Efter ett antal år på hemmaplan har Svenska kammarorkestern nu definitivt gått i mål med Brandenburgprojektet. Bachs sex berömda konserter har speglats i nyskrivna partnerverk av några av vår tids främsta tonsättare. Avskedsturnén – som även kom att bli Thomas Dausgaards sista som chefsdirigent – gick via The Proms och Albert Hall. Opus var på plats när ett stycke svensk musikhistoria skrevs i det fullsatta musiktemplet.

TEXT SOFIA NYBLOM – FOTO NIKOLAJ LUND

En fredagseftermiddag i augusti står dirigenten Thomas Dausgaard på tröskeln till BBC:s studio inför direktsända programmet In Tune, när han tvärvänder med blicken fäst på mobilen:
”Planet från Stockholm är inställt! Hinner jag ringa snabbt?”

Ett av de största projekten i svensk musikhistoria riskerar att kapsejsa om Svenska kammarorkestern inte hinner fram i tid till repetitionen i Royal Albert Hall nästa morgon. BBC:s presentatör Sean Rafferty höjer på ögonbrynen, men innan sändningslampan börjat blinka har SAS hittat ett större plan åt orkestern. Efter det lugnande beskedet slappnar Dausgaard av och låter sig grillas om projektet.

”Jag fascineras av hur alla sex Brandenburgkonserterna visar upp en ny sorts musikalisk hierarki. Det fanns en viss prestige i att instrument som trumpeten och violinen under Bachs epok hade en högre ställning än andra. Bach utplånar hierarkierna och ger lika stort utrymme åt violan och cellon eller viola da gamban”, säger Dausgaard till Sean Rafferty. Hans svar destillerar den utgångspunkt som sex av vår tids främsta tonsättare haft när de gått i dialog med Bach för att skriva nya verk som speglar Brandenburgarna.

För Johann Sebastian Bachs del ingick verken i hans fruktlösa jobbansökan 1721 till markgreven av Brandenburg, och ingen vet egentligen om konserterna någonsin spelades. Idag har Brandenburgkonserterna en så pass upphöjd status i den klassiska musiken att nr 2 skickats iväg med rymdfarkosten Voyager 1977 på cd:n ”Sounds of Earth”. Men deras kammarmusikaliska komplexitet och virtuositet förblir en utmaning för moderna orkestrar.

 

Idén att låta nutida tonsättare skriva syskonverk till konserterna kläcktes för 18 år sedan av Gregor Zubicky, konstnärlig ledare för Svenska kammarorkestern. Brandenburgprojektet har tagit lika lång tid att färdas till Proms i London som Thomas Dausgaards 18-årige son, som sitter på lyssnarplats i BBC:s studio den här eftermiddagen.

På plats i studion finns också en av tonsättarna, jazzpianisten Uri Caine, som låter fingrarna rassla över flygeln i en jazzigt kontrapunktisk reflektion över Brandenburgkonsert nr 5 – musikhistoriens kanske första klaverkonsert. Han sätter punkt med ett dissonant ackord, som en humoristisk grimas. För även om projektet präglas av respekt för Bach, så får det vingar av kombinationen av humor och kreativ galenskap.

”Det är bara i Royal Albert Hall det här går att genomföra!” Gregeor Zubicky, Svenska kammarorkesterns konstnärlige ledare, skakar på huvudet åt sin egen ambition när jag träffar honom i konsertsalen. Logistikschemat är labyrintiskt och på scenen avlöser olika musikerkonstellationer varandra i rasande tempo. I logerna bakom scenen står altviolinisten Göran Fröst och violinsolisten Pekka Kuusisto och river av duetten ur Bachs konsert nr 3, som uppvärmning till den enda repetitionen.


Gregor Zubicky

 

En av världens största musikfestivaler, The Proms, är ett månadslångt, direktsänt party med 6000 gäster i publiken varje kväll. Inbjudna att underhålla den här gången förutom Svenska kammarorkestern från Örebro är nära två dussin medverkande solister, med trumpetaren Håkan Hardenberger som den mest namnkunnige, och så ”Les Six”, som tonsättarna kallar sig: Anders Hillborg, Brett Dean, Olga Neuwirth, Steven Mackey, Mark-Anthony Turnage och Uri Caine. Epitetet ”Les Six” är skämtsamt adopterat från 1930-talets franska tonsättarkollektiv, och säger något om bristen på hierarki i projektet.

Alla har de mer eller mindre motvilligt låtit sig övertalas att samtala med Bach, och nu ska hela sviten uppföras på Proms under en enda dag omlott med Bachs egna konserter. ”Det var ju inte tänkt så – och det är enormt ansträngande för musikerna”, konstaterar Zubicky, som avslöjar att han under en fas i projektet fantiserat om ett globalt nätverk av orkestrar som skulle synkroniseras via internet. Han viftar med handen: det här, som händer nu, är faktiskt stort nog. ”Men flera av tonsättarna tackade nej först – de ville inte jämföras med Bach.”

En av dem är österrikiska tonsättaren Olga Neuwirth som firar sin 50:e födelsedag här i Royal Albert Hall. Hon ställer sig mitt på golvet framför orkestern och lyssnar efter balansen mellan orkestern och ljudförstärkningen av skrivmaskinen, glasharmonikan och synthesizern i sitt verk ”Aello”: ett systerverk till Brandenburgkonsert nr 4 som låter som en skenande karusell på ett övergivet nöjesfält, med flöjtsolisten i rollen som utflippad vindmaskin. Hon var först indignerad över frågan.

”Varför blir vi tonsättare så ofta ombedda att svara på de klassiska mästarna? Jag utgår helst från min egen fantasi när jag skapar”, säger Neuwirth. ”Men när jag hittade en egen ingång till projektet så tackade jag till sist ja!”

Neuwirth anammar samma tempo-beteckningar och speldoseliknande arpeggion som Bach, men låter stråksektionerna stämma i olika hertz-tal så att effekten blir en hallucinatorisk upplevelse. Hennes ironiskt postmoderna omtolkning visar sig springa ur ett feministiskt engagemang: kvinnans rätt till skapande. Helt oväntat fick hon dessutom hjälp av arbetet med Bach inför sin opera för Wiens statsopera, ”Orlando” (premiär 2019), som bygger på Virginia Woolfs klassiker.


Gästande cembalisten Mahan Esfahani och musikerna minuterna innan det är dags att äntra scenen.

 

”Jag använder mig av skrivmaskinen och olika typer av skrivverktyg också i operan”, avslöjar hon under vårt samtal. Själv anar jag en djupare förklaring till varför Neuwirths motstånd mot Brandenburg-projektet omsatts i en skrattspegel, som hålls upp bredvid det manliga geniets idealbild – med skrivmaskinens ”pling” som akustiskt utropstecken.

När turen kommit till Brandenburg nr 5 under den visslande snabba repetitionen åker hjälmarna fram. Inte som del av en apart kostymidé, utan för att man justerar ljusriggen som hänger direkt ovanför scenen. Kanske är det en bra idé att ha skyddshjälm när man tar på sig ett sådant här elefantprojekt? Men hjälmarna åker snabbt av igen när strålkastarna riktats om.

Om Neuwirth lägger bort titlarna med Bach i sin respektlösa satir, så har brittiske Mark-Anthony Turnage en mer undvikande strategi. Hans cellokonsert, skriven för Maya Beiser, överrumplar publiken med sin skönhet på konsertkvällen och lockar fram kvällens första, varma applåd. Själv är han mer än hemmastadd i salen, som varit hans musikakademi sedan han började gå på Proms vid nio års ålder.

”Jag var skraj. Bach är min favorittonsättare, omväxlande med Beethoven” berättar Mark Anthony Turnage. ”Jag tänkte smita undan genom att använda en större orkester… Men jag insåg att poängen är att använda samma besättning som Bach.” Turnages stycke innehåller inga citat, utan tar fasta på melankolin som kontrast till den bubblande energin i Brandenburg konsert nr 2.

 

Också Anders Hillborgs svar på Brandenburg-konsert nr 3, ”Bach Materia”, fångar växelspelet mellan det utåtriktade och det drömska när Pekka Kuusisto och kontrabasisten Sebastian Dubé går i improviserad närkamp till publikens jubel. Medan australiensiska tonsättaren Brett Dean liksom backar in i Bachs konsert nr 6 ur sin egen konsert, ”Approach – Prelude to a canon”, en ömsint duett som han leder tillsammans med viola-kollegan Tabea Zimmermann.

Den experimentella flöjtisten Claire Chase, som i tredje satsen av Olga Neuwirths konsert använder basflöjten som tillhygge i en väderkvarnsduell med Bach, funderar över vem som egentligen inspirerar vem: ”Tänk om historien vore tvärtom? Tänk om Bach hänger häruppe i taket och får en kick av alltihop? Jag älskar att fantisera kring vad Bach hade kunnat göra med en basflöjt, eller en elgitarr! ” ”Eller en skrivmaskin!”, fyller jag i. Och vi skrattar båda åt tanken.

För det är en vacker tanke, att föreställa sig Bach svävande någonstans i Cirkus Albert Hall när partyt väl brakar loss. Säkert drar han på munnen åt att se en skrivmaskin där cembalon brukar stå, applåderar i tysthet åt flygplansåkningarna i Anders Hillborgs ”Bach Materia”, och lyfter på hatten åt hur Håkan Hardenberger till sist jonglerar tre olika blåsinstrument i Steve Mackeys konsert ”Triceros” uppbackad av en stort sett fulltalig kammarorkester. Och kanske sätter han sig sedan ner för att skriva en sjunde Brandenburg-konsert i sjuåttondelstakt, inspirerad av sina kollegor från 2000-talet.

The Brandenburg Project

Johann Sebastian Bach skrev sex konserter för olika besättning i samband med att han ansökte om arbete hos markgreven Christian Ludwig av Brandenburg-Schwedt 1721. Han fick ingen anställning och greven lät aldrig framföra konserterna – som istället återupptäcktes 1850. Bach hamnade två år senare i Leipzig.

Brandenburgprojektet utgår från Bachs konserter och tog sin början då konstnärlige ledaren för Svenska kammarorkestern i Örebro, Gregor Zubicky, för 18 år sedan kontaktade en rad olika tonsättare för att skriva partnerverk med samma besättning.

Med Brandenburgprojektet och konserterna på The Proms samt festivalerna i Edinburgh och Rheingau tar Thomas Dausgaard avsked från orkestern efter 22 år som chefsdirigent. Hela projektet spelas in av skivbolaget BIS för utgivning under de kommande åren.

Verksviten är som följer:

J S Bach: Brandenburg-konsert no. 1 F-dur
Mark-Anthony Turnage: Maya

J S Bach: Brandenburg-konsert no. 2 F-dur
Steven Mackey: Triceros

J S Bach: Brandenburg-konsert no. 3 G-dur
Anders Hillborg: Bach Materia

J S Bach: Brandenburg-konsert no. 4 G-dur
Olga Neuwirth: Aello – ballet mécano-morphe

J S Bach: Brandenburg-konsert no. 5 D-dur
Uri Caine: Hamsa

J S Bach: Brandenburg-konsert no 6 B-dur
Brett Dean: Approach – Prelude to a Canon

 


De samtida tonsättarna i Brandenburg-projektet: Olga Neuwirth, Brett Dean,
Uri Caine, Mark-Anthony Turnage, Steven Mackey och Anders Hillborg.

 

 

About The Author