Störningsmomenten har ökat lavinartat. Det menar Ladislaus Horatius, som oroar sig för hur de senaste decenniernas digitala utveckling kommer att påverka oss i vårt sätt att närma oss musik.

Vår tid, Internetåldern, är en förbryllande brytningstid. Under flera hundra år har läsning handlat om böcker, nu sker det med dator och ”smarta” telefoner. Liknande omvälvningar ses överallt. Låt mig ge mitt perspektiv på den seriösa musikens digitala livsbetingelser.
    
Musik är alltmer en ögonfråga. På radions tid var musik något för örat. Tv och dess förlängning Youtube uppvaktar ögat minst lika mycket och gör upplevelsen synnerligen visuell. Före tv-producerade konserter kunde vi inte på nära håll studera sångares ansiktsdrag och frisyrer, pianisters fingernaglar och orkestermusikers näsor, slipsar och barmar.

Men bildelementet är en tveksam välsignelse. Dirigenter inspireras till att fåfängt fundera över sina höger- respektive vänsterprofiler. Musiker som förr bara spelade väl måste nu vara snygga också. Och själv känner jag mig mindre som lyssnare än voyeuristisk tittare genom kameramannens nyckelhål.

Seriös musik har blivit lättare att nå. Förr hade bara några få en stor skivsamling, nu har alla Spotify. Att musik är lättare att nå är förstås trevligt och bekvämt. Men bekvämlighet innebär inte självklart utveckling. ”No pain, no gain” är sant utanför gymmet också.

 

»Bekvämlighet innebär inte självklart utveckling. ’No pain, no gain’ är sant  utanför gymmet också.«

 

Snabbhet är inte heller en självklar dygd. Förr gick jag till den lokala skivaffären och beställde hem en lp för dyra pengar. Den kom efter ett halvår. Glädjen var stor när jag äntligen, med andakt, släppte ner pickupen. Nu googlar jag fram kompositör och verk på nolltid. Men glädjen över att ”vara framme” blir mindre när resan inte tar år utan sekunder.

Sen har vi miljöfrågan. När jag avnjöt en lp förr var jag ensam med skivan, konvolutet och musiken. Det var intimt. I dag sitter jag lika ensam med min snabbt uppspårade symfoni, men hej då intimitet, för nu är jag fullständigt omringad av andra intryck. Youtube-länkar till allt möjligt och en fullständig härva av email, chat, Skype, Twitter, väderrapport, nyheter. Och naturligtvis Facebook. Till detta diverse vulgära link-bait som vi inte ens kunde mardrömma om för 20 år sen.

Toto, vi är inte i Kansas längre! Nej, det är inte samma sak att lyssna på »En Fauns eftermiddag« med alla dessa distraktioner inom några musklicks avstånd.

Och så måste vi prata affärer. Visst, musiker och orkestrar har alltid behövt få in pengar och sälja skivor. Men det får ändå vara någon balans mellan att tjäna klöver och att tjäna Musan. Det är ju Musans närvaro som gör seriös musik seriös.

Artisters hemsidor uppmanar oss att prenumerera på Youtubekanal, Soundcloud, Twitterflöde och Facebooksida. Den inre krämaren har verkligen kommit ut ur garderoben. Musiker är inte bara musiker i dag, de är entreprenörer som värnar sitt ”varumärke”, rentav köper ”följare” på Twitter.

Musikupplevelsen har alltså digitaliserats, industrialiserats och urbaniserats. Den har flyttat från en liten by till en stor, bullrig och övertrafikerad metropol. Där finns mycket mer seriös musik, sant, men också långt fler distraktioner.

Vi klassiska musiker försöker göra det bästa av denna nya miljö, men glömmer att när man försöker hävda sig i vissa sällskap förlorar man sin seriositet. Och, som en påminnelse: ”com” i dotcom står inte, som man kanske tror, för kommunikation. Utan för kommers. 

Ladislaus Horatius


Framtiden i konserthusen?

 

About The Author