Att koppla Bruch med Stenhammar har nog aldrig tidigare prövats. Christian Svarfvars Bruch är utan vank. Men det är Stenhammars violinsonat som toppar den här skivan.

En svensk violinist, Christian Svarfvar, träder in på den internationella arenan med en cd där Max Bruchs mest berömda violinkonsert, den i g-moll, inleder. Den finns väl i hundratals inspelningar redan. Men Svarfvar är verkligen ingen Sparf i tranedansen, som tråds med självaste London Philharmonic under Joana Carneiro. Nobelt och med finess, och romantiskt men inte överflödigt sentimentalt utan måttfullt och elegant.

Men det är ändå Stenhammar som intresserar mest. Hans violinsonat är ett mästerverk i den svenska kammarmusiken. Och Svarfvar och hans medaktör pianisten Henrik Måwe gör den full rättvisa. Efter någon minut stadgar sig spelet med stram rytmisk prägel – kanske till och med lite tungt när fiolen ska leverera dubbelgrepp. Men dynamiken effektueras genomgående fint, klarheten i solistens kapriciösa löpningar och infall och den lyriska lystern imponerar och berör. De bägge romanserna är smakfulla och intagande läckerheter.

Stenhammar var själv nöjd med första sonatsatsen ”bedårande vacker”, undslapp han sig – så vacker att hans kreativa ådra tillfälligt sinade. Men när flödet återkom blev resultatet lödigt. Bo Wallner, Stenhammars lärde profet, fastslog: ”en syntes av klassicism och sensitiv poesi”. Peterson–Berger skrev i sin recension vid uruppförandet 1901: ”en briljant förening, denna Stenhammar-Brahmska djupsinnighet, förfinad, genomskimrad, sublimerad till ren musik”.

Carlhåkan Larsén

Höjdpunkt Redan första satsen av violinsonaten når höjder av ädel känsla.

 


Bruch Violinkonsert g-moll op 26

Stenhammar Violinsonat a-moll op 19. Två sentimentala romanser op 28
Christian Svarfvar, violin, London Philharmonic Orchestra, dir: Joana Carneiro. Henrik Måwe, piano
Rubicon RCD 1033.

.

About The Author