En ouvertyr, en konsert, ett glas vin i pausen och så en symfoni av en 1800-talsfarbror som börjar på B. Den klassiska musikens standardrecept som vi känner det alltför väl. Fast inte längre i Helsingborgs konserthus. Åtminstone inte om Fredrik Österling och Stefan Solyom får igenom alla punkter som de har på att göra-listan för stadens orkester. Opus tog ett tåg till Sundets pärla för en pratstund med ledarduon som presenterat konserthussäsongens djärvaste generalprogram.

Text: Bo Löfvendahl, foto (porträtt): Richard Walch

En vindtålig lund av exotiska ginkgoträd pryder torget framför konserthuset i Helsingborg, utan tvekan ett av Sveriges vackraste. Sven Markelius vita arkitekturklenod räknas ibland som Sveriges första funktionalistiska byggnad, invigd 1932 och nyligen renoverad till sin forna glans. Det här är ett konserthus mitt i stan. Här kommer konserthuschefen Fredrik Österling och chefsdirigenten Stefan Solyom farande i en stor bil, och Österling hinner knappt tända sin cigarett på trottoaren förrän en engagerad konsertbesökare kommer förbi med synpunkter på programläggningen.

Vi slår oss ned i en av de eleganta foajéerna. Kaféet är inte oväntat döpt efter Sven Markelius och har givetvis gardiner i ett av hans abstrakta mönster. Den runda lokalen används också till mindre konserter, hela huset ska användas till musik, säger Österling och Solyom, som fyller i varandras meningar och gärna talar på en gång. Det är uppenbart hur bra de fungerar som team, och det har blivit många nattliga telefonsamtal, berättar de:

– Vi har samma typ av tourette-associationer – det är då det blir ett kreativt klimat, säger de, i munnen på varandra.

Dirigenten Stefan Solyom började hösten 2014, och våren 2016 tillträdde tonsättaren Fredrik Österling som konserthuschef. Den nya säsongen 2017/18 är den första de har arbetat fram gemensamt och den har fått temat ”De sju dödssynderna”. Av österrikiska kompositören Julia Purgina har de beställt en tonsättning av alla synderna, som tillsammans blir ett nyskrivet verk på 14 minuter, ”Vortex peccatorum”. Var och en av de syndfulla temakonserterna inleds med två minuter av hennes komposition och till slut spelas alla sju i en följd. Det flotta säsongshäftet är fullt av bilder på husets musiker med ledningen i spetsen som illustrerar temat, ibland på ett självironiskt vis: synden högmod uppmärksammar de till exempel med att framföra verk som de själva komponerat.

Vid sidan av de sju dödssynderna satsar man på ”Frack off”, skräddarsydda program som är tänkta att avväpna stelnade förväntningar på hur en konsert ska se ut och hur publiken bör bete sig.

– När orkestermusiker började bära frack var det ursprungligen ett sätt att närma sig publiken med respekt, inte att fjärma sig, påpekar konserthuschefen.


Fredrik Österling, konserthuschef i Helsingborg sedan drygt ett år tillbaka.

– Som en offentligt finansierad institution måste vi förändras i takt med världen. Vi vill gärna ifrågasätta överenskommelser och ritualer och hitta en annan dramaturgi i konsertformen. Det kan till exempel gälla den traditionella dirigententrén. Måste den alltid gå till på samma sätt – kanske ska dirigenten redan sitta på plats när publiken kommer in? Och måste alla konserter följa det etablerade mönstret ouvertyr–solistkonsert–symfoni?

Allt bygger på en sorts överenskommelse med publiken, menar han. Men tillägger att det inte alltid är lätt att veta hur publiken egentligen vill ha det:

– Det är ont om relevanta publikundersökningar på vårt område. Om det finns ett missnöje får vi ofta veta det, men det är svårare att komma fram till vad folk verkligen tycker om. Publiken har fått lämna lappar med önskemål – ibland har det blivit rena poesin. Men ofta handlar det mer om hur vi bjuder på musik än vad det är vi spelar.

Därför laborerar huset nu med olika sätt att utvidga musikupplevelsen. Konserterna kringgärdas av nya element, med namn som förspel, upptakt och efterspel. Viktigt är hur publiken bemöts av personalen både före och efter konserten, med möjlighet att landa tillsammans med andra. Mycket handlar om hur planeringen går till.

– Tidigare började man med en lista över vilka dirigenter och solister man ville ha. Så strukturerades säsongen efter när artisterna kunde vara med, och först därefter började man sätta program. Nu gör vi tvärtom och låter berättelsen styra allt.

»Tidigare strukturerades säsongen efter när artisterna kunde vara med, först därefter började man sätta program. Nu gör vi tvärtom och låter berättelsen styra allt.«

I Helsingborg ingår konserthuset i det kommunala bolaget Helsingborg Arena och Scen, som också består av stadsteatern, slottet Sofiero och arenan. Den kan användas både för idrott och scenföreställningar, senast i en satsning på nyskrivna musikalen Pelle Erövraren. Konserthuset och symfoniorkestern har en etablerad plats i samhället och det finns stora möjligheter till nya samarbeten.

– Det känns skönt med en orkester som är så älskad. Nu är jag i ett sammanhang med en kreativ medpart och en orkester som kapabel att röra sig framåt, säger Fredrik Österling.

Han har större överblick över svenska orkesterinstitutioner än de flesta efter den stora orkesterutredning han gjorde, som blev klar 2012. Då hade han besökt 28 svenska orkestrar, varav två storband. Österling har dessutom erfarenhet av hårdföra kulturpolitiska strider efter sina chefsår vid Stockholms läns blåsarsymfoniker, som slutade med en infekterad budgetkonflikt.
Stefan Solyom flikar in att hans allra första gig som dirigent 1997 var just tillsammans med Blåsarsymfonikerna (som då hette SL:s orkester), då han var en 18-årig dirigentelev på Kungliga Musikhögskolan. Många i publiken kommer fram och lovordar den resa Helsingborgssymfonikerna har gjort, berättar han och lyfter fram hur viktigt det är att behålla ett permanent pågående kreativt element.

– Det finns inget rätt sätt att göra musik på, säger han.

Planeringsarbetet tillsammans med musikerna är viktigt. Det finns både ett programråd och ett konstnärligt råd med medlemmar ur orkestern.

– Konserthuset måste hela tiden definiera sitt ”varför?”. Annars är risken att man spelar på rutinens brant och rullar ut Beethoven och Brahms i vanlig ordning, påpekar Solyom.

»Konserthuset måste hela tiden definiera sitt ”varför?” Annars är risken att man spelar på rutinens brant och rullar ut Beethoven och Brahms i vanlig ordning.«

Stefan Solyom, Helsingborgssymfonikernas chefsdirigent sedan 2014.

– En tacksam analogi är att jämföra symfoniorkestern med en rockgrupp, som alltid drivs av en idé, säger Österling. Så fungerar inte symfoniorkestern. Den är mångsidig och anpassningsbar. Därför behöver orkestern göra tydliga val.

Och det finns ytterligare många sätt att ge orkestern en ny publik. I Helsingborg har yogakonserter blivit mycket populära. Där leder en instruktör yogaövningar i foajén samtidigt som en kammarensemble spelar, kanske en stråkkvartett eller blåskvintett; det öppnar ett helt nytt nätverk bland publiken, har det visat sig.

Dessutom har man insett att det går att få in en ung publik mycket tidigare än man förut tänkte sig. Den nya konsertformen bebismusik öppnar perspektiv långt in i framtiden.

 

SÄSONGENS SYNDAKATALOG MED HSO

Vrede (12/10)
Ludwig van Beethoven: symfoni nr 5 ”Ödessymfonin”
Mellan satserna stycken av Rossini, Ravel och Händel
Salina Fisher: Blushing skies

Lättja (22/11)
Carl Nielsen: symfoni nr 2
Dobrinka Tabakova: Hommage till Schubert
Claude Debussy: Preludium till en fauns eftermiddag

Högmod (3/12)
Ludwig van Beethoven: symfoni nr 3, ”Eroica”
Lera Auerbach: Icarus
Fredrik Österling: ”Endymion”, ackordeonkonsert

Frosseri (6/1)
Trettondagskonsert med filmvisning av ”Brakfesten”

Avund (9/1)
Emelie Mayer:
symfoni nr 5
Ludwig van Beethoven: violinkonsert, Egmont-ouvertyr

Girighet (27/2)
Anton Bruckner:
symfoni nr 2
Arnaldo de Felice: oboe-konsert (uruppförande)

Lust, otukt, kättja (25/4)
Hugo Alfvén: symfoni nr 1
Alma Mahler: Lieder
Arnold Schönberg: Verklärte Nacht

Samtliga konserter inleds med två minuter korta stycken ur Julia Purginas ”Vortex Purgatorum”

About The Author