Herbert Blomstedt står för en klarögd och balanserad tolkning av Mahlers intensivt skiftningsrika svanesång.

I sin sista fullbordade symfoni avlägsnade sig Gustav Mahler mer än någonsin tidigare från den traditionella symfonin. Det kitt som harmoniken brukar tjäna är här förbluffande ombytlig och oförutsägbar. Att Mahler väljer att omsluta de briljanta Ländler och Rondo-Burlesk med två monumentala, långsamma satser är också det mycket ovanligt. Ändå kan man knappast påstå att den skiftningsrika musiken är rapsodisk eller obalanserad. Mahler tänjer på gränsen för vad formen klarar av, men med den för honom så typiska gestiken – de rytmiska figurerna och klangerna som genomsyrar hela verket – skapar han en tydlig övergripande berättelse; en gestaltning som blottar både dödens mörker och en obetvinglig livslust. Här finns hela Mahlers konstnärskap samlat i koncentrerad form, ytterst gripande och emotionellt omtumlande. Även om arbetet på den ofullbordade tionde symfonin följde, får detta nog anses som tonsättarens avsked, delvis under protest, till livet.

Som så ofta tidigare i sina sena inspelningar ger Herbert Blomstedt (här 90 år) prov på en förbluffande vital tolkning av detta komplexa verk. Inte på något vis förlorar han heller kontrollen över helheten eller överdriver uttrycket (vilket är lätt hänt i denna häxkittel av känslor). Det är ett förvånansvärt sansat och rytmiskt stringent framförande som guidar lyssnaren med säker hand genom musikens toppar och dalar. Blomstedt tycks inte som andra – inte minst äldre dirigenter – söka skapa en personlig koppling till känslostormarna, utan låter musiken tala för sig själv. Ljudupptagningen är passande väldefinierad, dock med ett något underdimensionerat basregister.

Det fungerar som allra bäst i de långa fraserna i finalsatsen. Här ger Blomstedts tålamod och klartänkta tolkningssätt musiken en självklar andning och uttrycksfullt lugn. Även första satsens kalejdoskopiska mångfald är föredömligt samlad, ibland dock lite väl behärskad. Ett något mer återhållet tempo i de virtuosa andra och tredje satserna ger särskilt den sistnämnda en ovanligt klar stämföring. Mindre lyckad är de väl betonade rytmerna och ibland alltför statiska förhållningsättet till den ömsom mustiga, ömsom eleganta andra satsen. Här krävs mer subtila skiftningar, men också mer blod, svett och tårar för att fånga Mahlers sammansatta symfonivärld.

Bamberger Symphoniker spelar utmärkt, inte minst i de många solistiska blåsaravsnitten. Att stråkarna inte riktigt har samma klass som hos till exempel Berliner Philharmoniker eller Wiener Philharmoniker är något som knappast förvånar. Det handlar framför allt om den extra glöd och fylliga välklang som de allra bästa stråksektionerna förmår.

Jörgen Lundmark

 

Bästa spår Finalens långsträckta behärskning, i en tolkning som rymmer både svärta och ett innerligt lugn.

 


Mahler symfoni nr 9
Dirigent: Herbert Blomstedt
Bamberger Symphoniker
Accentus Music ACC30477

About The Author