Folkton och flerstämmighet förenas i ett orkestralt samspel när Christian Lindberg håller i taktpinnen.

I ett brev till Carl Nielsen förklarar Wilhelm Stenhammar (1871–1927) hur mycket den danske kollegan betytt för honom. Stenhammar talar om hur Nielsens musik – liksom en annan stor förebild, Sibelius – håller sig fri från Wagners inflytande, från ”klangskönhetsfrosseriet” som präglat mycket av musiken under det sena 1800-talet och inledningen av 1900-talet. Det är klarheten, det skenbart enkla, som är grunden för Stenhammars andra symfoni. Eller för att använda Stenhammars egna ord: ”nykter och ärlig musik utan klatsch”.

Här finns åtskilliga spår av folkmusik – första satsens huvudtema påminner till exempel mycket om folkvisan ”Ro, ro till fiskeskär” – och harmoniken för också tankarna till svensk folkton. Samtidigt är verket intrikat flerstämmigt, med musik som har för att citera dirigentnestorn Herbert Blomstedt en ”viljebetonad” karaktär. Känslouttrycken finns självklart, men balansen är central i en av den svenska musikens främsta symfonier.

Som ofta tidigare är det klarheten, den rytmiska spänsten och energin i spelet som karakteriserar Christian Lindbergs tolkning. Den utmärkt detaljerade inspelningen förhöjer också tydligheten. Det solistiska anslaget i flera av satserna blir även det extra belyst av dirigenten; det märks att han är en av världens främsta blåsinstrumentalsolister. Musikens episka kvaliteter har dock tagits fram tydligare av andra. I det avseendet är tolkningen av den harmoniskt mer avancerade musiken till ”Ett drömspel” mer övertygande och även mer varierad.

Jörgen Lundmark

Höjdpunkt Det förtätade och dramatiska framförande av skådespelsmusiken till ”Ett drömspel”.

Prova även Stig Westerbergs och Kungliga Filharmonikernas inspelning av symfonin på Caprice (1978) – med större symfonisk tyngd i spelet.

Stenhammar
Symfoni nr 2 och skådespelsmusiken till Ett drömspel
Antwerpens symfoniorkester
Christian Lindberg, dirigent
Bis BIS-2329

About The Author