Håkan Hardenberger briljerar på en hjältemodig skiva med musik av Brett Dean och Luca Francesconi.

Håkan Hardenbergers trumpetspel bländar utåt och söker sig inåt på denna BIS-skiva med två stora konserter skrivna direkt för honom: Brett Deans fyra år gamla ”Dramatis Personae” och Luca Francesconis Miles Davis-inspirerade ”Hard Pace” från 2007. Jag har nog aldrig hört Hardenberger spela så tyst som han gör i den senares tredje sats, som är betitlad just ”Miles” och lätt hade kunnat bli en Davis-klyscha av sordinspel och genikult. Miles Davis är nämligen Francesconis Beethoven i vars skugga han väntat i 25 år på att komponera för trumpet. Det blir nog lätt så när man går så djupt in i någons spel att man upplever det i varje fiber av sin kropp, vilket tonsättaren skriver poetiskt om i cd-häftet. Men Franscesconis Mileshyllning gör något eget av jazzikonens musikaliska arv och det här förstår Hardenberger utifrån och in. Satsen är en introvert paus på en, som vanligt när det gäller Hardenberger, extremvirtuos skiva. Jag tror inte att det finns någon trumpeteffekt som Hardenberger inte gör här. I Brett Dean-konserten ”Dramatis Personae” leker tonsättare och solist med trumpetens krigs-konnotationer och solokonsertens maktstrukturer. Trumpetsolisten är en ensam, fallen superhjälte, inte olik Shakespeares tragiska hero, som till slut går upp helt i orkesterkollektivet. Det är musik där det oupphörligt händer något, ibland till priset av lite välgörande eftertanke, men alltid fylld av spänning.

Höjdpunkter Det Charles Ives-iga slutpartiet i Dean-konserten och ”Miles”-satsen i Francesconis ”Hard Pace”.

Testa också BIS-cd:n ”Busking” med musik av H.K. Gruber där Hardenberger är solist tillsammans med Svenska Kammarorkestern.

Hanna Höglund

Håkan Hardenberger, trumpet, John Storgårds, dirigent, Göteborgs symfoniorkester
”Dramatis Personae” av Brett Dean, ”Hard Pace” av Luca Francesconi.
BIS-2067

 

About The Author