Jacob Mühlrads första skiva är en ganska enformig historia menar Opus recensent.

Årets mest omtalade svenska, klassiska skivsläpp kommer från en blott 28-årig körtonsättare som gör internationell karriär och både syns och spelas överallt, som säljer slut på alla konsertbiljetter och nu gör skivdebut på självaste Deutsche Grammophon.

Hypen runt Jacob Mühlrad saknar motstycke i svenskt samtida konstmusikliv. Och här är det nog lika mycket storyn som slår an publikens strängar som hans körkompositioner a cappella med rötter i judisk liturgisk tradition. Hur vackert de än låter.

För den här storyn är vi vana vid. Det är den om det lidande konstnärskapet och vem som kan axla rollen som ”den nye Mozart”. Mühlrad själv protesterar ofta mot de här beskrivningarna, men berättelsen fortsätter att berättas och så bygger man fascinerande fort en stjärnkult. Frågan är om Mühlrad musikaliskt sett är redo att axla den.

Skivan Time med sina fyra stycken (förutom titelspåret också Nigun, Kaddish och Anim Zemirot) är tyvärr en ganska monoton historia. I notanvisningarna talas det om vikten av sömlösa övergångar, övertonsrik röstklang och så ständigt dessa glissandi. Allt är förstås fläckfritt framfört av Radiokören och säkert också djupt känt – inte minst i det drabbande fallet Kaddish där ämnet är Mühlrads morfars erfarenheter från Förintelsens fångläger.

Men det är också musik av tonsättare som fortfarande är mycket ung, där ekon av tidigare lärare och förebilder ibland blir nästan övertydliga. Pärt, Sandström, Zivkovic, alla hörs de. Det är neoromantik, en gnutta minimalism och en stor dos religiös mysticism som jag personligen finner lite svårsmält. Jag hade gärna låtit det här konstnärskapet få vänta några år till på sig att mogna ut, hellre än att få Mühlrad serverad som den frälsare som konstmusiklivet verkar tycka sig behöva.

Hanna Höglund

 

Höjdpunkt Tenorsolots glidningar i ”Nigun”.

 


Time
Jacob Mühlrad
Radiokören
Dirigenter: Fredrik Malmberg, Ragnar Bohlin.
Deutsche Grammophon

 

 

 

About The Author