Niklas Sivelöv bjuder på härligt lyssningsvänliga konserter med frisk fläkt och rytmisk frenesi.
Det är inte så ofta man direkt lystrar till nyskriven musik för piano och orkester. Ofta känner man direkt igen vilken av de stora konserterna som inspirerat tonsättaren, eller så drunknar uppmärksamheten i alltför korta motiv och klangliga excesser. Men så är det inte alls i de här tre verken av Niklas Sivelöv. Här finns istället en ostyrig påhittighet och vilja att utforska musikens briljanta möjligheter, särskilt beträffande rytmisk komplexitet och tvära kast. Det gäller både i pianot och orkesterstämmorna och Sivelöv skriver skickligt för hela ensemblen. Han skapar kammarmusikaliska öar mitt i de mest frenetiska avsnitten, och han har även förmågan att komponera riktigt vackra långsamma satser.
Den första konserten har en angenäm ungdomlig karaktär. Ibland blir det kanske lite väl många skiften på kort tid, men som helhet är detta riktigt hörvärd och i bästa mening underhållande musik. Den medföljande skivtexten är tyvärr allt annat än informativ. Jag kan inte hålla med textförfattaren att verket inspirerats av Gershwin och andra amerikanska tonsättare. Snarare hör jag första halvan av 1900-talets franska espri med Françaix och Milhaud i spetsen. Det hade varit betydligt intressantare att läsa Sivelövs egna kommentarer om musiken.
I konsert två tar Sivelöv fram ett mer koncentrerat och samlat uttryck, med aningen kärvare klangfärger. Den ständigt föränderliga rytmen och friska accenter är dock även här bärande. Riddarkonserten, Sivelövs femte pianokonsert är mer avslappnat energisk. Finalen lyfter fram en lekfullhet som påminner om den första konserten.
Klarheten i solospelet görs tydlig av en väldefinierad om än något instängd ljudupptagning. Sivelöv är passande vital och pådrivande (i några lägen aning-en mycket så) och ensemblerna svarar väl i det komplexa samspelet. I vissa passager blir dock Livgardets dragonmusikkår pressade av den snabba pulsen.
Jörgen Lundmark
Pianokonserter
Niklas Sivelöv
(Naxos)
