittiska pianisten Isata Kanneh-Mason som i sin Decca-debut valt ett program som visar på olika sidor i Clara Schumanns tonsättarskap.

 

 

 

 

 

About The Author