Carlhåkan Larsén har läst Ernst Brunners Likt ett skeleton, den första historiska biografin om Johan Helmich Roman.

Text: Carlhåkan Larsén

”Den svenska musikens fader” kallas han – ett uttryck som går tillbaka på ett minnestal över Johann Helmich Roman i Kongl. Wetenskaps Academien, hållet 1767 av en viss Abraham Sahlstedt, nio år efter föremålets frånfälle 1758. Han myntade devisen ”Stamfader för Musiken i wårt land”. Roman hade tjänat många år som hovkapellmästare, så småningom betitlad hovintendent.

För att vara en fadersgestalt är Roman ovanligt lite uppmärksammad. Två musikstycken lever möjligen i vårt allmänna medvetande. Det ena är de festliga ”Drottningholmsmusiken”, skriven till bröllopet mellan tronföljaren Adolf Fredrik och prinsessan Lovisa Ulrika, sommaren 1744. Bellman har förmedlat den andra i ”Fredmans Epistlar” nr 9: ”Käraste bröder systrar och vänner” – men noga räknat är det en menuettsats ur det förstnämnda verket. Mycket annat har tystnat.

 

Detta skall det rådas bot på, lovar Kungliga Musikaliska Akademien, som ser till att allt notmaterial till Romans musik görs tillgängligt på nätet för allmänt bruk. Det blir ett tillskott till dokumentserien ”Levande svenskt musikarv”, som Akademien står bakom.

Romans liv och verk ventilerades vid ett symposium på Riddarhuset i januari. Evenemanget arrangerades av Akademien och av Bonniers förlag. (Miljön var välbekant miljö för hovkapellmästaren – det var här han arrangerade den första offentliga konserten i Stockholm 1731.) Det musicerades, med violinisten Tobias Ringborg i spetsen, och det talades klart och tydligt av professor B Tommy Andersson och mera svårtytt av författaren Ernst Brunner, som ändå var en huvudperson i sammanhanget. Symposiet var nämligen samtidigt släppfest för Brunners senaste tegelsten, en ”historisk biografi” med titeln ”Likt ett skeleton”. Boktiteln är inspirerad av Roman själv, drabbad av strup- och tungcancer och dödsdömd i den ökenartade småländska exil han upplevde (”Haraldsmåla i Ryssby sokn och Calmar Län”).


Ernst Brunners 645-sidiga Roman-biografi, Likt ett skeleton (Bonniers).

 

Brunner har tidigare publicerat en bok om Bellman, ”Fukta din aska”, 2002. Den nya boken är även den resultat av den idogaste skrivarflit. Författaren har vänt på alla stenar i det stockholmska gatunätet, i slott, adelspalats, koja, fattighus och rännsten. Läsaren kan komma att tänka på ordspråket ”Man ser inte skogen för alla träd”.

Den liderlige kung Fredrik I, som aldrig lärde sig svenska språket, framhålls som skandalöst lågvattenmärke i svenska regentlängden, omgiven av politikens Hattar och Mössor vilka önskade rycka kalufserna av varandra. Efter Lovisa Ulrikas ömkliga revolutionsförsök blev vissa grevar och baroner ett huvud kortare på avrättningsplatsen. Tillvaron i den utfattiga före detta stormakten Sverige var djupt och gränslöst miserabel. Svält, pest, krig och armod överallt. Men denna förfärande, vildvuxna men överdetaljerat skildrade undervegetation överskuggar bokens biografiska centrum, solitären Roman, vars gestalt inte blir så framträdande som man hoppats.

Den unga violinvirtuosen, skolad i Händels London, får inte utveckla sitt konstnärliga snille i Stockholmsmiljön, snarare ringaktas han, och hovkapellets tjänster ratas av Höga Vederbörande, som föredrar nöjsam, prunkande underhållning.

Till sist reser sig Stamfadern dock ur skuggorna, allt det myckna som hovkapellmästaren inte anförtroddes och allt som trots allt blev gjort kommer i dagen, då Brunner efterhand ger konturer åt Romans gedigna musikeregenskaper, som också är inriktade på att bereda väg för svenska språket i sång. Fram träder bilden av en både etiskt och konstnärligt högtstående människa, som inte ville dagtinga med sitt sedliga, pietistiskt färgade allvar.

Forskningen om Roman vilar på till exempel Ingmar Bengtssons käll- och stilkritiska studier, 1955, och Eva Helenius-Öbergs nyttiga, beundransvärda dokumentavolym, 1994. Men fortfarande behövs en koncentrerad bok om Roman med klar fokus på musiken. Och musiklivet behöver, som Akademien konstaterat, piggas upp med flera klingande exempel. Mer sinfonior, fler häpnadsväckande ”assagi” för soloviolin och flitigare flöjtsonator samt djupare grepp i den sakrala repertoaren.

 

 

Johan Helmich Roman var Sveriges ende store aktör på 1700-talets europeiska musikscener. Efter sin död föll han i glömska. Bildporträtt saknas helt och personbeskrivningarna begränsas till en försvunnen självbiografi.

 

About The Author