Opus fick en pratstund med pianisten Peter Friis Johansson, nyss hemkommen från en bejublad USA-turné och snart aktuell med uruppförandet av Sven-David Sandströms andra pianokonsert.

Du ska snart uruppföra en ny pianokonsert av Sven-David Sandström – hur har det gått till?

– Det är mitt eget initiativ. Jag hörde Sandströms triokonsert med Trio con Brio och Kungliga Filharmonikerna hösten 2012 och tänkte direkt att det var något speciellt. Jag kunde inte sluta prata om det verket: kom ihåg melodier och partier, somnade och vaknade med det på hjärnan. Då ringde jag upp Sven-David Sandström och vi bestämde att han skulle skriva en pianokonsert om jag kunde ordna finansiering. Han frågade om jag hade några önskemål, men jag ville bara att det skulle bli väldigt, väldigt bra. Det slutade med att Anders Wall tog hela kostnaden och vi gjorde en beställning 2013. Det var ett drömläge! Men vilken orkester? Göteborgssymfonikerna var vårt förstahandsval och vi spelar nu två gånger i Göteborg och en gång i Vara. Uruppförandet är 22 mars.

Vad kan du säga om verket?

– Sven-David är känd för att vara snabb när han väl sätter i gång och plötsligt fick jag hans handskrivna partitur. Nå vad tycker du? frågade han, men jag kunde inte läsa vad det stod … Men när fick jag ett renskrivet partitur insåg jag att det överträffar alla mina förväntningar. Det är ett fantastiskt stycke med fem satser, vackert och klangskönt, som växlar mellan rytmiskt och reflekterande. Några ekvilibristiska passager påminner om Chopin eller Liszt.

”Pianokonserten överträffar alla mina förväntningar. Det är ett fantastiskt stycke med fem satser, vackert och klangskönt.”

Du har ett Schubertprojekt också, berätta!

– Jag älskar Schubert så klart, och mitt stora soloprojekt är att jag spelar alla hans elva pianosonater. Jag kommer just från en USA-turné där jag spelade alla sonaterna i Chicago på fyra dagar. Hans musik är väldigt viktig just nu. Den är som en antites till hur mycket av samhället fungerar i dag. Jag tror verkligen att människor behöver den här musiken, på samma sätt som de behöver yoga eller meditation på ett annat sätt än för 30 år sedan.

Elva pianosonater, det låter närmast oöverstigligt.

– Utan jämförelse är det det svåraste jag har gjort. Det är egentligen inte längden utan det att varje sonat – framför allt de sex stora – inrymmer så enormt mycket expressivitet och känslor, som ett universum i sig.

– På den här turnén spelade jag i Washington, New York och Chicago. Det var speciellt att vara där nu: det låg som en skugga från det politiska läget. Men mitt spel fungerar bra där, känns det som. Jag vann en stor pianotävling och det har öppnat många dörrar.

Så har du ett helt annorlunda projekt som kallas Final Frontier?

– Det är en experimentell konsertform. Vi måste komma ihåg att den klassiska musiken nästan alltid var nyskapande när den komponerades, och min idé handlar om att fortsätta att se den så. Det finns annars en risk att det blir lite museiverksamhet över det vi sysslar med. Man gör samma sak som väldigt många har gjort tidigare – då finns det alltid en risk att det stagnerar.

Vilket är ditt recept för att det inte ska bli så?

– Alla konserter behöver inte vara annorlunda men vissa. Om man ser historiskt på när musiken skrevs så tog man alltid vara på de nya möjligheter som fanns. När Beethoven fick sitt hammarklaver började han skriva helt annorlunda, liksom när han blev döv och inte kunde höra instrumenten på samma sätt längre. När Schubert fick höra en arpeggione skrev han sin arpeggionesonat. Om man försöker vara lika kreativ som de här kompositörerna var fast med dagens teknik – vad händer då? Om Debussy hade levt idag hade han säkert använt syntar och förstärkare, så intresserad som han var av att utforska klanger.

– Vi kan inte bara relatera till saker som hände för flera hundra år sedan. Därför väljer jag referenser som Star Trek, Star Wars och Tjernobylkatastrofen. Jag använder dator och visar bilder som förändras när jag spelar – det förstärker känslan av pianokaos. ”Final frontier” är en Star Trek-term: den sista utposten eller den yttersta gränsen. I Star Trek är det rymden, men som jag ser det är konsten den yttersta utposten för mänskligheten. Och den gränsen flyttar sig hela tiden.

Bo Löfvendahl

 

Gillade du den här artikeln?

Om svaret är ja och du vill läsa fler texter av det här slaget rekommenderar vi en prenumeration på Opus – musikvärldens mest exklusiva magasin om klassisk musik och opera. Opus bjuder på initierade reportage från kunniga skribenter, det senaste från svenskt och internationellt musikliv och recensioner av de hetaste inspelningarna och föreställningarna.

Ett förmånligt prenumerationserbjudande hittar du genom att klicka på denna länk.

About The Author