Fyra dagar i sträck står Albert Schnelzer i fokus vid årets tonsättarweekend i Stockholms konserthus: 6–9 april. Den 44-årige värmlänningen från Stockholm spelas nu över hela världen. Förra året fick han också Stockholms stads kulturstipendium och dessutom en beställning till kungens 70-årsdag. Och nu arbetar han med en ny opera om Norrmalmstorgsdramat, som får premiär nästa sommar.

”A freak in Burbank” har blivit Albert Schnelzers mest framförda stycke med över 60 framföranden av 30 olika orkestrar. Det tar visserligen sin utgångspunkt i musik av Haydn men handlar framför allt om filmregissören Tim Burton, vilket förstås gjorde det ännu mer intressant för publiken i Los Angeles, där det nyligen spelades. I Stockholm ska nu Kungliga Filharmonikerna framföra ett nytt verk av honom med namnet Bulletproof. Andra verk under festivalen är hans cellokonsert Crazy diamond, orkesterstyckena Tales from Suburbia och Brain damage samt oboekonserten The enchanter, pianokonserten Dance with devil och annan kammarmusik samt Eldfågeln av Stravinskij, som ligger honom nära.

På bordet i Albert Schnelzers studio på Kungsholmen ligger det stadiga partituret till Bulletproof bredvid ett par cd-boxar med operor av engelsmannen Thomas Adès. Vi enas i vår beundran för honom:

– Han är nog den största nu levande tonsättartalangen i världen, även om hans musik inte träffar mig i hjärtat varje gång, säger Schnelzer, som är utbildad vid Royal College i London och känner sig hemma med den Cambridgeskolade Adès temperament.

Vad har han betytt för dig?

– Det finns alltid något nytt av lära av hans talang, som är helt exceptionell. Ibland kan jag tänka att det han går lite grand över ån efter vatten, eftersom det han gör är kräver så mycket av både musiker och dirigenter. Men framför allt orkesterverken har blivit enklare, han verkar tänka mer pragmatiskt nu. Men nutida musik-ensembler spelar sällan Adès.

Vad tror du det beror på?

– Han är en orkestertonsättare som mer skriver för institutioner. Jag tror det har att göra med den germanska musiktraditionen i Sverige. Den var dominerande när jag gick på Musikhögskolan: den svenska modernismen med rötter i Darmstadtskolan och Måndagsgruppen var då fortfarande stark i kompositionsutbildningarna. I dag finns det fler parallella spår.

Hur vill du själv beskriva din musik?

– Jag vill vara en berättare. Den upplevelse jag vill att en lyssnare ska få av min musik är känslan av att träda in i någon annans universum. Musik är ju en tidslig konstform med början och slut, så det liknar en resa som man gör tillsammans med lyssnaren. Jag vill att vi ska slå följe och upptäcka nya saker. Vad finns det för innanför den här dörren? Sedan får det gärna finnas något i verket som gör att man vill lyssna på det igen, ge det en andra chans. Drömmen är att det omedelbart ska sluka lyssnaren!

Nu ska du skriva din första opera. Varifrån kom idén att göra opera av Norrmalmstorgsdramat?

– Förslaget kom från Anna Larsson och Göran Eliasson, som ville ha något nytt till sin konsertlada i Vattnäs. Jag har fått frågor om opera tidigare också men har duckat lite grann, för jag har känt att om jag ska ta mig an ett så stort projekt måste själva idén och storyn vara något väldigt speciellt. Och ska jag ägna mig åt operaformen måste jag göra det på mitt sätt, så att jag bottnar i mig själv. Då är det inte så intressant att det blir en opera, det är en berättelse som vi ska kommunicera till publiken med de här sångarna och den här ensemblen. Det fanns dokumentär om Norrmalmstorgsdramat på SVT Play och jag fastnade direkt.

Det hände i augusti 1973, du kan väl inte komma ihåg dramat själv?

– Nej ju var ju bara ett år då. Men det visade sig att Patrik Sörling som skriver librettot bodde bara några kvarter från Norrmalmstorg. Han cyklade dit med sina kompisar och spanade och kom ihåg det mycket väl. Han såg det live. Patrik kommer också att regissera och blir det dansinslag – han är ju från början dansare.

Vad blir det för sångare?

– Det ska inte vara en dokumentär men vi bygger förstås på verkliga händelser. Jag sa från början jag är inte intresserad av att skriva ”Clark – the opera”. Det här är en opera framför allt om gisslan, och det är viktigt att låta dem bli riktiga personer. Vi har ändrat namnen på alla utom Clark Olofsson, och rånaren kommer att heta Rånaren: en tenor och en baryton. Gisslan består av tre kvinnor och en man. En av kvinnorna i gisslan har velat vara anonym och finns inte med i dokumentären. Det har fått bli en stum roll, som inte talar men uttrycker sig genom dans.

Vad ska operan heta?

– Det diskuterar vi just nu. Mitt förslag är att den ska heta ”Att dö på sin post – en opera om Norrmalmstorgsdramat”. Det är ett citat från ett telefonsamtal med Olof Palme, där han en enligt en i gisslan ska ha uttryckt sig så.

Utomlands lär den väl gå under namnet ”The Stockholm syndrome”?

– I operan ifrågasätter vi lite hela idén om Stockholmssyndromet. Det handlade inte om att gisslan fattade tycke för rånaren, utan det handlade om att överleva. Sex dygn satt de instängda i bankvalvet. De var ju livrädda att polisen skulle öppna eld. När man läser om det inser man att Clark blev en projektionsyta för olika händelser. Det intressanta är det som pågår mellan gisslan och rånaren och inbördes inom gisslan.

Bo Löfvendahl

 

About The Author