Giuseppe Verdi känner vi framförallt som operakompositör. Men han har även efterlämnat ett antal andra verk. Messa da Requiem är det i särklass mest kända och har en dramatisk uppbyggnad som inte står operorna efter. Opus guidar dig till de främsta inspelningarna av Verdis sakrala mästerverk.

TEXT PETER APPELROS

Verdi utvecklade sin idé till ett rekviem i två steg. När förebilden Gioacchino Rossini dog år 1868 föreslog han att en dödsmässa borde komponeras. Denna skulle utföras av honom själv och tolv andra italienska kompositörer. Alla skulle bidra med var sin sats. Med så många inblandade skulle man kunna tro att idén var svår att fullborda, men de tretton kompositörerna levererade sina respektive bidrag i tid.

Premiären var tänkt att hållas i basilikan San Petronio i Bologna, ett år efter Rossinis död. Därefter skulle verket bara få framföras vid speciella tillfällen. Men av olika skäl skrinlades planerna. Partituret hamnade i musikförlaget Ricordis samlingar där det år 1970 återupptäcktes efter en törnrosasömn på 100 år. En modern upplaga togs fram och verket uruppfördes av dirigenten Helmuth Rilling i Stuttgart år 1988.

Trots eller kanske tack vare misslyckandet med samproduktionen levde tankarna på ett rekviem kvar hos Verdi. När författaren och nationalikonen Alessandro Manzoni dog 1873 bestämde sig Verdi för att komponera ett eget rekviem till dennes minne. Han omarbetade den redan komponerade Libera me- satsen och gjorde den till en del av det nya verket.


Verdi porträtterad av Giovanni Boldini år 1886. Målningen finns att beskåda på Galleria Nazionale d’Arte Moderna i Rom.

 

MONUMENTALA KÄNSLOR

Verkets proportioner är stora på alla sätt. Det krävs en stor orkester med fyra horn, åtta trumpeter, tre tromboner, bastuba och dubbelt slagverk. Fyra trumpeter är placerade utanför scenen. Kören måste samtidigt vara stor för att kunna hävda sig mot orkestern. Även det dynamiska och känslomässiga uttrycket har stor bredd – från mjuka och stilla avsnitt som Requiem-satsens början till den dramatiska Dies irae och slutfugan Libera me. Däremellan får man njuta av smäktande solopartier, som till exempel duetten Recordare för sopran- och altsolist och den härliga Ingemisco, framförd av tenorsolisten. Verdi hade själv skrivit till påven för att be om dispens, så att kvinnor fick lov att sjunga i kyrkan vid uppförandet av mässan.

 

SUCCÉ FRÅN BÖRJAN

Uruppförandet ägde rum den 22 maj 1874 – på ettårsdagen av Manzonis död – i San Marco-kyrkan i Milano. Verdi själv stod på dirigentpulten och verket mottogs med en entusiasm som kanske bara en italiensk publik kan ge. Omedelbart fick man anordna tre extraframföranden på La Scala.

Intresset från andra delar av Europa vaknade snabbt och Verdi blev inbjuden att dirigera sitt rekviem i Paris, London, Berlin och Wien. I London framfördes verket i Albert Hall med en kör på inte mindre än 1200 sångare. Som en följd av turnén blev Verdi utnämnd till senator av kungariket Italien. I Paris fick han motta Hederslegionen.


Samtida illustration av det andra framförandet på La Scala år 1874. Verdi själv dirigerar.

 

Stilmässigt har han hämtat inspiration från operans värld. Dirigenten och Wagner-vännen Hans von Bülow kallade rekviet för ”Verdis senaste opera, om än i kyrklig skrud”. Senare ändrade von Bülow uppfattning. Han skrev till Verdi och bad om ursäkt för sin ”synd”. Verdi svarade på sitt typiskt torra sätt: ”Det finns inget spår av synd i er. Och vem vet – kanske hade ni rätt från början?” Brahms hade sin åsikt klar: ”Bülow har gjort sig själv till åtlöje. Verdis Requiem är ett mästerverk.”

I Sverige framfördes Verdis Requiem för första gången redan 1877. Det skedde i Hedvig Eleonora kyrka och dirigent var kompositören Ludvig Norman. Konserten var enligt Dagens Nyheter välbesökt och musiken präglades enligt tidningen av en ”förening av sydländsk glöd, plastisk åskådlighet och katolsk uppfattning”.


En uppsättning av Verdis Requiem på Huston-operan för två år sedan.

 

TIDIGA INSPELNINGAR

Den äldsta inspelningen av Verdis Requiem härstammar från 1929. Den är gjord på La Scala i Milano och dirigent var italienaren Carlo Sabajno. Inspelningen återutgavs på cd på 1990-talet och medverkar gör bland andra den på sin tid kände bassångaren Ezio Pinza.

Som 20-åring spelade Arturo Toscanini cello i orkestern när Otello, under Verdis överinseende, uruppfördes år 1887. Toscaninis första inspelning av Verdis Requiem är från 1938, en live-inspelning från Queen’s Hall i London med BBC:s orkester och kör. Ur ett svenskt perspektiv är det intressant att vår storsångerska Kerstin Thorborg (1896–1970) medverkade som altsolist. I en recension talas den ”skakande, nästan skrämmande” effekt som hennes stämma har i Liber scriptus. Det finns flera inspelningar av Verdis Requiem med Toscanini, bland annat en liveinspelning från 1940 där Jussi Björling sjunger tenorpartiet.

Bland andra tidiga inspelningar märks många italienska dirigentnamn, som Tullio Serafin, Victor de Sabata, Guido Cantelli och Luigi Ricci.


Ett omslag som kommer att öppnas av många körsångare i helgen.

 

11 FINALISTER

Den inspelning jag har lyssnat på av Arturo Toscanini är från 1951, när han befann sig i USA och ledde sin egen NBC-orkester. Toscanini håller inte tillbaka dramat och drivet. Men ljudbilden är platt, solisterna kommer inte till sin rätt och kören är medioker. Det senare kan förklaras av att Toscanini lät rekrytera 40 extra körsångare veckan innan uppförandet.

Ungraren Fritz Reiner var huvudsakligen verksam i USA. Karriären kröntes med posten som chefdirigent för Chicagosymfonikerna, men när inspelningen av Verdis Requiem gjordes var han gästdirigent hos Wienerfilharmonikerna. Tenorsolist är ingen mindre än Jussi Björling, som bara har några månader kvar att leva. Inspelningen är värd sitt pris bara för Jussis tolkning av Ingemisco! Till och med den stränge Reiner måste ha insett stundens storhet.


Jussi Björling finns representerad på två i inspelningar av Verdis Requiem. Versionen med Fritz Reiner (1960) är den som är att rekommendera för nutida lyssnare, inte minst för den legendariska Ingemisco-satsen.

 

Herbert von Karajan har gjort tre inspelningar av Verdis Requiem, en på 1960-, en på 1970- och en på 1980-talet. Verdi låg alltid bra till för Karajan, något som bland annat kom till uttryck genom ett pärlband av inspelningar av hans stora operor. Karajans bästa inspelning är den första, från 1967, en videoupptagning från La Scala som idag finns tillgänglig på dvd. Karajan förfogar över solister som Leontyne Price, Fiorenza Cossotto, Luciano Pavarotti och Nicolai Ghiaurov, alla på höjden av sina karriärer (även om Pavarotti ännu är relativt okänd). En fantastisk inspelning och ett historiskt dokument. Det enda störande inslaget är de många och långa filmsekvenserna på Karajan.


Leontyne Price anses som en av de främsta Verdisopranerna genom tiderna.

 

I Georg Soltis inspelning från 1967 hörs redan från början att verket tilltalar dirigentens känsla för dramatik. Ibland till den grad att Wiens stats-operakör inte riktigt hänger med i svängarna. Det är kören som är denna inspelnings akilleshäl, även om man får beakta att körsångens renässans kom först några decennier senare. Solistkvartetten går inte av för hackor – Joan Sutherland, Marilyn Horne, Luciano Pavarotti och Martti Talvela. Ett storslaget framförande mätt med vilket mått som helst.


Georg Solti spelade in Verdis Requiem två gånger. Båda versionerna tillhör toppskiktet.

 

En helamerikansk inspelning av ett helitalienskt verk, kan det vara något? Ja, om dirigenten heter Robert Shaw. Shaw var under många år amerikanskt körlivs nestor och grundlade både kören och symfoniorkestern i Atlanta. Mellan åren 1948 och 1954 var han assistent till Toscanini och studerade in körpartier för denne. Som körspecialist förfogar Shaw förstås över en mycket bra kör. Solisterna är också väl godkända, men överlag känns det som att Shaw är mer hemma i körsatserna. Sammantaget är det dock lätt att leva med denna inspelning från 1987.

Med orkester och kör från La Scala-operan i Milano tog Riccardo Muti sig an verket år 1987. Det är en i bästa bemärkelse italiensk anrättning, definitivt lagd åt det operamässiga hållet. Kör, orkester, solister, men framför allt Mutis inlevelsefulla tolkning gör inspelningen till en vinnare. Bitvis något långsamma tempi, men Muti fyller naturligtvis ut kostymen.

Med sedvanlig precision och objektivitet spelade John Eliot Gardiner in Verdis Requiem år 1992. Som alltid briljerar Gardiner med sin fina Monteverdi-kör. Solistuppsättningen, inkluderande Anne Sofie von Otter, lämnar inget övrigt att önska. Om man föredrar en transparent tolkning som har en dragning åt det avromantiserade och neutrala hållet, utan att för den skull sakna dramatik, kan denna inspelning vara ett alternativ.


Gardiner står som vanligt för ett alternativ till de högromantiska tolkningarna.

 

Näst sista året som Claudio Abbado var chefsdirigent vis Berlinfilharmonin, 2001, spelade han in Verdis Requiem tillsammans med svenska Radiokören, Eric Ericsons kammarkör och den spanska kören Orfeón Donostiarra. Solister var Angela Gheorgiu, Daniela Barcellona, Roberto Alagna och Julian Konstantinov. Detta är en förhållandevis mjuk tolkning, typisk för Abbados senare år. Även om det måste ha varit fantastiskt att ha varit närvarande vid denna stjärnspäckade konsert, tycker jag ändå inte att Abbado lyckas få ut allt av sina musiker.

Semyon Bychkovs inspelning från Köln år 2007 är däremot en höjdare. Han disponerar över tre professionella körer (radiokörer från nordtyska respektive västtyska radion, samt kören från Teatro Regio i Turin) och en kvartett solister (Urmana, Borodina, Vargas och Furlanetto) som är mycket bra. Men det bästa är ändå Bychkovs inlevelsefulla ledning som i varje ögonblick fångar dynamiken i detta omväxlande verk. Ljudkvaliteten är även i topp på denna sacd-inspelning.

En fin tolkning har vi också från Antonio Pappano och hans musiker från S:ta Cecilia-akademin i Rom. Inspelningen har med rätta prisats på sina håll, men jag tycker inte riktigt den når ända fram. Till exempel har Pappano i Dies irae valt ett högt drivet tempo, medan han på andra håll (Quid sum miser, Recordare, Ingemisco) valt långsamma tempi som solisterna har svårt att fylla ut. Även om kören är godkänd kan den inte jämföras med Bychkovs körer.

Från ett liveframförande på La Scala 2012 härstammar en inspelning signerad Daniel Barenboim. Det känns inte som att Barenboim är någon kördirigent. Dessutom är kören heller inte tillnärmelsevis lika bra som i Bychkovs inspelning, vilket heller inte uppvägs av den exklusiva solistkvartetten (Harteros, Garanca, Kaufmann och Pape). Trots några fina stunder sjungs det snarare vackert än med inlevelse. Jonas Kaufmann sjunger Ingemisco med ovanlig, närmast barytonal klang.


Anja Harteros, Elina Garanca, Jonas Kaufmann och René Pape under liveframförandet på La Scala .

 

FYRA VINNARE

Semyon Bychkovs inspelning kommer närmast att vara en helhetsvinnare. Det som bidrar är tolkningen, körsången och ljudkvaliten. Solister kanske finns ännu bättre, till exempel i Herbert von Karajans dvd-version från 1967. Riccardo Mutis inspelning från La Scala som befinner sig i samma skola som Karajans, det vill säga operamässiga tolkningar. Om man önskar en neutralare och mindre operamässig inspelning, är det Gardiner som gäller. Och glöm för all del inte Reiners inspelning – för Jussi Björlings skull!


Står Semyon Bychkov för tidernas tolkning av Verdis Requiem? Lyssna och bedöm själv!

 

 

Utslagna i första omgången

Leonard Bernstein 1970 Suboptimal körsång
Nikolaus Harnoncourt 2004 Lamt, inte rätta Verdi-känslan
Colin Davis 2009 Mer beräknande än äkta
Yuri Temirkanov (DVD/Blu Ray) 2011 Oinspirerad dirigent
Mariss Jansons 2013 Saknar glöd, färglös
Gianandrea Noseda 2016 Konstiga tempoval, berör ej

 

En episk Ingemisco

”Reiner ville öva satsen bara för orkesterns skull. När han gjorde det, markerade Björling satsen med svag stämma, vilket i hans fall innebar en oavbruten mezza voce av sådan skönhet och teknisk perfektion, att det verkade nästan som en kriminell handling att låta ljudet försvinna i morgonluften. Sedan kom själva inspelningen, där han helt enkelt gjorde samma sak om igen, men öppnade munnen lite bredare och använde sin lediga bröströst.”

Nigel Douglas fångar ett historiskt ögonblick i boken Legendary Voices.

 


Reiner och Björling i samband med inspelningen år 1960.


Vem var Manzoni?

Alessandro Manzoni (1785–1873) var en av 1800-talets mest betydande italienska författare. I romanen I promessi sposi (De trolovade) angrep han på ett förtäckt sätt Österrikes inflytande i norra Italien. Han var, liksom Verdi, en stark förespråkare för Italiens enande. Manzoni lade också grunden för det moderna italienska språket som det ser ut idag. Italiens enande fullbordades år 1870, då påvestaten införlivades med det år 1861 bildade Kungariket Italien. Både Manzoni och Verdi fick se sina drömmar gå i uppfyllelse.

 

 

 

 

 

About The Author