Carlhåkan Larsén har läst en hängiven och inlevelsefull biografi över Fanny Mendelssohn Hensel.

Att en bok om Fanny Mendelssohn publiceras kommer knappast som någon överraskning. De kvinnliga tonsättarnas bästa tid är nu och förhoppningsvis även hädanefter. Många sekler av de för ögonblicket ständigt påpekade och allestädes närvarande patriarkala försummelserna återstår att hämta in.

Att den nya boken är ett svenskt original förvånar mera. Men Ellinor Skagegård, ung journalist, griper sig an ämnet med hängiven energi och en inlevelse som emellanåt viker av från det dokumentära till det stämningsskapande. Dock redovisas faktaunderlaget ändå klart och med övertygelse.

https://www.leopardforlag.se/wp-content/uploads/2018/10/Ellinor-Skageg%C3%A5rd-%C2%A9-Robert-Agius_SV_3.jpg
Ellinor Skagegård är frilansande kulturjournalist för bland andra Svenska Dagbladet och Uppsala nya tidning. Hon är också musiker och låtskrivare i gruppen Dragon Dolls. För dig ska musiken bara vara ett smycke är hennes debutbok. Foto Robert Agius.

 

Den som skriver om Fanny Mendelssohn måste också behandla hennes lillebror Felix och systern Rebecka. Syskonen stod varann mycket nära. De fick den bästa musikutbildning som storstaden Berlin kunde erbjuda. Om ungdomarna Fanny och Felix noterade en släkting i ett brev: ”Felix spelade genialt, Fanny med en virtuositet som övergick allt förstånd”.

Ekonomiska hinder låg inte i vägen: familjen var välsituerad. Man kunde samlas till privata konserter i hemmiljö, med ett par hundra personer i den anspråksfulla och kulturellt privilegierade publiken.

Fanny var den ena medelpunkten. Men medan Felix seglade iväg till England och ut i Europa på sin karriär fick Fanny snällt stanna hemma och verka – inte i tysthet men utan professionell status, trots hennes begåvning och produktion. I boken finns en passande kapitelrubrik: ”Felix i den stora världen, Fanny i den lilla”. Ett samtida citat frambär samma budskap: ”För dig /Fanny/ ska musiken bara vara ett smycke”.

https://i1.wp.com/music-i-love.com/wp-content/uploads/2018/09/Felix_1_wide-ab18d15d59bc814a52ad21419dd230dc40fec6a7.jpg?fit=1400%2C787
Fanny och Felix Mendelssohn tolkade av den österrikiske målaren Robert Pötzelberger. Under uppväxten ansågs  Fanny vara den största musikbegåvningen. ”Jag fann att han spelade extraordinärt fängslande och besatt ett stort musikaliskt självförtroende, men det var fortfarande inte i närheten av hans äldre syster Fanny” löd ett omdöme av den samtida sångaren Eduard Devrient.

 

Fanny gifte sig enligt normal borgerlig planering; maken Wilhelm Hensel var preussisk hovmålare, vilket gav honom inträde i societeten. De fick en son som förärades namnet Sebastian Ludwig Felix (förnamnen på moderns favoritkompositörer).

Hushållet hindrade inte musicerandet i hemmet men påverkade tidvis lusten att skapa och smida melodier. Fanny längtade som så många före och efter henne till Italien, där upplevelserna kunde ge inspiration. Men tidsandan föreskrev alltfort största möjliga tystnad för kvinnliga genier. Som tonsättare förblev Fanny följaktligen anonym i ett offentligt perspektiv – men ”alla” visste ju att hon också komponerade – dock kom bara en bråkdel av produktionen i tryck.

Det fanns mer att hämta: sånger och pianostycken var gångbara men hon skrev också kantater och oratorier. Felix ”lånade” och lät sin förläggare trycka ett knippe av systerns sånger utan att ange vem som var upphovsperson. För Felix del var det antagligen/eventuellt avsett som hjälp, inte ett uttryck för svek. Men det säger något väsentligt om hur situationen för kvinnlig konstnärsidentitet i offentligheten bedömdes. Att bruka pseudonym var ju inte ovanligt dåförtiden. Tänk bara på författarinnan Ernst Ahlgren. Bilden av syskonsämjan kan lätteligen problematiseras men behöver inte nödvändigtvis svartmålas.

 

Bland svenska kompositörer är det väl på kvinnolinjen bara Elfrida Andrée och Karin Rehnqvist som biograferats i större skal. Sopranerna har av hävd varit lyckligare lottade. Desto mer välkommen är boken om Fanny Mendelssohn Hensel. Hon tillhör förstås inte svensk musikhistoria men ett hedersomnämnande känns ändå befogat (fast man saknar en kortfattad verklista och personregister). Ellinor Skagegård målar upp ett detaljrikt porträtt och berikar därmed den svenska musiklitteraturen. Att Fanny nu med kraft får ingång i vårt lyssnande tar jag för givet.

Carlhåkan Larsén

 


Ellinor Skagegård: För dig ska musiken bara vara ett smycke. Leopard. 235 s.

About The Author