Staffan Valdemar Holms och Bente Lykke Møllers iscensättning har åldrats väl. Det menar Bo Löfvendahl som har sett återuppsättningen av Wagners Ringcykel på Kungliga Operan.

Text: Bo Löfvendahl, foto: Markus Gårder

När Staffan Valdemar Holms version av ”Nibelungens ring” sattes upp på Kungliga Operan i mitten av 00-talet hade man inte hört ordet binge-watching, alltså den nya företeelsen att man ser en massa avsnitt i följd av till exempel en tv-serie. Att tillbringa en vecka med ”Ringen” – eller två! – går dock utanpå det mesta i den vägen. I maj gavs åtta föreställningar under sammanlagt tretton dagar och det är högst osäkert om den chansen återkommer i modern tid.
Det har nu gått nästan ett decennium sedan ”Ringen” gavs förra gången. Det var på vårvintern 2008. ”Rhenguldet” hade premiär i september 2005, sedan följde både ”Valkyrian” och ”Siegfried” under 2006 och i september 2007 knöts verket ihop med den avslutande ”Ragnarök”.

Det är en helt egen värld Wagner bjuder in oss till under 16 timmar musik. Från de inledande Ess-durackorden i förspelet till ”Rhenguldet” till den extatiska slutscenen i ”Ragnarök”, där hela världen förgås i flammor. De släcks av översvämningen från floden Rhens kalla vatten och en ny tid gryr.

”Nibelungens ring” sysselsatte Richard Wagner i 26 år. Han började med texten på hösten revolutionsåret 1848, ”en mycket blodfullt revolutionär Världsförbättrare” för att citera George Bernard Shaw. När han väl kom fram till ”Ragnarök” och ”Ringen” fick sitt första uppförande hade han hållit på med den nästan halva sitt liv. Under den tiden hade både hans filosofiska uppfattningar och hans estetiska ideal genomgått flera skiften.

Att delarna i ”Ringen” skulle bilda en tetralogi bygger på en hellenistisk idé där den antika teaterns idé skulle överföras till Wagners tyska samtid – vars mörka baksida innehöll starkt antisemitiska idéer. I ”Ringen” sägs aldrig att dvärgarna Mime och Alberich skulle vara judiska rollfigurer, men hela Wagners beskrivning av dem är marinerad i den 1800-talsantisemitism som han själv var en de mest uttalade företrädarna för.

Wagner fann material till sitt stora musikdramatiska verk i den tyska Nibelungensagan och hos nordisk Eddadiktning. Det är där vi möter den allvetande Erda (som motsvarar Valan eller Völvan) samt hennes döttrar nornorna. Även de övriga tyska namnen i tetralogin har sina motsvarigheter: den enögde Wotan är Oden och Donner är Tor, som svingar sin hammare och åstadkommer blixt och tordön.

Drakdödaren Sigurd Fafnesbane går hos Wagner under namnet Siegfried. Han är en av de dramaturgiska gåtorna i ”Ringen”. Från början har Wagner tänkt honom som en strålande, orädd hjälte, men så småningom blir han egendomligt konturlös. Det står alltid en gammal man i vägen utbrister Siegfried, när Wotan försöker hindra honom på vägen mot den lockande Brünnhilde. Men det är det komplexa förhållandet mellan den trotsiga valkyrian Brünnhilde och hennes både arga och resignerade far Wotan som väcker vårt intresse.

 

»Generationskonflikten blir i Staffan Valdemar Holms uppsättning särskilt tydlig. Han lyfter fram den svåra uppgiften att fostra barn till självständiga och upproriska individer.«

 

Generationskonflikten blir i Staffan Valdemar Holms uppsättning särskilt tydlig. Han lyfter fram den svåra uppgiften att fostra barn till självständiga och upproriska individer.
Redan 1898 – samma år som den oscarianska operabyggnaden invigdes – publicerade Shaw sin skrift ”Den fulländade wagnerianen”, där ”Ringen” framstår som en symbolisk beskrivning av kapitalismen. Det blir också tydligt i Patrice Chéreaus epokgörande uppsättning för Bayreuth jubileumsåret 1976. Regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Møller förhåller sig tydligt till hans läsning, samtidigt som de visar respekt för äldre, mer naturalistiska och sagobetonade traditioner.

Första scenbilden i ”Rhenguldet” slår an den godmodiga tonen, när Holm och Lykke Møller bygger upp ett helt Wagnermuseum på scenen. Det är hemma hos Rhendöttrarna, som här porträtteras som Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin i 1840-talsutstyrsel. De håller till i en borgerlig salong på botten av Rhen, och dit kommer dvärgen Alberich som mest liknar en pojke i urvuxen kostym. För att stjäla deras Rhenguld. I montrar runt väggarna finns hjäl-mar och sköldar, ett helt kuriosakabinett av wagneriana.

Stramheten och den ironiska distansen bidrar till att iscensättningen åldrats så väl. Även om den aldrig spelas igen kommer vår tids Stockholmspublik att ha fått sin Wagnersyn präglad av Holms och Lykke Møllers sofistikerade universum.

Kvinnorollerna dominerar i alla fyra delarna av ”Nibelungens ring” och Wagner talar själv om ”kvinnans århundrade”; här finns goda möjligheter att lyfta fram ett feministiskt perspektiv. Sieglinde säger själv att hon är maken Hundings ”egendom”. Valkyriorna blir upprörda när deras far Wotan hotar med att Brünnhilde som straff för sin uppstudsighet ska underordnas en man. Ska hon sitta och spinna? Vilken förolämpning för en kvinna! utropar de amazonliknande kvinnosoldaterna.

 

»Lars Cleveman sjöng Siegfried även förra varvet men har aldrig låtit så bra som nu.«

 

Hos Holm och Lykke Møller är valkyriorna borgerliga hästflickor med ridspön. Främst av dem är Brünnhilde, som Nina Stemme nu gjorde för första gången i Sverige. Redan när hon sjöng Sieglinde i denna uppsättning för tio år sedan märkte publiken att Brünnhilderollen skulle bli nästa steg. Nu är hon antagligen världens främsta. Här matchas hon väl av Lars Cleveman, som sjöng Siegfried även förra varvet men aldrig har låtit så bra som nu.

Andra i ensemblen möter vi i nya roller. Katarina Dalayman, som tidigare var en glansfull Brünnhilde, har fått en mörkare klang och gestaltar nu med stor skönhet både den stränga Fricka och valkyriesystern Waltraute. John Lundgren imponerar med en ungdomligt kraftfull Wotan, en roll han även gör i Bayreuth i sommar. Johan Edholm och Niklas Björling Rygert porträtterar bröderna Alberich och Mime med både inlevelse och röstprakt. Lennart Forsén har fått mer pondus som jätte, och Michael Weinius och Cornelia Beskow får tvillingparet Siegmund och Sieglinde att flöda av smältande kärlekslycka.

Hovkapellet dirigeras i samtliga föreställningar av Marko Letonja, som fick fram en varm, levande klang men inte riktigt hade styrsel på orkestern: ibland liknade det en konsert där dirigenten anpassar sig alltför mycket till sångarna.

Att Kungliga Operan kan besätta hela ”Ringen” med enbart svenska sångare (utom en) är en bedrift i sig. Ändå sjunger de förstås på tyska. Då är det viktigt att översättningen inte trivialiserar Wagners språk med alla sina nordiskt inspirerade allitterationer. Lasse Zilliacus kongenialiska tolkning för textmaskin hjälper till att lyfta denna uppsättning till högsta nivå.

Nina Stemmes första Brünnhilde i Sverige.

 

OPERA
Nibelungens ring
Kungliga Operan 17 – 29 maj

Musik & text Richard Wagner Dirigent Marko Letonja Regi Staffan Valdemar Holm Dekor & kostym Bente Lykke Møller Ljus Torben Lendorph I rollerna Michael Weinius, John Lundgren, Cornelia Beskow, Nina Stemme, Katarina Dalayman, Johan Edholm Niklas Björling Rygert, m.fl.

 

 

About The Author