De konstnärliga framgångarna har varit många på Göteborgsoperan. Priser, nomineringar och hyllade produktioner har avlöst varandra liksom uppmärksammade satsningar inom miljöteknik och ekocertifiering. 25 år efter flytten från Stora teatern noterar huset också sitt publikt sett bästa år med över 300 000 besökare.

Men allt är inte frid och fröjd. Konflikter och svarta rubriker har på senare år blivit alltmer frekventa i nyhetsrapporteringen och regissörsbråk och dispyter med mäktiga produktionsbolag har kommit att avlösa varandra.

Hur mår den stora operainstitutionen? Vad ligger bakom konflikterna, hur hanterar man dem och vad finns att lära inför framtiden?

TEXT CARL-HENRIC MALMGREN

 

Det kanske är jag som är en katastrofmagnet skrattar Mikael Berggren torrt.

Han är projektledare vid Göteborgsoperan och har haft ett milt sagt jäktigt år. Först med operan Boris Godunov där stjärnregissören Peter Konwitschny avskedades hastigt efter ett meningsutbyte med en musiker. Händelsen inträffade i april 2018 bara några dagar innan premiär.

Men även årets stora musikalsatsning Oliver! hamnade i rampljuset. Produktionsbolaget i London ändrade sig flera gånger och Göteborgsoperan tog smällen när ett antal unga tjejer inte fick göra rollerna som teatern hoppats kunna erbjuda. Scenograf- och kostymdesignern Ashley Martin-Davis lämnade också produktionen efter nya direktiv från rättighetsinnehavaren.

Men vi återkommer till detta. Liksom till turerna kring regissören David Radoks hastiga sorti i juli.

 

ETT NYTT HUS TAR FORM

Göteborgsoperans resa började när den gamla teaterbyggnaden ”Storan” från 1859 blivit ohållbar som hus för modernt teaterskapande. Dagens byggnad vid Göta älv kan närmast betraktas som en symbol för det som på senare år har kommit att kallas ”göteborgsandan”. Fem år innan galaöppningen 1994 satt Göteborgs starke man och kommunstyrelsens ordförande Göran Johanson (S) med en handfull utvalda entreprenadföretag och politiker. Skaraborgs län hade sagt nej till att bidra ekonomiskt till ett nytt operahus. Tanken var att kranskommunerna utöver staten, Göteborgs stad och privata finansiärer skulle bidra med pengar. Projektet höll på att gå i stå efter drygt tjugo års planerande.

Att bygga nytt hade man planerat länge. Den svåra nöten att knäcka var hur. Och var.

1967 var förslaget centralt belägna Trädgårdsföreningens norra del. Senare föddes tanken att det nya operahuset skulle ligga vid Ullevi. Carl Nyrén, en av Sveriges mest renommerade och internationellt respekterade arkitekter, vann under 1980-talet en arkitekttävling med sitt bidrag till nytt operahus. Förslaget firades av arkitekturskribenter och kritiker, men projektet ansågs bli för dyrt. Göran Johanson såg istället till att låta en handfull utvalda byggare bestämma vad som skulle bli stadens nya operahus.

I en intervju i Göteborgsposten långt senare kommenterade han hur det hela gick till.

”Vi flyttade operan från Ullevitomten och tog bort alla tinnar och torn och sådan skit för att få ett enklare hus med hamnskjulskaraktär. Men inuti drog vi inte ned på standarden. Vi satt på mitt rum på helgerna och gick igenom varenda ritning. Vi pratade kabeldragningar och hur många gånger väggarna skulle målas, allt. Jag minns att vi tjatade om en avloppsbrunn, om den var byggets och kommunens ansvar. När vi var överens drog vi ett streck och skrev. Nu är ett handslag ett handslag, ni tar ert ansvar och vi tar vårt ansvar. Och så blev det. Inte en tilläggskrona.”

Byggentreprenörerna fick 558 miljoner kronor och fick själva bestämma vilken arkitekt de ville kontraktera. Valet föll på Jan Izokowitz.

De ekonomiska ramarna var en utmaning. För mig har det varit viktigt med låg tröskel, en ”slipslös” arkitektur. Hellre karaktärsfullt än vackert, berättade arkitekten inför invigningen.

Det som Jan Izokowitz kallade ”modernism i folkdräkt” föll inte alla i smaken.

”Hade Göteborgsoperans arkitekt fått tid att leverera genomtänkta ritningar kunde helheten blivit mindre kaotisk och gedignare byggd” skrev Svenska Dagbladets Olof Hultin i en kommentar när operabygget stod klart.


Göteborgsoperans entré med Jussi Björlings plats till höger. En slipslös arkitektur, hellre karaktärsfullt än vackert, modernism i folkdräkt var ledord som arkitekten Jan Izokowitz återkom till i beskrivningar av det nya huset som han hade ritat.

 

Oavsett byggnadens mottagande och turerna kring husets tillkomst har den konstnärliga ambitionsnivån alltid varit hög. Från start ville man bli bäst. Den första konstnärliga chefen i det nya huset, Juhani Raiskinen, skrev senare i boken Göteborgsoperan i hamn:

– Alla vill vi fortast möjligt bli jätteduktiga och världsberömda. Men tyvärr går det inte så fort. Vare sig för individerna, eller för vårt operahus.

Med nästan obehaglig framtidsinsikt utvecklade han resonemanget:

– Svårast är att få de konstnärliga individerna, med sina egna visioner, att samarbeta emot ett gemensamt mål … Det finns rikligt med för omvärlden oförklarbara orsakssammanhang och inbyggda konfliktmöjligheter här hos oss.

 

EFFEKTERNA AV METOO

Juhani Raiskinens ord förebådar på ett kusligt sätt debatten som två decennier senare kom att rasa genom kultursverige – #metoo-uppropet med underavdelningen #visjungerut, den senare startad av 653 svenska sångerskor för att belysa situationen vid svenska operascener. Effekterna av diskussionerna som följde tvingade bland annat bort Peter Konwitschny från sin egen produktion av Boris Godunov. Liksom senare David Radok. Regissörernas sorti från Göteborgsoperan hade inget med sexuella trakasserier att göra, men är ändå ett resultat av det som teaterns vd Christina Björklund kallar ”nolltollerans mot skitstövelkultur”. När hon tillträdde i september 2017 hann hon inte jobba många veckor innan #metoo-stormen drog igång.

– Jag var precis som alla andra väldigt chockad när allt kom fram i ljuset. Men jag var också väldigt snabb med att säga ”vänta lite här, lugn i stormen. Vi ska inte låta oss dras med i något innan vi vet saker säkert”. Man ska komma ihåg att vi först och främst är arbetsgivare. Göteborgsoperan är ingen rättsinstans. Jag breddade ganska snabbt perspektivet till att kalla det ”skitstövelkultur” för att varken peka ut ett visst kön eller en viss grupp.


Göteborgsoperans vd, Christina Björklund

 

När jag träffar Christina Björklund är det juni och operahuset har gått in i sommarvila. De tomma korridorerna blir en tydlig kontrast mot kaoset som präglade #metoo-debatten och konsekvenserna som denna fick för verksamheten.

Christina Björklund är glasklar med vad hon kan och inte kan svara på. När vi kommer in på frågorna kring Peter Konwitschny och David Radok blir det svårt. Jag får inga raka svar om vad som hände eller hur situationerna hanterades.

Först David Radok. Han tillhörde i fyrtio år kärnan av Stora Teatern och Göteborgsoperan. Produktionerna med scenografen Lars-Åke Thessman har blivit hyllade i pressen och älskade av publiken.”Överjävligt bra” kallade Expressen hans senaste opera. Men i april började det ryktas om att han fått ett raseriutbrott runt premiären av Martinůs Nyckeln till drömmarna och Poulencs Vox humana. Utspelet ska ha resulterat i ett tillrättavisande samtal och i förlängningen till att han lämnade huset för gott och ställde in sin medverkan som regissör för Brittens Döden i Venedig våren 2020.

Jag frågar Christina Björklund om det stämmer.

– Den direkta situationen kan jag inte kommentera. Du får prata med David Radok. Han valde själv att gå i pension, det var helt och hållet hans beslut. Vi gjorde allt vi kunde för att han skulle ändra sig, vi ville att han skulle vara kvar. Vad som hände varken kan eller får jag kommentera.


Joachim Bäckström och Kerstin Avemo i vårens uppsättning av Nyckeln till drömmarna.

 

 

Projektledare för de båda David Radok-produktionerna, varav den sista han nu alltså har lämnat, är Anna Hallgren. Genom Göteborgsoperans pressavdelning låter hon meddela att Radoks val att gå i pension inte har med Nyckeln till drömmarna/Vox Humana att göra och därför finns inget att säga för hennes del. Jag är välkommen att kontakta henne, men kommer bara få samma svar: att det inte finns något samband och inget mer att säga i frågan. Pressavdelningen vill inte förmedla Radoks kontaktuppgifter då han inte längre är anställd.

När jag ändå når David Radok i Prag får jag en annan bild:

– Anledningen till att jag lämnade Göteborgsoperan var en anklagelse där det påstods att jag uppfört mig aggressivt, illojalt och kränkande. Anklagelsen styrktes av personalchefen och vd.

Teaterledningens beskyllning kom helt oväntat. Förlorat förtroende och bristen på ett korrekt bemötande var orsaken till min uppsägning.

Jag frågar hur han tänker kring att ingen på teatern vill kännas vid konflikten.

– De anställdas tystnad är förståelig på grund av lojalitet mot arbetsgivaren, men beklaglig för en öppen debatt. Vem som helst kan bli anklagad för vad som helst, utan att anklagelsen objektivt undersöks. Och utan att någon tar ansvar för konsekvenserna.


Regissören David Radok lämnade i somras Göteborgsoperan efter att ha verkat i huset i 40 år.

 

Ett år innan David Radok stod Peter Konwitschny i händelsernas centrum. Samarbetet med den tyske regissören bröts dagarna innan premiären av Boris Godunov. Konwitschny hade skrikit åt en musiker som värmde upp i orkesterdiket under ensemblens repetition av applådtacket.

Regissören verkar själv ha blivit förvånad att utvecklingen tog en sådan vändning och liknade det vid en inkvisition där han inte fick komma till tals. Tre personer från teatern, bland annat konstnärlige chefen Stephen Langridge, meddelade att han inte längre hade tillträde till Göteborgsoperan då han ”inte kunde anpassa sig till det svenska arbetsklimatet”. Langridge ska ha betygat att han tyckte föreställningen var ”storartad”, men att han inte kunde gå emot facken i frågan.

Andra har också uttryckt förvåning över händelseförloppet. En av de närvarande på scen, som vill vara anonym, berättar:

– Det kändes som att fackföreningarna sökte något att statuera exempel med. Musikern skrek åt Peter Konwitschny. Båda skrek. Konwitschny exploderade och var otrevlig mot assistenterna då de försökte få bort honom. Men jag upplevde att det var musikerns beteende som var helt oacceptabelt.

Projektledare för Boris Godunov var Mikael Berggren. Han delar inte uppfattningen att orkestermusikern skulle varit provocerande. När det är musiker i orkesterdiket brukar det låta, säger han när vi talas vid. Att musikern värmde upp i diket var snarare den komponent som fick regissörens bägare att rinna över. Det hade varit sjukdom i ensemblen och i produktionsteamet. Det fanns redan en spänning i atmosfären.

– Peter Konwitschny har ett rykte om sig att kunna explodera. Man måste kunna bli arg, självklart, men hans reaktion var inte acceptabel av en arbetsledare.

– När det gäller musikerns ord från orkesterdiket kan jag varken dementera eller bekräfta vad han sade, berättar Mikael Berggren vidare. Jag stod vid Peter Konwitschny ute i salongen. Försökte få ut honom. Men han ville absolut inte lämna.

Regissören bad ändå om ursäkt senare på kvällen. ”Jag ber om ursäkt för att jag brusade upp” sade han till Mikael Berggren när arbetsdagen var slut.

 

Som om regissörskonflikterna inte var nog har även Oliver!, årets stora musikalproduktion, hamnat i blåsväder. Man hade under lång tid arbetat fram en föreställning som var förlagd till en obestämd tid, men både scenografi- och kostymskisser blev underkända i ett sent skede. Göteborgsoperan blev helt tagna på sängen, säger produktionsledare Mikael Berggren.

– Teamet var godkänt och clearat. Med vissa förbehåll godkändes regikonceptet, scenografimodell och kostymskisser då vi presenterade det i London. När vi gjort korrigeringarna fick vi helt plötsligt nej. Nästan allt skulle ändras till 1800-talets London.

Men det var inte slut med det. Innan sommaruppehållet kom fler rubriker om föreställningen. Cirka trehundra barn i åldrarna sex till elva år hade sökt till den specialinrättade ”Oliver!-skolan” som Göteborgsoperan skapat ett år innan repetitionsstart för att träna barnen inför ensemblearbetet. Ett hundratal antogs.

Tidigt ville teatern ändra Dodger-karaktären till tjej. De tyckte att det fanns för få kvinnliga roller i musikalen som helhet. Där fick de snabbt nej. När rollbesättingen var igång var det ändå utvecklingsmässigt tre tjejer som var mest lämpade. Mikael Berggren hörde då av sig till London och ville kolla om det inte skulle gå att lösa genom att Göteborgsoperan använde tjejerna som Dodger, men att karaktären spelades som vore det en kille.

– Då fick vi helt plötsligt höra att inga tjejer fick ingå i Dodgers gäng. Där hade vi tidigare fått ja.

I kontraktet fanns inskrivet att rättighetsinnehavarna Southbrook Group och Cameron Mackintosh kunde göra vilken förändring de vill hur sent som helst i processen. Det är produktionen som helhet som ska godkännas.

– ”Hittar ni ingen Dodger får ni göra en annan uppsättning” var kontentan av diskussionerna. Att teatern fick negativ uppmärksamhet i svensk media var inget som störde kontoret i London, säger Mikael Berggren.

 

”DET MÅSTE FÅ TA TID”

Att föra en traditionstyngd verksamhet som opera vidare in i det tjugoförsta århundradet är en utmaning. Debatten om ”skitstövelkultur” och sexuella trakasserier har satt nya spelregler i fokus. Teatrar och konstnärer i hela världen har fått ögonen på sig.

Christina Björklund sammanfattar sin syn på saken.

– Att förändra människors beteende är det svåraste du kan göra. För människor som varit här länge och tillhör gemenskapen måste det få ta tid. Personen måste vilja förändra sig själv.
Hon understryker att hon i grund och botten tycker att det finns ett bra och öppet samtalsklimat på teatern idag.

– Det frågas och ifrågasätts alltid i den här typen av hus. Vissa medarbetare blir irriterade av att vi börjat läsa upp ett dokument med operans värderingar inför varje repetitionsstart. Men ingen ska kunna säga ”jag visste inte” i efterhand.

 

Utmaningar saknas inte för de kommande tjugofem åren. Och trots oroligheterna har Göteborgsoperan hela tiden presenterat sceniska upplevelser på högsta konstnärliga nivå. Det är sådan teaterns värld alltid varit. Ur kaos och katastrof skapas perfektion.

Han tar över nästa år

2019 har inneburit ett byte av konstnärlig ledare efter Stephen Langridges avgång förra hösten. I juni kom beskedet att tyske Henning Ruhe tillträder tjänsten i januari 2020. Han kommer närmast från Bayerische Staatsoper i München där han verkat som operativ konstnärlig chef.

Henning Ruhe

 

Fler Konwitschnykonflikter

Konflikten på Göteborgs-operan var långt ifrån den första för Peter Konwitschny. Under 2018 fick regissören även husförbud i Nürnberg efter att ha kommit ihop sig med en kvinnlig solist. Hans produktioner har också ådragit sig juridiska ingripanden. År 1999 regisserade han Kzardasfurstinnan i Dresden och delar av handlingen placerades på ett slagfält under första världskriget. Reaktionerna blev så starka att operahuset tvingades att ta fram två versioner av produktionen inför kommande spelår.


Peter Konwitschny

 

Nio höjdare genom åren

Göteborgsoperan har varit ett modigt hus som vågat satsa på intressanta regissörer och stjärnsångare tidigt i karriären. Många har minnen från stjärnspäckade föreställningar av
högsta internationella klass.

En av de mest uppmärksammade produktionerna är en musikal: Kristina från Duvemåla. I april 1996 togs Benny Anderssons, Björn Ulvaeus och Lars Rudolfssons malmösuccé till Göteborg och fortsatte sedan att spelas under efterföljande spelår.


Anders Ekborg och Helen Sjöholm när det begav sig.

 

Ovanliga Rossini-operan Resan till Reims (1997) skapade rubriker med sina spektakulära kostymer och meterhöga peruker. Till och med textmaskinen fick ”kortslutning” i den komplicerat ordrika finalen.

Peter Mattei sjöng sin första Figaro i Barberaren i Sevilla (2000) mot Camilla Tillings Rosina (bilden nedan) och drog ned skrattsalvor så föreställningen, signerad David Radok, ibland fick brytas.

 

Katharina Karnéus, Nina Stemme (bilden nedan) och Camilla Tilling fick tiden att stå stilla i en omtalad produktion av Richard Strauss Rosenkavaljéren i regi av Yannis Houvardas 2002.

2010 ledde stjärnsopranen Malin Byström en fin ensemble i Massenets Thaïs i en produktion från Paris. Rollprestationen gav Malin Byström Svenska Dagbladets operapris.

Brittens Billy Budd gavs 2013 i en hyllad produktion skapad av regissören Richard Jones med Peter Mattei i huvudrollen. Mathias Zackariassen som Captain Vere och Clive Bayley som Claggart stal showen med psykologiskt djuplod och mästerlig sång.

Halévys sällan spelade Judinnan (2014) var en bedrift. Notoriskt svårsjungen för alla solister var den en vokal njutning med Lars Cleveman, Mireille Delunch och Toumas Katajala i de bärande rollerna.


Mireille Delunsch som Rachel i Judinnan.

 

Konstnärlige chefen och regissören Stephen Langridge skapade en Elektra (2017) med vitglödgad spets och perfekt rollbesättning. Sabine Hogrefe gjorde huvudrollen med bravur.

 

Förra årets Norma var en scenisk succé. Katarina Karnéus (bilden nedan) prestation i titelrollen gav henne välförtjänt SvD:s Operapris samma år.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

About The Author