Frankfurt, Stuttgart, Berlin, Rom, Wien, Hamburg, Florens. De senaste åren har Agneta Eichenholz avverkat sina operaroller på betryggande avstånd från den skandinaviska halvön. Nu blir det tack och lov ändring på det. I oktober debuterar hon i rollen som Grete i Schrekers Der Ferne Klang på Kungliga Operan och längre fram väntar ett efterlängtat återbesök i Malmö – staden där allt började.

TEXT BO LÖFVENDAHL FOTO PÄR FRIDBERG

 

Agneta Eichenholz kommer direkt hastande från en helg i skärgården till ytterligare en stenhård arbetsvecka i Kungliga Operans repetitionslokaler. Hon ska göra huvudrollen i Franz Schrekers ”Der ferne Klang”, en senromantisk opera från 1912 som inte har spelats i Sverige sedan 1927.

Efter ett decennium av framgångsrik karriär utomlands blir det faktiskt Agneta Eichenholz rolldebut på Kungliga Operan (om vi bortser från hennes tid i Operakören når hon gjorde någon enstaka småroll). Regisserar gör tyske stjärnregissören Christof Loy, som står bakom flera av Operans mest uppmärksammade uppsättningar under senare år och dessutom har ett långvarigt och nära samarbete just med Agneta Eichenholz.


Just nu övar Agneta Eichenholz som bäst inför premiären av Der ferne Klang. Den 5 oktober är det dags för den efterlängtade debuten i en stor roll på Kungliga Operan.

 

EN SJUNGANDE MALMÖTÖS

Hennes tydligt malmöitiska tonfall avslöjar var hennes sångkarriär började. Att hon började sjunga berodde mycket på slumpen, och det blir ett av flera slumpartade tillfällen hon berättar om under vårt möte.

– Som så mycket i livet. Jag hade väldigt lätt för att sjunga och fick sjunga solo på avslutningar i skolan. Det tog lång tid innan jag förstod att det inte var lika lätt för alla. 
Med piano och blockflöjt gick hon den klassiska svenska vägen genom kommunala musikskolan.

– Jag spelade hela tiden, men när jag hade börjat på musikgymnasiet ville jag prova på sånglektioner också. Då sade sångläraren: ja, om du bara sätter i gång och övar. Övar? Hur gör man då? Jag var nog ganska oerfaren …

 

 

På musikgymnasiet blev det i alla fall en hel del övning och det mesta gick ut på att förbereda proven till musikhögskolan.

– Så jag sökte dit och kom in. Jag utbildade mig till musiklärare och sångpedagog, och lärarna sade: ”tro inte att du ska bli sångerska”. Så då fick man fajtas mot det. Jag sjöng vid sidan om och det blev mer och mer kyrkokonserter och väldigt mycket barockmusik. Jag hade ett ganska lätt sångsätt, eftersom jag hade sjungit mycket visor. Men än så länge låg opera långt borta.

En avgörande händelse var när stjärnsopranen Barbara Bonney kom till Konserthuset i Malmö och sjöng Mozarts ”Exsultate, jubilate”. Agneta (som då hette Harrtell) blev helt tagen.

– Det var kanske den enskilt största orsaken till att jag började sjunga på allvar! 

På den tiden visste jag inte ens hur man köpte noter, så jag skaffade inspelningen med henne och lärde mig den utantill. Det är ingen bra väg, för man missuppfattar en del på det sättet, men sedan dess har jag lyssnat på alla hennes romansskivor. Fantastiskt! Här fanns något jag kunde identifiera mig med mycket mer än stora operaroller.

I dag är Barbara Bonney sedan flera år hennes sångcoach och Agneta Eichenholz uppsöker henne med jämna mellanrum i Salzburg.


 I Händels Alcina på Stuttgart-operan 2016.

 

TILL OPERAN VIA DUVEMÅLA

När Agneta Eichenholz precis hade gått ut Musikhögskolan i Malmö råkade det samtidigt vara provsjungning för den kommande produktionen ”Kristina från Duvemåla” och för Malmös operakör.

– Jag gick dit, för en kamrat sade att det var en sådan upplevelse bara att komma in på den där stora scenen och sjunga. Vi skulle framföra två operaarior. Och jag kunde bara en … Men jag sjöng Debussys ”L’enfant prodigue” och kom in – och plötsligt var jag i ett operahus.

Agnetas uppgift blev att vara cover för Helen Sjöholm i Kristinas roll och dessutom ingick hon i ensemblen och hade tio olika körroller.

– Jag fick sjunga Kristina 20 gånger och gjorde väl 350 föreställningar, både i Malmö och Göteborg. Det var en otroligt häftig period.

Där träffade hon också blivande maken Mika Eichenholz: 

– Han var andra dirigent och jag var andra Kristina. Vi gifte oss tre år senare och sedan dess har vi varit väldigt tajta.

Hur får ni det att fungera rent praktiskt – ni är ju bägge internationellt verksamma och reser över hela världen?

– Det är ofta jag som sitter fast. Nu arbetar han mest symfoniskt och då har han lättare att resa dit där jag är. Men just nu är han chef för en orkester i Chile, så de närmaste två åren blir en fajt.

Både deras säsong och deras tidszon ligger ju tvärtom mot våra, så även om han är hemma är han antingen jetlaggad eller sitter i telefonmöte vid alla tider på dygnet. Och när jag vill vara hemma och ta det lugnt på sommaren är han mitt i sin vintersäsong. Det gör logistiken ganska kämpig nu. Men vi har inga barn, och jag förstår inte hur mina kolleger får ihop familj och frilanskarriär – en stor eloge till dem som lyckas!

Efter åren i Duvemåla blev det Stockholm och Kungliga Operans kör, där hon trivdes ganska bra. Men slumpen bröt in igen med hjälp av några i kören som skulle söka in på Operahögskolan. Där kom Agneta – nu Eichenholz – in på fortbildningen och fick sedan direkt engagemang på Folkoperan där hon gjorde nio produktioner av verk som ”La traviata”, ”Rigoletto”, ”Così fan tutte”, ”Romeo och Julia”, oftast i sopranhuvudrollerna.

– Det blev en nyttig period, för varken orkestern eller salongen var så stora, och samtidigt hade man publiken nära inpå sig. Det går inte att spela taskig teater om någon ser en rätt in i ögonen. Det var en otroligt bra skola. Någon vecka gjorde jag fyra föreställningar av ”La traviata”. Jag tror det gav mig någon sorts självförtroende. 

 

 

MÖTET MED LOY

Men efter några år på Folkoperan funderade Agneta Eichenholz ändå på att sluta sjunga.

– Det här är ett konstigt liv, man jobbar väldigt mycket, har det ganska tufft och kan knappt försörja sig. Så här kan man inte ha det, tänkte jag. Men då sade min agent: det är en regissör som vill träffa dig. Det var Christof Loy. Han hade hört talas om mig och ville att jag skulle komma till München för en sorts arbetsprov. Jag var först ganska tveksam, men när jag väl kom dit hittade vi direkt vår kommunikation!

Mycket av de sceniska anvisningar Christof Loy gav då är fortfarande lika relevanta, menar Agneta Eichenholz. Han lärde henne att inte vara duktig flicka:

– Du behöver inte visa mig att du har förstått – gör det bara, sade han. Det är det absolut viktigaste, och det har jag fortfarande med mig. Från den dagen är det bara bort med alla oväsentliga gester. 

 

Sedan dess har det blivit ungefär en produktion om året med Christof Loy. Den första var ”Lucio Silla” i Köpenhamn. Och det visade sig att han har ett särskilt sätt att diskret leda henne vidare till nästa uppgift.

– Redan då frågade han: Har du sjungit ”Così fan tutte”? Jag svarade ja – utan att nämna att jag bara hade gjort den på svenska … Ok, sade han, vi börjar repetera om tre veckor. Så då tryckte jag in den rollen. Och när vi hade hållit på med den en vecka i Frankfurt kom han med klaverutdraget till ”Lulu” och sade: du kan väl titta på de här scenerna? Varför då, undrade jag. Äh, det är för Covent Garden med Antonio Pappano, svarade han.

Debuten med ”Lulu” i London 2009 blev en avgörande framgång. Och Loy har fortsatt att komma med diskreta antydningar om intressanta roller. Så då gäller det att vara beredd när han plötsligt kommer med ett nytt erbjudande.

– Det jag är gladast över i min lilla karriär är att jag får sjunga allt från barock till det allra nyaste. Jag älskar den här galna blandningen. Ibland blir man helt förvirrad, och rösten kan också ha perioder när den inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Man får ha människor runt sig som hjälper en att undvika farligheter. Jag fick frågor ganska tidigt om stora dramatiska roller som Tosca eller Amelia i ”Maskeradbalen” men då sade jag nej. Även om man kan sjunga höga toner och svåra saker har man inte den stabila tekniken. De första tio åren testar man sig fram.

 

 

EN TYSK PUCCINI

Men nu är det alltså Franz Schreker och ”Der ferne Klang” som gäller, en krävande och ovanlig roll ur den tidiga 1900-talsrepertoaren som inte många har sjungit.

– Hur ska man beskriva den? Är det som Alban Berg, är det som Mozart, hur ligger det till för mig? Man kanske kan likna Schreker vid en tysk Puccini. Du måste kunna flöda på ganska rejält i en del fraser men ändå ha snabbheten i textningen. Även dramat är lite likt italiensk opera, med stora känslor och uttryck, fast med ett lite modernare musikspråk emellanåt. Det innehåller liksom allt. Det är det som är det roliga. 

Efter Schreker blir det debut med Richard Strauss ”Salome” i Düsseldorf – Agneta Eichenholz beskriver det som att hon närmar sig en mer dramatisk repertoar från ett väldigt lyriskt håll. Men innan dess ska hon sjunga en helt ny opera av Olga Neuwirth, ”Orlando”, på Wiener Staatsoper. Därefter ytterligare ett par nya stora roller, bägge av Leoš Janáček: ”Jenůfa” i Antwerpen och ”Fallet Makropolous”. Den senare gör hon i sin gamla hemstad Malmö våren 2021. Men inte på malmöitiska utan på tjeckiska.

– I mycket modern musik, ända från 1900-talets början, blir dirigenten alldeles för viktig. Det kan jag tycka är lite synd, för om du inte kan byta ton utan att ha ett öga på dirigenten är det väldigt svårt att vara en bra skådespelerska. Fast det kan förstås vara väldigt intressant och en utmaning på många andra sätt. Och det är ganska kul när man väl knäcker koden! 


En annan kod testade hon på Staffan Schejas Gotlandsfestival förra sommaren: att dirigera själv. Det vill hon gärna utveckla.

– Jag kör en Barbara Hannigan-variant och både sjunger och dirigerar samtidigt, utan mellanhänder. Vi gjorde väldigt mycket musik ur ”Alcina” och jag sjöng alla rollerna. Det var så roligt att göra den konserten! Att någon gång få måla en lite större del av det här lilla porträttet.

 

Agneta Eichenholz

Född 1971 i Malmö
Bor I Vasastan i Stockholm
Familj Gift med dirigenten Mika Eichenholz
Aktuell Som Grete i Franz Schrekers Der Ferne Klang på Kungliga Operan. Premiären är den 5 oktober, därefter ges åtta föreställningar till den 2 november.

 

About The Author