Det mest krävande pianoverk som skrivits. Ett eget universum. En sonat som är som en symfoni. Mycket har sagts om Beethovens Hammarklaversonat. Själv ansåg han den vara den bästa av de 32 pianosonaterna. En sak är säker: verket fascinerar sin publik lika mycket idag som när det såg dagens ljus för 200 år sedan.

Text: Axel Lindhe

Vad betyder namnet?

Hammerklavier är helt enkelt den tyska termen för föregångaren till pianot – pianoforte – som uppfanns av italienaren Bartolomeo Christofori i slutet av 1600-talet. Det nya med instrumentet var att strängarna – till skillnad från cembalon och klavikordet – anslogs med hammare. Det var nu möjligt att spela både starkt och svagt med instrumentet. Egentligen kunde lika gärna Beethovens alla fem sista pianosonater ha fått tillnamnet Hammerklavier, för alla har försetts med just den beteckningen.


Bartolomeo Christofiori kan alla gånger göra anspråk på titeln ”pianots uppfinnare”.

 

En symfonisk sonat

Redan på Beethovens tid beskrevs Hammarklaversonaten som ett verk som ”utmärker sig framför alla andra skapelser av denne mästare”. Sonaten ansågs till och med så speciell att ingen vågade sig på att recensera den. Och visst intar den en särställning bland de 32 pianosonaterna. Med sin stora variationsrikedom och väldiga längd (speltiden är omkring 50 minuter) anser många pianister den vara det kanske mest utmanande verket i hela pianolitteraturen. Bland beskrivningarna om verket återkommer inte sällan ord som ”symfonisk” och ”orkestral”.

 

Uppbyggnad och struktur

Hammarklaversonaten är i fyra satser. Ett inledande Allegro med en energisk inledning som är en hyllning till Beethovens mecenat, ärkehertig Rudolf av Österrike, följt av ett Scherzo. Sedan följer ett melankoliskt Adagio (den längsta långsamma sats som Beethoven skrev för piano överhuvudtaget) och slutligen en väldig och storstilad fuga som avslutningssats. Förmodligen ansåg Beethoven att en mer traditionell avslutning skulle väga för lätt med tanke på det väldiga material som föregått.


Rudolf av Österrike

 

Pengabrist som drivkraft

»Sonaten är skriven under bekymmersamma omständigheter, ty det är tungt att behöva skriva för brödfödans skull«. Så skrev Beethoven i ett brev till sin pianoelev och gode vän Ferdinand Ries. Och Beethoven befann sig verkligen i en prekär situation vid tiden för komponerandet 1817–1818. Hans hälsa var inte den bästa och hans strid för att få vårdnaden om brorsonen Karl tog mycket energi i anspråk. Under den här perioden av sitt liv hade han tidvis Karl boende hos sig, så nu behövde han inte bara pengar till sitt eget uppehälle, utan också medel för att försörja brorsonen och dennes utbildning. Dessutom hade Beethovens intäkter från komponerandet sedan ett par år tillbaka sinat betänkligt. Wienarna hade fått smak för annat än Beethoven, nämligen italiensk opera med Rossini i spetsen.


Per Tengstrand är en mästerlig uttolkare av hammarkaversonaten, bland annat på skivan Beethoven: Piano Sonatas Vol. 2.

 

För svår för England

Att Beethoven verkligen var desperat för att få in pengar visar hans agerande när det kom till publiceringen. I Tyskland och Frankrike hade han inga problem med att få Hammerklaversonaten publicerad i sin helhet, men i England – där det fanns färre skickliga pianister – insåg Beethoven att ett så krävande verk skulle bli svårt att ge ut i sin helhet. Ovanligt nog för den i regel så stolte Beethoven, var han nu beredd att kompromissa med sin konstnärliga integritet. Han instruerade Ferdinand Ries att ge de engelska förläggarna frihet att ge ut verket i alternativa versioner. Följden blev att Hammarklaversonaten i England publicerades som ett verk med endast de tre första satserna och med den väldiga fugan som en separat utgåva.

Piano av samma typ som Beethoven spelade på.

 

Metronommysteriet

Bara ett år innan Beethoven började komponera på sin väldiga pianosonat hade ingenjören och uppfinnaren Johann Mälzel fått patent på en ny maskin: metronomen. Beethoven var entusiastisk över det nya instrumentet, men hans tempomarkeringar har genom åren skapat mycket förvirring hos pianister och musikvetare. M.M = 138 (138 slag i minuten) har av många pianister ansetts vara i det närmaste ospelbart. Frågan är vad Beethoven egentligen menade. Visade hans egen metronom fel? Eller vad han helt enkelt förvirrad och tog miste på siffrorna? Varken hans syn eller hörsel var ju den bästa. En som är övertygad om att Beethoven mycket väl visste vad han gjorde är författaren till den väldiga Beethovenbiografin, Åke Holmquist. I sin bok menar han att det är osannolikt att det är fråga om en felskrivning, eftersom Beethoven var mycket noga i sin korrekturläsning av Hammarklaversonaten. Dessutom verkar inte Ferdinand Ries, som hjälpte till med publiceringen av verket, ha reagerat på metronomangivelserna.


Inledningen av andra satsen är inte Hammarklaversonatsens svåraste passage.

 

Orkesterversion för den som vågar

Beethovens symfonier finns transkriberade till piano, bland annat av Liszt. Men hur står det till med det omvända – pianosonater för orkester? Jo, en orkestrering av Hammarklaversonaten existerar faktiskt, gjord av dirigenten och tonsättaren Felix Weingartner (1863-1942). Weingartner spelade in verket med Royal Philharmonic Orchestra i London och inspelningen finns fortfarande tillgänglig på cd, bland annat på skivmärket Tahra. Inspelningen kan även avlyssnas på Youtube – men känsliga lyssnare varnas – det är verkligen en högst märklig upplevelse att uppleva ett verk som man har hört spelas på piano framföras av stor symfoniorkester!


Vem ger sig på en nyinspelning av Weingartners orkestrering av Hammarklaversonaten? Med tanke på populariteten hos Beethovens symfonier borde åtminstone någon av världens alla orkestrar känna sig manad.

 

Lär dig mer!

Pianisten Charles Rosens bok The Classical Style är ett digert verk som behandlar verk av såväl Haydn, Mozart som Beethoven. I boken gör han en djupgående analys över Hammarklaversonaten, ett verk som han själv har spelat in två gånger. Under åren 2004–2006 framförde pianisten András Schiff Beethovens pianosonater i Wigmore Hall i London. Jämsides med framförandena höll den ungerske pianisten också föreläsningar om musiken. Föreläsningarna spelades in och finns fortfarande tillgängliga på nätet. (Sök på ”Andras Schiff Beethoven lectures” på Google)

 

Tre favoritinspelningar

Beethovens pianosonater har lockat många stora pianister till skivstudion och det gäller förstås även Hammarklaversonaten. Här är några favoriter:

Emil Gilels, Deutsche Grammophon (1983). Storslagen och majestätisk intensitet.
Solomon, EMI/Warner (1952). En klassisk inspelning som kallats ”1900-talets bästa”.
Svjatoslav Richter, BBC Legends (1975). En legendarisk pianist tolkar ett legendariskt verk.

 

 

 

About The Author