Duo KeMi med idealisk musikalisk kemi gör det obligatoriska pianokompet överflödigt.

Schubert + gitarr = sant. Eller? Jo, han ägde en gitarr eller två. Han skrev ett par tillfällighetsverk där gitarr ingår. Inte så underligt – gitarren var trendinstrumentet i dåtidens Wien. Redan i Mozarts operor hade gitarren plockats fram (som spansk rekvisita).

Men nej. Franz Schubert var ingen gitarrist. Ändå faller det sig ofta naturligt att ersätta pianokompet i hans lieder med gitarr. Sångerna blir visor och får en helt annan intimitet. Och redan på Schuberts tid publicerades de ofta med gitarrkomp – dock ej av upphovsmannen.

Gitarristen Jacob Kellermann fortsätter alltså en tvåhundraårig tradition när han transkriberar kammarmusik av Schubert. Tillsammans med partnern Daniel Migdal – Duo KeMi – spelar han och arrangerar på ett attraktivt album med tre violinverk: den så kallade Arpeggionesonaten och sonaten i A-dur. Sonatinen i D-dur har arrangerats av Mats Bergström, en annan utmärkt Schubertgitarrist.

Arpeggionen – det var ett dåtida försök att gifta ihop en cello med en gitarr. Schuberts sonat för denna snabbt obsoleta instrumenthybrid (plus piano) finns i en mängd variationer, vanligast med cello eller viola. Här har Daniel Migdal fått stämma ner violinens G-sträng till E för att kunna spela en oktav högre och resultatet är helt charmerande. Det lite burdust hurtiga i originalversionens första sats är ersatt av en blyg lekfullhet och mellansatsens vackra melodi klingar oändligt ljuvt.

Hela albumet bjuder en älsklig och bitterljuv lyssnarupplevelse som man gärna återkommer till många gånger om. Inte minst tack vare Jacob Kellermanns suveräna gitarrspel.

Camilla Lundberg

Höjdpunkt Arpeggionesonaten med spröd violin och intimt gitarrspel i optimalt samspel.

Testa också Yo-Yo Ma med Emanuel Ax i ”Yo-Yo Ma – The Classical Cello Collection”.

 


Schubert Sonatas

Daniel Migdal och Jacob Kellermann
BIS 2375

 

About The Author