Nyligen genomförde den italienska musiktidskriften Classic Voice en omröstning om vilka som är de största tonsättarna på den här sidan millennieskiftet. Andreas Engström var Sveriges representant bland de runt hundra internationella experterna som deltog i panelen. Här delar han med sig av intrycken av processen – och resultatet.

Text: Andreas Engström

»Det komponeras inga klassiska mästerverk längre! Inte heller finns det några nu levande tonsättare som kommer att bli ihågkomna i generationer.«

Påståenden av det här slaget skapar med jämna mellanrum debatt i konstmusikvärlden. Inte sällan vill man understryka hur konstmusiken distanserat sig från publiken för att mest ägna sig åt intellektuella rebusar för de närmast sörjande.

Något mer seriösa är de som uppmärksammar svårigheten att få ett verk framfört igen efter uruppförandet. Ett välkänt problem är att institutioner, konsert- och operahus inte programlägger ny musik i någon större omfattning, och inte heller samarbetar med det fria musiklivet där den nya musiken spelas. Därmed tar man inte sitt ansvar för utvecklingen av en framtida repertoar. I alla fall skapas inga framtida klassiker.

Nu är detta långt ifrån hela sanningen. De flesta som är någorlunda insatta tycker nog att det komponeras fantastiskt mycket bra musik idag. Mångfalden är större än någonsin, såväl vad gäller stil och genre som i vilka sammanhang det går att uppleva ny musik. Konstmusiken är också global, vilket innebär att det finns såväl lokala scener och stilar som internationella tonsättare med hela världen som arbetsfält. Och visst tas det ansvar! Det fria musiklivet arbetar tätt med tonsättare och bygger upp en repertoar för sin publik. En hel del institutioner är också mycket aktiva i beställning av ny musik.

Sammantaget är den samtida konstmusiken ett snudd på oöverblickbart område. Kanske är det rent av ett sundhetstecken att man inte så enkelt kan utropa ett visst verk till en framtida klassiker?

Ändå vill vi ju veta. I alla fall om det finns verk som spelas mer än andra och som är särskilt omtyckta. Om vi säger att en klassiker är ett verk som återkommer på repertoaren, så finns det kanske verk och tonsättare som i alla fall sätter stora avtryck på den tid vi lever i.

 

LIKA ROLIGT SOM SVÅRT

Ett svar på frågan om vad som är ”hetast” just nu gavs nyligen av den italienska tidskriften Classic Voice. Ett hundratal internationella kritiker, radioproducenter, curatorer, festivalchefer och musikvetare verksamma inom samtida konstmusik ombads att, utan rangordning, lista ett tiotal favoritverk som komponerats efter år 2000. Jag själv medverkade som enda svensk, en lika rolig som svår uppgift. Svaren sammanställdes genom att räkna samman rösterna enligt principen en röst en poäng. På så sätt skapades en lista över de mest populära verken och en över de mest populära tonsättarna. Resultatet presenterades stort uppslaget i Classic Voice januarinummer och blev också uppmärksammat i andra medier, bland annat i italienska dagstidningen Corriere della Sera.

Segrade gjorde Georg Friedrich Haas med sitt orkesterstycke In vain från år 2000. Haas musik har beskrivits som en tysk-österrikisk variant av den franska spektralmusiken. Man skulle också kunna säga att hans syntes av abstrakta avantgarde-tekniker runt klangspektra och en personlig ljudvision visat sig tilltala såväl kritiker som de stora konserthusen och publiken, det vill säga de ”pelare” som bred konstnärlig och kommersiell framgång vilar på.


Georg Friedrich Haas

Valet av In Vain känns kanske inte direkt överraskande då verket hypats tidigare, till exempel av den inflytelserike kritikern på The New Yorker Alex Ross, samt av dirigenten Simon Rattle som kallat det för ”detta århundrades första mästerverk”. Nu är det kanske inte så att kritiker brukar kopiera varandras åsikter. Men att ett verk får stor uppmärksamhet och debatteras (dess storhet har även ifrågasatts) leder i förlängningen till att det spelas mer. Fler kan uppleva verket och det blir på så sätt musik i tiden som man förhåller sig till. En stor andel av de som röstade har nog hört In vain, vilket naturligtvis inte gäller alla verk som hamnade på listan.

 

SAMTIDA TENDENSER

När man tittar på de två listornas övre skikt blir det tydligt att här finns några av samtidens starkaste tendenser. I många verk ligger koncentrationen på klanglig utforskning, musikens finaste byggstenar och ett målande med soniska djupdimensioner. Kanske är det här som man främst kan spåra arvet av modernismens materialutvidgning?

På tio-i-topp av tonsättare återfinns ”klassiker” som Helmut Lachenmann, Salvatore Sciarrino och Kaija Saariaho. Höga placeringar får även lite yngre personer som Fausto Romitelli (som dock dog 2004 vid 41 års ålder) (#13), Mark Andree (#14) och Rebecca Saunders (#3), som kniper bronspengen som tonsättare. De representerar sinsemellan olika skolor, men förenas i att ha klangen i fokus.


Kaija Saariaho

Stark är även tendensen med avancerad teknologi och det audiovisuella. Jag slås av att på många festivaler för samtidsmusik är det nästan bara i undantagsfall som det spelas verk som inte innefattar någon form av avancerad media, förinspelat eller genererat i realtid. Grunden till den danska tonsättaren Simon Steen-Andersens exceptionella framgångar ligger i hur han förenar ett gediget musikaliskt kunnande med ett intellektuellt koncept där rörlig bild ofta är en integrerad beståndsdel. Steen-Andersen knep andraplatsen, både med sin pianokonsert och som tonsättare.


Simon Steen-Andersen

Också mer konceptuellt orienterad musik har fått stort genomslag. Här hamnar Johannes Kreidler (#15) och Peter Ablinger (#17) högt upp på listorna (Kreidler #15 också för verket Fremdarbeit), liksom irländskan Jennifer Walshe (#29) vars ”dockskåpsopera” Live Nude Girls (# 29) är hennes mest populära verk.

 

TRE SÄTT ATT NÅ FRAMGÅNG

Av listorna att döma når man framgång genom etablering på något av tre följande områden: 1) Bli framförd på de viktiga tyska orterna för avantgardemusik, som Darmstadt och Donaueschingen. 2) Nå etablering på den franska scenen med Ircam i spetsen. 3) Uppnå framgång på något av de europeiska opera- och konserthusen med en mindre uteslutande ny musik-inriktning.

De tyska och franska nyckelscenerna ger ofta ringar på vattnet och de europeiska festivalerna tenderar alltmer att samarbeta eller kopiera varandra, vilket leder till ytterligare uppmärksamhet i radio, tidskrifter med mera. Att den belgiske tonsättaren Stefan Prins (vars i Donaueschingen uruppförda Generation Kill knep tredjeplatsen på listan) skulle vara en ”one hit wonder” stämmer inte heller. Inte minst efter detta har han fått nya beställningar och spelats flitigt på de europeiska festivalerna.

Stefan Prins

Vad gäller de klassiska institutionerna leder inte framgång där på samma sätt till högre cirkulation på den samtida musikscenen. De stora konsertinstitutionerna lever på sätt och vis sitt eget liv. Exempel på detta är George Benjamin, som haft stor framgång med operan Written on Skin (#7).

 

SVERIGE LIGGER EFTER

Det var en i huvudsak europeisk expertgrupp som röstade – och det märks. De mest framgångsrika nordamerikanska tonsättarna, som John Adams (#26), Steve Reich (#35) eller de runt Bang on a Can hamnar en bit ned. Asiatiska tonsättare återfinns på listorna men relativt långt ned, som Unsuk Chin (#24) och Toshio Hosokawa (#45). De latin-amerikanska tonsättarna är så gott som helt frånvarande.


Unsuk Chin

För svenskt vidkommande är det möjligen litet dystert att konstatera att det inte rör sig om några höga placeringar. Svenska verk fick nätt och jämnt några röster över huvud taget. Det bekräftar en bild som jag länge haft om närvaron av och kunskapen om svensk konstmusik i Europa, inte minst i Tyskland och Frankrike. Norsk, dansk och finsk musik tar plats på ett helt annat sätt, oavsett om vi talar om cirkulationen på de tyska eller franska nutida musikscenerna eller på de klassiska institutionerna.

Classic Voices omröstning är, förmodar jag, gjord med glimten i ögat – i alla fall bör den läsas så. Men i och med att så pass många kvalificerade personer var med och röstade och var och en kunde lämna relativt många förslag, så uppstod en ganska lång lista av verk och tonsättare. På så vis går det att läsa en hel del ur listorna, både vad gäller trender och olika former av representation.

Vad listorna framför allt uttrycker är i slutänden hur levande och mångfacetterad den samtida konstmusiken är. En repertoar som kanske rent av innehåller en och annan framtida klassiker?

 

 

Andreas Engström är kulturskribent och curator inom samtida konstmusik.

 

Resultatet av omröstningen i Classic Voice

Samtida tonsättare topp-20

1.    Georg Freidrich Haas (Österr)
2.    Simon Steen-Andersen (Dan)
3.    Rebecca Saunders (UK)
4.    Helmut Lachenmann (Ty)
5.    Salvatore Sciarrino (Ita)
6.    Enno Poppe (Ty)
7.    Kaija Saariaho (Fin)
8.    Bernhard Lang (Österr)
9.    Francesco Filidei (Ita)
10.    Beat Furrer (Schw/Österr)
11.    Stefano Gervasoni (Ita)
12.    Georges Aperghis (Gre/Fra)
13.    Fausto Romitelli (Ita)
14.    Mark Andre (Fra)
15.    Johannes Kreidler (Ty)
16.    Wolfgang Rihm (Ty)
17.    Peter Ablinger (Ty)
18.    Michel van der Aa (Nl)
19.    Stefan Prins (Be)
20.    Tristan Murail (Fra)

Samtida verk topp-20

1.    Georg Friedrich Haas, In Vain (2000)
2.    Simon Steen-Andersen, Piano Concerto (2014)
3.    Stefan Prins, Generation Kill (2012)
4.    Kaija Saariaho, L’amour de loin (2000)
5.    Georg Friedrich Haas Limited Approximations (2010)
6.    Simon Steen-Andersen, Black Box Music (2012)
7.    George Benjamin, Written on Skin (2012)
8.    Enno Poppe, Speicher (2008-13)
9.    Rebecca Saunders, Void (2014)
10.    Francesco Filidei, Giordano Bruno (2015)
11.    Fausto Romitelli, An index of metal (2003)
12.    Rebecca Saunders, Skin (2016)
13.    Bernhard Lang, Differenz/Wiederholung Serie (1998-2014)
14.    Beat Furrer, FAMA (2005)
15.    Johannes Kreidler, Fremdarbeit (2009)
16.    Helmut Lachenmann, Schreiben (2003)
17.    Helmut Lachenmann, Concertini (2005)
18.    Helmut Lachenmann, Grido, 3. Streichquartett (2001)
19.    Salvatore Sciarrino, Quaderno di strada (2003)
20.    Bernhard Lang, Theater der Wiederholungen, opera (2002)

Listorna bygger på en omröstning där internationella kritiker, radioproducenter, curatorer, festivalchefer och musikvetare verksamma inom samtida konstmusik ombads att, utan rangordning, lista ett tiotal favoritverk som komponerats efter år 2000. Resultatet publicerades nyligen i Classic Voice, Italiens motsvarighet till Opus.

About The Author