Ivan Kozlovskij eller Sergej Lemesjev. Antingen höll du på den ena eller den andra. Tillsammans var de Sovjetunionens supertenorer.

Jag bekantar mig med dem genom klipp på Youtube. Sergej Lemesjev och Ivan Kozlovskij, den ryska operascenens två ledande lyriska tenorer under mitten av nittonhundratalet. Ryskspråkiga internet bjuder på mängder av videoklipp med deras framföranden av roller som Hertigen av Mantua, Romeo och Lenskij. Framför allt Lenskij. De båda sångarna kom att dela Moskvas och Sovjetunionens operapublik i två läger i frågan om vilken Lenskij-tolkning som var bäst.

Till grund för uppdelningen låg en förenklad bild. De två tenorerna stod i ett motsatsförhållande till varandra där Kozlovskij förkroppsligade teknisk finess och Lemesjev uppriktighet, känsla och folklighet. Men egentligen var de inte så olika varandra som artister. Båda var hårt arbetande och hängivna sin konst och som människor hade de inte mycket mer gemensamt än att de i stor utsträckning sjöng samma roller. Lemesjev beskrivs som en gladlynt och lättsam person som inte spottade i glaset, medan Kozlovskij var petig och svår att samarbeta med, ökänd för evighetslånga repetitioner där han lade sig i precis allt.

 

De båda sångarna åtnjöt en enorm stjärnstatus och drog skaror av groupies till Bolsjojteatern. I synnerhet när man satte upp Eugen Onegin. De respektive lagen slöt då upp för att höra just sin Lenskij-tenor och kunde till och med resa sig och gå när skottet fallit som dödat den hjärtekrossade unge poeten. Det berättas om femton minuter långa ovationer, jättelika buketter som översvämmar scenen och folk som faller ur logerna. Andra, mer sansade skildringar beskriver beundrare som genom telefonkedjor håller sig underrättade om sin idols förehavanden och som flockas kring teatern vid repetitionernas och föreställningarnas slut.

 

”Det hölls för en sanning att Lemesjevs beundrarinnor var vackra och Kozlovskijs intelligenta.”

 

Beundrarlägren blev skämtsamt uppkallade efter respektive sångare: lemesjevianer och kozlovianer. Det hölls för en sanning att Lemesjevs beundrarinnor var vackra och Kozlovskijs intelligenta (hur intelligent det nu kan verka att muta garderobiären för att få stå i idolens galoscher). Lemesjev var inte främmande för att umgås med sina beundrarinnor och hann vara gift fem gånger, medan Kozlovskijs hustru ska ha haft så liten anledning till svartsjuka att hon ibland talade om för den väntande skaran vilken utgång hennes make skulle ta. Även om uppvaktningen stundtals var tröttsam, hade den sina positiva sidor: Lemesjevs dotter minns ett tillfälle när bilen som hon och fadern färdades i körde fast i snömodden och hur folkhopen som omgav bilen då lyfte den och bar den genom snödrivan.

 

Genom karriärerna beskrevs Kozlovskij och Lemesjev som rivaler. Hur detta speglades i förhållandet dem emellan är svårare att läsa sig till. Ingen av dem uttalade sig negativt om den andre. Men hände det ändå att de räknade minuterna medan de mottog publikens applåder och jämförde? Samtalade de om sina erfarenheter från karriärens början, om hästen som bundits vid sceningången till operahuset i Poltava, eller den första fracken som köpts för späck och salt strömming på en marknad utanför Moskva? (Båda var födda i enkla bondhem kring sekelskiftet.) Vägen till berömmelse gick genom kyrkokörer, studiecirklar och slutligen arméns kör. Lenskijs aria ingick i repertoaren när de gjorde sina tidiga framträdanden på teatrar i respektive provins.

Den tid och det samhälle som de verkade i var ett samhälle som satte kulturen högt, men som inte medgav personlig rörelsefrihet. Kozlovskijs dotter berättar om sin fars dröm om att en gång besöka La Scala, en dröm som aldrig besannades. Ivan Kozlovskij och Sergej Lemesjev var två stora röster som inte fick chansen att höras utanför sitt hemland.

Elin Parkman

 


Ivan Kozlovskij 1900–1993

Ukrainare som vid sidan av rollen som Lenskij var särskilt älskad för sin tolkning av den svagsinte i Musorgskijs Boris Godunov. Enligt berättelser såg han rösten som sin enda tillgång och var livrädd för att fördärva den. Den höll – sin sista konsert gav han som 87-åring.

 


Sergej Lemesjev 1902–1977

Charmör och storfiskare som börjat sitt yrkesliv som skomakarlärling. Han beskrev rollen som Lenskij som sin ”glädje och ledstjärna” och framförde genom åren Lenskijs aria femhundra gånger, från 1942 med bara en fungerande lunga.

 


I fosterlandets tjänst

Vid sidan av videoklippen där de står sminkade och väntar på Onegin, finns inspelningar av romanser och ryska folksånger. Där är sprakiga upptagningar från uppträdanden på barnhem och fabriker. Bilder av ett samhällsklimat för vilket båda männen var representativa. Under decennier präglade av krig och repression var kulturen alltjämt prioriterad i det sovjetiska samhället. I sina memoarer minns Lemesjev en uppsättning av Eugen Onegin under kriget, där man tvingades avbryta duellen tre gånger på grund av luftvärnsalarm. Publiken fick då bege sig ner i tunnelbanan, men återvände till sina platser så snart anfallet var över.


Sergej Lemesjev som Lenskij

 

Stalins favorit

Klassresan hade märkt de båda männen på olika sätt. Lemesjev var medlem av det kommunistiska partiet. Han menade att han inte hade varit någonting utan det socialistiska system som tillåtit en fattig och faderslös pojke att ta sig till landets största scen. Kozlovskij däremot bevarade den gammalmodiga landsbygdskulturen nära hjärtat och var djupt religiös. Dock är det okänt vad han hade varit utan en mäktig beskyddare – bland den stora skaran kozlovianer fanns Josef Stalin. Detta gav sångaren frihet att bland annat sjunga sakral musik i en tid när kyrkan förföljdes av staten. Samtidigt kunde han väckas mitt i natten och föras till Kreml för att sjunga för diktatorn.


Ivan Kozlovskij sjunger för soldater ur Röda Armén. I likhet med andra kulturutövare gav både Kozlovskij och Lemesjev ett stort antal konserter vid fronten under Andra världskriget.

 

 

About The Author