På Malmö Opera har Karl-Birger Blomdahls och Erik Lindegrens opera i Stefan Johanssons regi gjort ett seriöst försök att lyfta från scengolvet.

Det är inte helt enkelt att återskapa och ge dramatiskt liv åt Harry Martinsons ”revy om människan i tid och rum”. När ”Aniara” presenterades i musikdramatisk form på Kungliga Teatern (= Operan) i Stockholm 1959 öppnade ”elektronmusiken”, som det hette då, för nya klangupplevelser i takt med tidens modernitet. Blomdahl lät sig inspireras och skapade ”mimaband” för den tonande rymden. Sensationellt! En nymodighet som satte spår i sinnena och i publikstatistiken: ”Aniara” tog plats som Sveriges mest spelade opera någonsin. Urversionen från 1959 stod på repertoaren flera säsonger och kom upp i 109 föreställningar, inklusive internationella gästspel.

Sedan dess har stycket satts upp i Göteborg (1994, som invigningsföreställning i stadens nya operahus) och i Malmö (1977 och 2017) och på några tyska scener. Utnämnd till ”den första ”rymdoperan” har den överallt väckt uppseende. Det allvarliga innehållet trollband i lika mån: förstörelsevapen, teknikens problem och möjligheter, som skildrades med stor fantasikraft och dittills osedd scenisk och musikalisk konkretion.                      

Det som då fascinerade med nyhetens hela obehag i uppläggningen, den dystopiska undergångsstämningen och mänskosläktets mentala söndersprängning, upplevs inte längre som märkvärdigheter. Verkligheten har kommit i kapp, problemen kvarstår.                     

”Verkligheten har kommit i kapp, problemen kvarstår.”

 

Stefan Johanssons uppsättning återknyter på flera punkter till 1959 och försöker inte tävla genom att överbjuda med uppdaterade effekter från nutidens tekniska realiteter. På det viset är uppsättningen i Malmö mindre spektakulär, mer varsam och manande till förnyad eftertanke. Jorden (”Doris”) går under, den älskade staden Dorisburg sprängs till stoft och aska. Miljöförstöringen och resursslöseriet kommer i fokus. De spillror som befolkar Aniara längtar till ”landet som icke är” – orden lånade Lindegren från en dikt av Edith Södergran, en av Martinsons favoritpoetissor.


Huvudpersonen i ”Aniara” är månghövdad, körkollektivet som tar plats i en vid rundel på scen, sjunger kompakt om sin ”sköna gjutjärnstid”. Lika kompakta är scenografen Jan Lundbergs metalliska väggar, medan Bea Szenfeld bidrar med liv och färg i bland annat eklatanta blommiga hattar, alternativt karakteristiskt färglösa kostymer. Som deltagare eller observatörer följer passagerarna hur farkostens katastrofala kursändring leder dem bort från all kontakt med yttervärlden, till sarkofagstadiet.

”Revyn” utspelar sig i scenens mitt. I en desperat orgie vrider sig den återhållet obscena Daisi Doody, Frida Engström, i modedansen yurg. Hon återkommer sedan som La Garçonne, en annan f d dekadent person i rollistan.

Två andra kvinnoroller bär upp föreställningens bästa kvaliteter. Alexandra Büchel formar Den blinda poetissans siarstämma och ropar i tomheten med genomträngande tragisk skärpa. Piloten Isagel, Tina Højlund, förstår undergångens tragiska vidd i sin suggestiva solodans; gestalten bringar samtidigt en hälsning från koreografen Birgit Åkessons och prima ballerinan Marianne Orlandos dagar på Stockholmsoperan, där den mystikladdade Isagel första gången mötte en förstummad publik.          

På herrsidan tronar Lars Arvidson som Aniaras tjänsteförrättande diktator Chefone med full auktoritet. Daniel Hällström är Mimaroben, den i besättningen som vårdar och tolkar rymdskeppets superdator – på Martinsons tid en vildsint framtidsutopi; numera inte så otänkbar. De tre teknikerna Ole Aleksander Bang, Rickard Söderberg och Bengt Krantz bröstar sig i sin trots allt bräckliga maktposition, Tenoren Conny Thimander trudeluttar febrilt i höjdregistren som Högkomikern Sandon för att förströ de ofrivilliga resenärerna.

Förutom de ursprungliga mimabanden hör man Tobias Ringborgs och Operaorkesterns bud på Blomdahls tolvton. Tillsammans speglar de kosmos i drastiska eller målande effekter. Dirigent och musiker har med framgång trängt in i den allt annat än lätta uppgiften att levandegöra Blomdahls expressiva idéer.

Som helhet är ”Aniara” i Malmö en oväntat lågmäld inscenering, som tar vara på det oratoriemässiga i styckets utformning och låter de allvarsmättade stämningarna komma till sin rätt. Att textmaskinen erbjuder Martinsons/Lindegrens episka fantasispråk som simultan läsning tillför en ny och välkommen dimension. Alla vänner av seriös litteratur och tonkonst har de närmaste veckorna tillgång till en glädjekälla på Malmö Opera.

Det som för 58 år sedan må ha klingat kaotiskt eller dissonant förskräcker väl numera ingen. Öronen har fått vänja sig vid tyngre decibelartilleri. Och dissonanserna är eftertryckligen på sin plats i undergångens timma.


Carlhåkan Larsén

 

 

OPERA
Aniara
Malmö Opera. Premiär 6.5

Musik Karl-Birger Blomdahl Libretto Erik Lindegren efter Harry Martinson Dirigent Tobias Ringborg Regi Stefan Johansson Scenografi och video Jan Lundberg Ljus och video Torben Lendorph Fotografi i scenografi Nils Bergendal Kostym och mask Bea Szenfeld Koreografi Birgit Åkesson/Patrik Sörling I rollerna Alexandra Büchel, Frida Engström, Daniel Hällström, Lars Arvidson, Ole Aleksander Bang, Rickard Söderberg, Bengt Krantz, Conny Thimander, Tina Højlund, Torbjörn Lillieqvist.  

 

About The Author