Folke Freund har läst Trollflöjtens mystik och är imponerad av Eddie Perssons omfattande genomgång av Mozarts sista stora mästerverk.

Det finns nog inget operaverk i historien som är så outgrundligt som Mozarts Die Zauberflöte, skriver författaren, frimuraren och medicine doktorn Eddie Persson i sin senaste bok Trollflöjtens mystik – en opera för alkemister, frimurare och kabbalister (2016).

Litteraturen om verket är i det närmaste oöverskådlig. Enbart på svenska finns det minst 17 uppsatser och böcker, men det som hittills saknats är en monografi som bjuder på en helhetsbild av operan. Den ges nu av Perssons knivskarpa ”röntgengenomlysning”, som beaktar alla tänkbara aspekter: musikaliska, idémässiga, religiösa, filosofiska, frimureriska, esoteriska, historiska samt inte minst protagonisternas karaktärsdrag. Vi får också en inblick i tonsättarens boksamling (73 volymer) och beskrivning av den teater i Wien där verket uruppfördes den 30 september 1791.

Som kapellmästare hos (den förhatlige) ärkebiskopen Colloredo i Salzburg var Mozart naturligtvis katolik, även om han var anti-klerikal. Men som frimurare var han odogmatisk teist*, vilket klart framgår av texten i solokantaten K 619 (1791):

Ni som vördar det gränslösa universum
kalla honom Jehova eller Gud
kalla honom Fu eller Brahma.
Lyssna! Lyssna till orden …

Redan som 17-åring intresserade sig Mozart för Egypten. År 1773 skrev han fem orkesterstycken och två körer till sagospelet Thamos, Kung av Egypten. Orientalismen var på modet under senare delen av 1700-talet. I Wienlogen ”Zur wahren Eintracht” kunde Mozart höra föredrag om kabbala, Mithraskulten och Pytagoreisk filosofi.

Inspirationskällorna till Trollflöjten är många, däribland Jean Terrassons roman om den egyptiske prinsen Sethos som genomgår tre prövningar och Christoph Martin Wielands populära sagobok Dschinnistan. Titeln till operan fick librettisten Emanuel Schikaneder från August Jacob Liebeskinds saga Lulu oder die Zauberflöte.

Frimureriskt i operan är bland annat initiationsriten och prövningarna genom jord, luft, vatten och eld som Tamino, Pamina och Papageno får genomgå. Operan kan utan vidare förstås som en frimurerisk vandring genom de lägre graderna.

Den kontemplativa alkemiska processen utgörs av en serie ”transmutationer”: De flesta rollerna i verket genomgår en karaktärsförändring. Däremot har recensenten svårt att se sambandet mellan kabbala – detta komplicerade och komplexa religionsfilosofiska system – och Trollflöjten.

Hela operan är genomsyrad av talsymbolik som Mozart och Schikaneder excellerade i. Alldeles speciell betydelse har talet 3, det perfekta, det kompletta och det gudomliga talet som redan förkommer i ouvertyren. Talet 5 är i de flesta esoteriska system ett kvinnligt tal, eftersom det är planeten Venus tal. Talet 7 representerar universum, det beror på att gudomens tal är 3, världens tal däremot 4 (4 väderstreck, 4 element). Tillsammans bildar Gud och världen talet 7 som därmed blir universums tal: Regnbågen har 7 färger, visheten vilar på 7 pelare, Taminos flöjt har 7 toner och så vidare. Talet 8 är kanske det viktigaste talet. En liggande 8 är oändlighetens tal: Sarastro har en 8-uddig stjärna på bröstet. Praktiskt taget varje rollfigur, varje situation eller aria kan förknippas med ett tal.

Musiken i Trollflöjten rör sig mellan motsatta poler, från Papagenos enkla folkmelodier till Paminas tragiska aria Ach, ich fühl’s, från Nattens drottnings högdramatiska hämndaria till de bepansrade männens högtidliga protestantiska koral.

Även tonarterna har frimurerisk funktion, från Ess-dur (3 b-förtecken), den grundläggande tonarten för att uttrycka högtidlighet, till F-dur (1 b-förtecken) som associerar till 1:a graden och G-dur, där G bland annat står för geometri, väsentlig i byggnadskonsten, relevant för frimureriet.

Endast på en punkt har recensenten och Persson avvikande tolkning av ett ”nyckelbegrepp” i frimureriet: Författaren skriver att ”frimurarna helt saknar dogm”. Ja, men det gäller för det internationella frimureriet, inte för det svenska, unika, systemet som förutsätter kristen bekännelse vid antagningen; det är alltså dogmatiskt. I Wienlogen ”Mozart” frågas inte efter religion, alla (män) är välkomna att söka inträde.

Eddie Perssons bok är så rik på djärva analyser, mestadels övertygande associationer och lärda fakta, att en kortfattad presentation som här egentligen inte kan göra rättvisa åt hans viktiga monografi om Mozarts sista stora mästerverk.

Folke Freund

 

*Skillnaden mellan en deist och en teist är att deisten tror på Gud, medan en teist tror på en levande Gud.

 

Trollflöjtens mystik : en opera för alkemister, frimurare och kabbalister
Eddie Persson
Santerus förlag
238 sidor

 

 

About The Author