Charles Darwin menade att musicerandet måste räknas som den mest mystiska förmåga människan äger. Men är musik en unik biologisk egenskap eller en storslagen bieffekt av hjärnans övriga utveckling? Vilken relation har musiken till språket? Kom någon av förmågorna före den andra, eller har de utvecklats gemensamt? Jan Fagius har ägnat tusentals timmar åt studier inom forskningsfältet musiken, hjärnan och evolutionen. Här ger han dig en unik inblick i de senaste rönen kring den fantasieggande frågan om musikens ursprung.

Text: Jan Fagius, illustrationer: Björn Öberg

 

Varifrån kommer musiken?

Den svårbesvarade frågan är ofta citerad sedan Ingmar Bergman ställde den i sitt sommarprogram juli 2004. Ett stort antal lyssnare sände förslag till svar, brev som efter Bergmans död påträffades i en säck, i huvudsak oöppnade. Bergman lär ha sagt att han läst och sedan bränt breven, men verkligheten var alltså en annan. Bland svaren återfanns bland annat gudomlig inspiration, fysisk påverkan under fosterlivet och diskussion om evolutionär utveckling. Ett urval av breven har lästs upp i Sveriges Radio.

Utan att förminska musiken dess poetiska och om man så vill gudomliga kraft, torde det ändå vara biologi och evolution som ytterst ligger bakom vårt musicerande. Darwins evolutionsteori innebär att en viss nyförvärvad egenskap förs vidare till kommande generationer, om den medför ökad anpassning till livsmiljöns omständigheter och risker. Egenskapen ökar chansen till överlevnad för individen och arten. Den bäst anpassade överlever, ”the survival of the fittest”.

 

EN UNIVERSELL FÖRETEELSE

Musik är en universell mänsklig företeelse. Den finns i organiserad form i varje känd mänsklig kultur och kallas ibland, liksom språket, ”ett adelsmärke för människan”. Frågan om musikens ursprung uppkommer därmed osökt. Är musiken en följd av människans sociala instinkt? Rör det sig därmed om en renodlat historisk, kulturell utveckling? Eller är musiken en unik biologisk egenskap, nedärvd för att den medför ökad överlevnad för vår art? Annorlunda formulerat: är musiken en primär evolutionär anpassning, en ”adaptation” som den tekniska termen lyder, eller en välsignelsebringande bieffekt av hjärnans övriga evolutionärt grundade utveckling? Vilken relation har musiken till språket? Kom någon av dessa förmågor före den andra eller har de utvecklats gemensamt?

Framlidne författaren och astronomen Peter Nilsson skriver i romanen Rymdväktaren: ”Att det finns musik, är något jag aldrig begripit, fast jag har spelat i hela mitt liv. Varför har naturen gett oss en egenskap vi inte behöver?” En nyckelfråga beträffande musikens ursprung!

 

»Varför har naturen gett oss en egenskap vi inte behöver?«

 

Darwin själv skrev i Människans ursprung (The Descent of Man) att musik ”måste räknas som den mest mystiska förmåga människan äger”. Men han skrev också att, liksom för fåglarna, sång ur evolutionär synpunkt skulle kunna vara mannens (hanens) lockelse för att erövra en hona, för att i sin tur föra hanens egenskaper vidare. Den tanken är dock numera övergiven – bland annat därför att det då borde vara en skillnad mellan mäns och kvinnors musikalitet, till mannens fördel. Så är som bekant inte fallet.

Ett språk byggs upp av ett begränsat antal ljud som kopplas ihop till betydelsebärande enheter – ord. Med ett fåtal undantag saknar orden ljudlikhet med sin betydelse. Den normalutvecklade mänskliga hjärnan är vid födseln ”förberedd” för att tillägna sig språk. Barnet härmar sin talande omgivning med en otrolig inlärningsförmåga. Människan kan inte undvika att lära sig modersmålet på en virtuos nivå, det vill säga virtuos i den meningen att enkelt samspråk går fullständigt besvärsfritt.

Musikljud, toner, kan också presteras av den mänskliga rösten. De flesta vuxna människor kan sjunga en melodi hyggligt rent – men här finns en viktig skillnad jämfört med språket. Spännvidden mellan den högsta och den lägsta nivån är större; den lägsta musikaliska prestationsnivån hos friska hjärnor motsvarar inte den språkliga ”grundvirtuositeten”. Det finns människor utan tecken på hjärnskada av något slag, som har stora svårigheter att särskilja närliggande tonhöjder och följa musikaliska förlopp; man talar om kongenital amusi, ”medfödd tondövhet”.
Kan denna skillnad vara ett uttryck för att evolutionen prioriterat språket och sångförmågan olika?

Försöken till svar på frågan om musikens ursprung blir hypotetiska. Först måste vi definiera vad vi menar med musik. Vi måste även avgränsa sökandet efter musikens ursprung till människan, Homo sapiens. Tonsättaren och musikvetaren Gunnar Valkare skriver i sin 2016 utgivna bok Varifrån kommer musiken? (han väljer alltså Bergmans fråga som boktitel) att musik måste uppfattas som ”ett mänskligt beteende”.

Vissa av naturens ljud blir musikliknande för oss människor. Men ”de sjungande djuren” – fåglar, sjungande knölvalar och gibbonapornas äktenskapliga morgonsång – bidrar inte till förståelsen för musikens ursprung. Djurens sång är signaler, även om viss variation i ”melodiutbudet” förekommer. Fåglarnas struphuvud har också en annan anatomi än vårt. Likartade, men obesläktade, egenskaper kan iakttas i flera av djurarternas utvecklingskedjor – de är parallellfenomen utan utvecklingssamband.

Notskriften uppfanns först på 700-talet, men det är väl dokumenterat att människan musicerat sedan mycket lång tid tillbaka. Historiska utgrävningsfynd som illustrerar musikens utveckling är få, men de existerar. Musikanter finns avbildade i arkeologiska fynd och musik är omnämnd alltsedan skrivkonsten utvecklades, främst i det antika Grekland, och finns i texter som en självklar del av mänskligt liv.

 

»Homo sapiens har sannolikt frambringat ljud med karaktär av musik under hela sin existens.«

 

Det äldsta övertygande exemplet på musikinstrument, en benflöjt påträffad i Ulm i Tyskland, är omkring 35 000 år gammalt. Det innebär att musikutövning pågått långt tidigare: man hade upptäckt att olika längd på tonröret ger olika tonhöjd och insett att det går att manipulera längden på ett och samma rör med hjälp av hål som täcks med fingrarna. Rimligen ligger några tiotusen års utveckling bakom den insikten. Homo sapiens har sannolikt frambringat ljud med karaktär av musik under hela sin existens.

 

SJUNGANDE NEANDERTALARE

Homo sapiens anses ha existerat i cirka 200 000 år. Symbolfunktionen språket bör därmed ha funnits minst så länge. En intressant släkting utgör Homo neanderthalensis, som anses ha uppkommit 100 000 före sapiens men som dog ut för 35 000 år sedan. Neandertalaren hade ungefär lika stor hjärna som sapiens. Vad hade de den till?

Den brittiske paleontologen Steven Mithen har 2005 lanserat en intressant teori i boken The Singing Neanderthals. Han hävdar, på basen av slutsatser från skelettfynd och frånvaron av symbolartefakter (avbildningar, mm.) efter neandertalare, att de saknade språk. Den stora hjärnvolymen utnyttjades i stället för ett ”holistiskt” kommunikationssystem av musikalisk karaktär. Vissa tonsekvenser skulle då ha stått för ett visst avgränsat meddelande (jfr med dagens många ikoner, som informerar om hiss, wc, rökförbud, etc.). Absolut gehör och stor melodisk talang skulle då göra en symbolkommunikation möjlig – och den föregick Homo sapiens språk!

Mithen menar att sången och musiken var en förutsättning för språket – och då givetvis en evolutionär anpassning med överlevnadspotential för arten! Han menar att förmågan var utvecklad redan hos förmänniskorna, hominiderna, innan neandertalaren och sapiens lämnade den afrikanska kontinenten var för sig med kanske 100 000 års mellanrum. Även sapiens föregångare skulle därmed ha haft likartad musikalisk förmåga.

Vad hände då med denna förmåga när vi fick vårt språk? Här associerar Mithen till fenomenen spädbarnsriktat tal, motherese (ung. ”mödriska”) och vaggsång. Mödriskan är den ljusa ton vi spontant väljer då vi tilltalar spädbarn, med hög diskant initialt och snabbt fallande prosodi: Du lilla gumma! Såväl mödriskan som vaggsången är globala fenomen, med större rogivande effekt på spädbarnet än ”vuxet” tilltal. Detta gäller oavsett språkligt innehåll. Det nyfödda barnet känner igen modersmålet som det hört i mammas mage, men reagerar likartat på mödriska och vaggsång oavsett vilket språk som ljuder. ”The melody is the message” har det sagts.

Mithen menar att mödriska och vaggsång är rester efter neandertalarnas sångliga kommunikation och att i övrigt en övergång skett till den lek med ljuden som sapiens roar sig med och utvecklat till det världsomfattande fenomenet musik.

Men neandertalarna kanske hade språk? Sena tiders rön stöder den tanken. Om så är, faller Mithens kittlande men spekulativa hypotes platt till marken.

 

TUDELAD FORSKARVÄRLD

När man teoretiserar om musiken som evolutionär anpassning finns en risk för vetenskapliga felslut: en musikälskare vill gärna tillskriva musiken högre syften och betydelser än ren underhållning.

Kognitionsforskaren Steven Pinker är sannolikt inte musikälskare. Han avfärdar i How the mind works från 1997 musikens evolutionära ställning och hävdar att den endast är en bakelse (cheesecake) som vi tar in via öronen för att stimulera hjärnans njutningscentra. Musiken utgör ”det tydligaste exemplet på ett fenomen som inte är evolutionärt anpassat”. Pinkers åsikt väckte starka protester från musikvetare och musikbiologer.

Musiketnologer har studerat lågteknologiska ”primitiva” samhällen, där gemensamt musicerande fungerar som ett socialt kitt med förmodat förbättrat samarbete som följd. Och därmed stammens och artens överlevnadspotential? Iakttagelsen utgör det kanske starkaste argumentet för att musiken är en av evolutionen selekterad förmåga. Ett motargument är dock att endast få och små mänskliga minoriteter uppvisar sådana traditioner. Det finns heller inga data som talar för att sång eller musik är direkt nödvändigt för normal social anpassning.

Spädbarn har en musikalisk förmåga. De kan känna igen melodier och reagera på oväntade förändringar i enkla musikaliska förlopp. Sådana iakttagelser, liksom ”mödriskans” och vaggsångens rogivande effekter, har också tagits som intäkter för att musiken är uttryck för en evolutionär anpassning.

Ovannämnde Gunnar Valkare är till skillnad från Pinker musikälskare. Han hävdar med kraft sin övertygelse att musiken är ett direkt evolutionärt urval. Han anför den gemenskapsbefrämjande effekten av musiken som ett bärande argument för att musik i sig har ett så starkt överlevnadsvärde att evolutionär adaptation ”måste” ligga till grund för den. En svaghet är att Valkare utgår från det han vill visa. Att musiken är adaptiv är i hans text inte en hypotes utan en förutsättning som sedan redovisas i en lång diskussion.

Det finns ett antal argument mot att musiken skulle vara primärt evolutionärt anpassad. Ett sådant är den ovan beskrivna stora spännvidden i musikalisk förmåga mellan individer. Ett stort överlevnadsvärde borde ha gjort att vi alla sjunger rent och uppfattar även mycket små tonhöjdsskillnader. Ett annat är att förlorad musikförmåga medför ringa ”biologisk kostnad”. Till skillnad från förlust av språk, syn, hörsel eller rörelseförmåga går det utmärkt att fortleva på ett okomplicerat sätt utan musikförmågan.

Lokal hjärnskada kan ge upphov till afasi men också till nedsatt musikförmåga, amusi. Detta har tolkats som att hjärnan har specialiserade musikcentra och anförts som argument för musikens evolutionära prioritering. Fenomenet kan dock förklaras som en effekt av skadad förbindelse, disconnection syndrome – ett brott på en koppling mellan två funktioner, som gjort en tredje effekt möjlig (jämför värmepannan och termostaten, som via en förbindelse kan åstadkomma temperaturbalans).

 

»Synen på musikens ursprung är uppdelad i två läger.«

 

Synen på musikens ursprung är alltså uppdelad i två läger: några som med varierande emfas hävdar att evolutionen vaskat fram musikförmågan på grund av dess överlevnadspotential för arten, andra som hävdar motsatsen utan att som Pinker reducera musikens livskvalitetshöjande värde.

 

EN BIEFFEKT?

På ett övergripande plan är förstås all mänsklig verksamhet en följd av evolutionen, eftersom Homo sapiens är det. Men många av våra förmågor är inte direkta evolutionseffekter utan resultatet av vår förmåga till abstrakt tänkande, vår så kallade kognitiva kapacitet. Givetvis är förmågan att kunna uppfatta och särskilja ljud (längd, tonhöjd, intensitet, mm) i grunden evolutionär, liksom förmågan att producera ljud. Vi delar förmågorna med många andra djur. Här finns en elementär förutsättning för språket, vilket innebär att ljud med karaktär av det vi i dag kallar musik har funnits före språket. På så vis kan vi hävda att en grundläggande musikalitet drivits fram av evolutionen. Därefter kan utvecklingen ha varit parallell, med språket som anpassad egenskap och musiken som medföljare.

Men Homo är inte bara sapiens utan också ludens, den lekande människan. Vi tycker om att leka och vi kan ha börjat leka med ljuden. Med vår kognitiva rustning följde också möjligheter att tillverka ljudapparater, i dag kallade instrument. Leken kunde vidgas och regelverk skapas för den – så kan ljudleken vi kallar musik ha uppstått. Med detta synsätt blir musiken förståelig som en enastående bieffekt av den enastående mänskliga hjärnans förmågor.

Den amerikanske evolutionsbiologen Stephen Jay Gould associerar i en analys av direkta och indirekta effekter av evolutionen till The Spandrels of San Marco, dvs Markuskatedralen i Venedig. Spandriller eller bågsvicklar är de taksegment som blir ”bieffekt” mellan bärande valvbågar: de saknar egen funktion (frånsett att hålla regnet borta), men de kan dekoreras! Då får de ett från grundkonstruktionen fristående egenvärde. Likaså, menar Gould, kan vissa evolutionärt utvecklade förmågor medföra bieffekter som kan utvecklas i en egen riktning. För musikutvecklingens del kan tesen innebära att hörsel, ljudalstring, uppfinningsförmåga och övrig kognitiv rustning har gett grunden för det vi kallar musik. Denna har Homo sapiens sedan vidareutvecklat till ett slags behov för sin livskvalitet.

Musikvetaren och neurobiologen Aniruddh Patel sammanfattar i den 2008 utgivna boken Music, language, and the brain sin syn på följande sätt:

”Valet mellan evolutionär adaptation och ren utsmyckning är en felaktig tudelning. Homo sapiens är unik bland alla levande varelser i sin förmåga att uppfinna ting som förvandlar dess egen existens. Skriftspråk är ett exempel . . . flygplan och internet är andra . . . Jag menar att musiken kan bli begriplig när den betraktas inom ett sådant ramverk . . . någonting vi uppfann som förvandlar mänskligt liv.”

Frågan om musikens ursprung är tanke- och fantasieggande. Att se musiken som en bieffekt är inte att förringa dess värde, snarare en uppskattning av den evolution som gett Homo sapiens förmågan att förädla sin egen existens.

Jan Fagius är neurolog, neurofysiolog och amatörmusiker samt författare till boken Hemisfärernas musik.

 

 

 

About The Author