Tonsättaren Tommie Haglund strävar ständigt efter ljuset och låter cellon sjunga duett med jorden.

Att lyssna på Tommie Haglunds musik är att befinna sig i ett kvalfyllt tillstånd, men också i ständig strävan efter ljuset. Som i hans magnum opus Flaminis Aura (2001/2004) för cello, orkester och tape, där solostämman cirklar omkring i ett både inre och yttre universum. En ensatsig och storslagen konstruktion reser sig mot skyn med hjälp av ackordpelare. Halvvägs hörs klämtande klockor och titeln syftar på ett latinskt uttryck för tillståndet som föregår en religiös uppenbarelse. Men för en hudnära Halmstadtonsättare behöver sökandet inte nödvändigtvis handla om det andliga.

Som barn låg Haglund i sjukhussängen och lyssnade på bruset mellan radiostationer. Nu är det hans eget uttryck som rör sig mellan frekvenserna – stämningarna. Göteborgssymfonikernas solocellist Ernst Simon Glaser navigerar ömsint fram genom kosmos med hjälp av markkontrollen David Afkham och en musik som sjunger duett med jorden; bandstämman är ett utdrag från Song of Earth – rymdljud inspelade av NASA.

Stråkkvartetten Il regno degli spiriti från samma tid tycks färdas genom samma rymd, medan den senare stråktrion Sollievo (dopo la tempesta) påminner mer om en läkande sorgeprocess. Ett efter stormen-stycke, där John Dowlands lamenterande renässansmusik ligger närmare till hands än en modern musikalisk själasörjare som Anders Eliasson. Serenata per Diotima för stråkar låter violinen avteckna sig mot en fond av romantisk innerlighet och sluter cirkeln på en svidande vacker porträttskiva.

Johanna Paulsson

Höjdpunkt Solocellons sångbara parti cirka sju minuter in i Flaminis Aura.
Testa också Tommie Haglunds förra porträttskiva Hymns to the Night (Phono Suecia 2010).

 

Tommie Haglund
Flaminis Aura
Göteborgs symfoniker, Malmö symfoniorkester,
ZilliacusPerssonRaitinen och Julia Kretz-Larsson
Solister Ernst Simon Glaser, cello och Håkan Rudner, violin
Dirigenter David Afkham och Joachim Gustafsson
BIS-2025

About The Author