Den 3 april 1869 är ett märkesdatum i Norges musikhistoria. Då uruppfördes Edvard Griegs första och enda pianokonsert, opus 16. Carlhåkan Larsén ger dig en introduktion till det överlägset mest spelade och inspelade soloverket från Skandinavien.

Text: Carlhåkan Larsén

År 1868 hade den 25-årige, särdeles lovande tonsättaren dragit söderut mot Danmark för att översomra tillsammans med sin hustru Nina och en nyfödd dotter. I tidsenlig patriarkalisk anda kunde dessa dock placeras hos svärföräldrarna i København, medan Grieg huserade ostörd i Søllerød en bit ut på sjælländska landsbygden. Han kunde på så vis koncentrera sig på sitt skapande utan yttre ”störningar”. Men han njöt dessutom av sällskap med danska och norska vänner, bland andra pianistkollegan Edmund Neupert, som följde den kreativa processen. Edvard fann skaparglädje och arbetsro. Edmund fanns i närheten och gav en del tips. Ur denna harmoniska kombination och denna manande arbetsmiljö växte pianokonserten fram.

Verket fullbordades emellertid inte under den danska sejouren. Uruppförandet lät därför vänta på sig till följande år. Det epokgörande evenemanget ägde rum i Köpenhamn våren 1869. Grieg var inte själv solist, den äran drabbade Neupert, som dessutom fick sig opus 16 tillägnad.

 

Arrangemanget utspelades i den så kallade Casinohallen. Det fick en uppseendeväckande inramning. Den musikintresserade drottning Louise (även kallad ”Europas svärmor”) var närvarande, och naturligtvis fylkades därmed andra profiler ur den högre societeten i bänkarna. I konsertsalen satt också spetsar ur det danska musiklivet, till exempel kompositören Niels W. Gade, som Grieg haft kontakt med under sin studietid i Leipzig. (Gade hade tyckt att Griegs första violinsonat klingade alltför norskt, vilket fick unge Grieg att tyst lova sig själv att nästa skulle bli ännu norskare.) Den ryktbare ryske virtuosen Anton Rubinstein vistades för tillfället i Danmark och hade generöst ställt sin egen medförda flygel till förfogande. Ryktet om att en sensation var på gång spreds. Intresset för Griegs pianokonsert blomstrade redan på förhand. Och sensationen blev ett faktum!

 

Neupert var en förträfflig solist – han räknades som Skandinaviens ledande pianist vid den här tiden. Hans initierade tolkning utföll helt till tonsättarens belåtenhet – det kunde Grieg konstatera, dock först långt om länge. Ty upphovsmannen hade själv beklagligtvis inte möjlighet att närvara vid uruppförandet, han var förhindrad av plikter i Kristiania. Grieg fick i alla fall snabbt rapport om framgången. Neupert upprepade sin prestation vid nästa framförande, som ägde rum i norska huvudstaden den 7 augusti. Inte heller den konserten fick Grieg uppleva. Nu befann han sig hemma i Bergen.

 

Sedan följde ett segertåg som aldrig nått någon slutstation. Finns det någon pianist av betydenhet som inte studerat in Griegs pianokonsert? Vad är det som fängslar?

Det är inte tillräckligt i ett internationellt sammanhang att framhäva hur ”norskt” musiken klingar – låt vara att rytmer och melodiska vändningar har sin förankring på hemmaplan. Det friska melodiska flödet har ett brett tilltal och den originella pianostilen är vinnande. Blandningen av virtuositet och älskvärdhet tjusar. Visst är Brahms djupsinnigare, men Grieg öppnar sig mot lyssnaren utan att för den sakens skull ta till floskler. Schumanns pianokonsert är Griegs närmaste släkting i sin genre.

 

»Visst är Brahms djupsinnigare, men Grieg öppnar sig mot lyssnaren utan att för den sakens skull ta till floskler.«

 

Grieg hittade ett framgångsrecept. Någon musikalisk analys behövs egentligen inte, om man enbart är ute i allmänt lyssnarintresse. Att Grieg utövade stark påverkan på sättet att komponera klanger är välkänt – tänk på Debussy, bara ungefär 20 år yngre – en romantiker i uppbrott som, med Grieg som en inspiratör, var på väg in i en ny sensibilitet för en ny tid!

Edvard Grieg gick för sin egen del in i en närmast hektisk internationell bana som turnerande pianist och dirigent – ansträngande men inbringande. Han kunde därtill vara en kritisk iakttagare av sin samtid. Han hudflängde bildligt talat den ryska tsarregimen, vägrade uppträda för åsnorna i Dreyfuss-processens Frankrike, öste elakheter över de fördömda Bernadottarna (norrmannen Grieg kunde ju räknas som svensk medborgare fram till unionsupplösningen.) Men han skonade inte heller Kristianias intellektuella armod och usla kulturliv:

”Ja, forholdene er lekre i Kristiania: de gemeneste koterier forpester luften der inne. Går du etter egne idealer, så vil du støte på denne bøyg (hal och slipprig jätteorm) av fordom, halvhet, av slaphet, av egoisme, av hat, misundelse, ja, av dyriskhet. ”

 

När man talar om Griegs musik har det alltid legat nära till hands att orda om porlande fjällbäckar, fria vidder och frisk luft. Den folkmusikaliska inspirationen finns också på plats, när han tar upp hallingar och slåtter ur den musikaliska folkkulturen. Men lika gärna kan man om Grieg använda några ord av en annan norsk tonsättare från Vestlandet, Harald Sæverud (1897–1992). Han fastslog: ”Mine folketoner laver jeg selv!”.

Inget ont om kompositörens klarlysande sångskatt eller om de många älskade lyriska pianostyckena – men det är pianokonserten som effektivast bidragit till att namnet Grieg glänser så förföriskt ännu efter 150 år.

 


De berömda öppningstakterna till a-mollkonserten.

 

Liszt inspirerade Grieg att föra in en ny dimension i pianokonserten och han hann bearbeta verket åtminstone 7 gånger. Det är den sista versionen från 1907 som vanligen brukar höras idag, som t.ex. här när Griegs landsman Leif Ove Andsnes tolkar den. 

 

About The Author