Han är en av världens mest inflytelserika kompositörer. Omåttligt omtyckt av massorna och en av få som kan mäta sig med tonsättarna från 17- och 1800-talen när det gäller speltid på världens konsert- och operahus. Ändå vågar Philip Glass inte hoppas att hans musik kommer att överleva honom. Arvid Jurjaks har träffat den Sverigeaktuelle 82-åringen i New York – staden som fungerat som utgångspunkt och inspirationskälla under hela karriären.

 

Nedre Manhattan. Hit åker miljoner turister för dyr och trendig shopping. En lägenhet kostar det tiodubbla mot Stockholm, och det som tidigare var arbetsplats och hem för konstnärer, musiker och författare har förvandlats till minnesmärken – över både konstnärerna och arbetsplatserna. ”Från 1983 till 1988 levde och verkade den ryktbare konstnären Jean-Michel Basquiat här”, står det till exempel på ett plakat vid en av områdets få nerklottrade dörrar.

Alla har dock inte lämnat området där bland annat Yoko Ono och Robert Rauschenberg gjorde sina intåg i konsthistorien.

– De har fortfarande mig. Det räknas, säger en åldrad, 82-årig man med lite släpig, fast ändå pigg röst.
Philip Glass slår ut med armarna och skrattar. Vi ses i en av teatern La MaMas repetitionslokaler på Great Jones Street i East Village. Pionjären Ellen Stewarts scen var en av de platser på Manhattan där unga, experimenterande konstnärer på 1960- och 70-talet kunde pröva sina idéer på en likasinnad publik. Hit hörde Philip Glass, som med sin dåvarande hustru, regissören och pjäsförfattaren JoAnne Akalaitis, hade grundat teatergruppen Mabou Mines i Paris på 1960-talet.

I sina memoarer, ”Words Without Music” från 2015, beskriver Philip Glass området på södra Manhattan under den tiden som sprudlande av konstnärlig aktivitet. Epokens rykte om bohemliv och billiga lägenheter är en av de viktigaste byggstenarna i myten om New York.

Med enkla gjutjärnskaminer värmdes de stora, ljusa loften, ursprungligen avsedda för tillverkningsindustrin, med kol och bråte från gatan. Här hölls sedan mer eller mindre spontana framföranden, performances och konserter.

 

1971 började Philip Glass själv arrangera öppna repetitioner med sin Philip Glass Ensemble i ett loft på Elizabeth Street. Varje söndagseftermiddag fylldes utrymmet med folk. Publiken låg utspridda på mattorna för att höra den då 34-årige och allt mer omsusade kompositören medan han långsamt utvecklade det över fyra timmar långa ”Music in Twelve Parts”, ett av de verk som kanske mest kännetecknar Philip Glass förment repetitiva och minimalistiska stil.

– En del har förändrats, en del inte, säger han där här varma vårdagen i mars, nästan 50 år senare.

Solen strilar in på det knarriga parkettgolvet och Philip Glass verkar inte särskilt intresserad av att ge ytterligare bränsle åt det mytiska skimmer som ofta färgar de decennier då hans karriär verkligen tog fart.

– Vad bryr jag mig om det? Du måste komma ihåg att även om det var en massa som hände, så skedde allt inom en väldigt liten grupp av människor. Jag spelade inte långt härifrån, bara tre kvarter bort i ett loft på översta våningen. Varje söndag gjorde vi en konsert där. Det var alltid fullt med konstnärer, författare och poeter. Och med fullt menar jag 30 personer. Det var inte mer än så, säger Philip Glass.

Han fortsätter:

– Den största förändringen som har skett är egentligen kommersialiseringen. Många av oss som höll på då hade ont om pengar. Och det hörde på sätt och vis till tidens anda. Nu är det annorlunda. Folk bryr sig mer om sina karriärer än om sitt arbete. Det betyder inte att resultatet är sämre, men motivationen ser lite annorlunda ut.

 

Vid den tiden, skriver Philip Glass i sina memoarer, hade han som mest lyckats samla en publik på ett hundratal personer. Men när ”Music in Twelve Parts” skulle framföras för första gången 1974 hade ryktet om verket spridits på Manhattan. Så när dörrarna öppnades till konsertsalen Town Hall fylldes de 1400 platserna i ett nafs. ”Jag har ingen aning om vad som hände”, skriver Philip Glass om den förbluffande framgången. ”Folk var vilt entusiastiska”.

Idag hör slutsålda konserter till vardagen för Philip Glass. När han förra året gästade Malmö Live blev det publikrekord för den nybyggda konsertsalen. Inför årets Sverigebesök, som också inbegriper en spelning på Cirkus i Stockholm, är biljetterna slut sedan länge.

De två spelningarna i Sverige är de enda i Europa som Philip Glass gör med sin ensemble. När den här intervjun genomförs har han ännu inte hunnit tänka ut repertoaren. Och på frågan om varför publiken i Sverige blir den enda på andra sidan Atlanten som får möjlighet att höra honom i den sättning i vilken han skapade sina mest banbrytande, avantgardistiska verk, innan han övergick till att arbeta med filmmusik och direkt nyromantiska symfonier från 1980-talet och framåt, svarar han rakt:

– Jag får betalt! Vad tror du jag håller på med? Come on, get out of here! säger han och skrattar avväpnande.

– Jag är en arbetande musiker.

 

Detta är Philip Glass i ett nötskal. Å ena sidan den sökande konstnärssjälen, vars musikaliska resa från ett lägre medelklasshem i Baltimore börjar med den minst sagt ambitiösa frågan om varifrån musiken egentligen kommer. Han som gör musik för konstgallerierna, som söker sig till musikaliska traditioner i Indien och Mexiko och skriver ändlösa, repetitiva stycken där nya lager läggs till de tidigare på ett sätt som egentligen motsäger termen ”minimalism” – en beteckning som Glass ändå aldrig kände sig hemma med.

Kort sagt, kompositören vars musik kunde vara så utmanande att människor försökte stoppa den genom att storma scenerna.

– Det hände när jag var i trettioårsåldern, framför allt i Europa, säger Philip Glass om en händelse där han ska ha slagit en av åhörarna på käften.

– Jag träffade honom på axeln, det var inte så illa, säger han nu om situationen som utspelade sig under en konsert i Amsterdam på 1970-talet.

Och så den andra sidan, den realistiske och hårt arbetande kompositören som hellre jobbar som rörmokare och flyttgubbe istället för att undervisa vid något av USA:s universitet. Som suger åt sig jazz, rock’n’roll och beatpoesi, och som bryter mot de stränga idealen hos sina tidiga, modernistiska husgudar som Arnold Schönberg genom att vilja göra musik med mer känslor – och inte minst förstärkare.

– Det är väldigt trevligt att ha ett operahus fullt med folk som applåderar ens verk. Det betyder inte att man måste skriva Broadwayuppsättningar. Även om jag gjort det också.

 

Philip Glass memoarer är fulla av beskrivningar om hur han lär sig installera avlopp och hur bland annat han och kompositören Steve Reich flyttar möbler kors och tvärs över Manhattan. Så sent som 1978 körde Philip Glass fortfarande taxi i New York, trots att han vid det laget hade slagit igenom stort med de tre operorna ”Einstein on the Beach”, ”Satyagraha” och ”Akhnaten”, verk som då hade tagit Glass till toppen av den samtida konstmusikvärlden.

– Jag gillade att jobba. Det störde mig inte alls. Musik skrev jag på nätterna. Men jag var glad när jag inte behövde ta extrajobb längre. Många måste fortfarande ta jobb vid sidan om. I USA finns det litet statligt stöd för dem som jobbar med konst. En handfull kommer kanske från en familj med pengar. Men de flesta gör sin entré i konstvärlden genom att ta extrajobb och har dem sedan fram tills de är 40 eller 50. Ibland slutar de aldrig. I norra Europa, i Nederländerna, Tyskland och Skandinavien, börjar man se hur folk kan leva av staten. Jag är inte säker på att det är så bra, säger Philip Glass.

Operorna som Glass skrev och satte upp tillsammans med Robert Wilson blev enorma succéer, även om framför allt den första, ”Einstein on the Beach”, också ledde till höga skulder. Idag är Philip Glass operor – han har totalt skrivit över 25 stycken – några av de få samtida verk som kan konkurrera med klassikerna i operavärldens fortsatt konservativa programsättning.

Philip Glass anser dock att situationen har blivit betydligt bättre.

– Det finns en ny publik för opera. Men många känner inte till detta. Jag ser flera generationer kompositörer som kommer efter mig. Ta Nico Muhly till exempel. Han har tre operor på The Metropolitan. Tre! Det hade inte hänt för 15, 20 år sedan. När jag gick på premiären var det fullt med folk. Tanken om att modern opera inte är populärt är en okunnig föreställning. Mina operor sätts upp hela tiden. Jag har 15 olika produktioner med olika operor.

Ja, du ja.

– Det finns andra också. Och det är inte bara de gamla vita killarna längre. Okej, det som vi kallar de provinsiella operahusen, utanför de stora städerna, de kanske inte känner till oss. Men jag tror att vi ser en öppning även där. Det är otroligt egentligen, men jag säljer fler biljetter på The Met än Puccini. Jag kanske är för optimistisk nu, men det finns de som bygger hela karriärer på att skriva operor. Det hade inte hänt för 40 år sedan.

 

Ett av de nya verk som Philip Glass själv planerar är tillsammans med den svenska cirkusgruppen, Cirkus Cirkör. När vi träffar Philip Glass i New York är planerna ännu i sin linda.

– De gjorde en uppsättning av ”Satyagraha” som jag såg i Brooklyn. Jag gillade den väldigt mycket. När vi senare sågs pratade jag med dem om en idé som jag hade haft länge, nämligen att göra en opera baserad på Robert Lax diktverk, ”Circus Days and Nights”. Deras ledare, Tilde Björfors, hade boken och kände väl till den. Och jag hade rättigheterna. David Henry Hwang, som jag har samarbetat med tidigare, kommer att överföra texten till musikalisk form. Mer än så kan jag inte säga. Jag känner till gruppen och vet att de är väldigt duktiga. Det verkar också finnas en bra publik för den här typen av verk.

 

Philip Glass ger under den 30 minuter långa intervjun ett avspänt, nyfiket och opretentiöst intryck. Det sökande som har präglat hans karriär och som, till synes obekymrad om konventioner, lett honom från formalistisk modernism, via samarbeten med artister som Paul Simon och Suzanne Vega, till filmmusik för påkostade Hollywoodproduktioner – det sökandet präglar även hans hållning idag, 82 år gammal.

Samtidigt har det i faser av hans karriär talats om att Philip Glass sålt ut sig. En idé som han själv anser bisarr. ”Jag hade aldrig några problem med idén om att sälja musik”, skriver han i memoarerna.

– Det innebär att jag kan ha ett företag med sex till åtta anställda. Det finns också andra kompositörer som arbetar där, som kanske börjar som assistenter och sedan stannar sju, åtta år. Sedan går de ut och skaffar egna karriärer, säger han under intervjun.

 

Philip Glass musik har redan gjort avtryck hos yngre generationers kompositörer. I filmmusiken av den isländske kompositören Jóhann Jóhannsson finns spår av Glass, liksom hos den redan nämnde Nico Muhly, som i tidiga år arbetade för Glass. Ändå säger sig Philip Glass inte vara intresserad av hur hans musik kommer att leva vidare i framtiden.

– Det är väldigt svårt för musik att överleva den generation då den blev skriven. Det händer nästan aldrig. De som jag tyckte var viktiga när jag var 20 år är bortglömda idag. Av de som var aktiva då hör man bara Stravinskij, Bartók och Sjostakovitj nuförtiden. Det är dåraktigt att tänka att ens verk ska leva för alltid. Det händer inte särskilt ofta. Det kan hända mig, det kan det, men för att tala sanning händer det väldigt få. Sedan finns det ett annat sorts arv, ett arv som handlar om utövandet. Min lärare i Paris, Nadia Boulanger, studerade för Fauré. Så på det sättet är jag också kopplad till honom.

Frågan om arv får till slut Philip Glass att tänka efter. Berömmelse är en sak, menar han. Utövandet ett annat. I den senare definitionen är han redan odödlig, även om han inte skulle tillstå det själv.

– Varje konstnär eller poet är kopplad till en värld av poesi, konst eller musik. De kanske inte slutar i historieboken. Men också det som vi inte minns är viktigt, säger han.

Text: Arvid Jurjaks
Intervjubilder: Martin Brusewitz

 


I vår hedras Sverige med ett nytt besök av tonsättaren och pianisten Philip Glass. Den 26 maj intar han tillsammans med egna ensemblen Malmö Live och den 27 och 28 maj Cirkus i Stockholm.

 

Philip Glass

Född 31 januari 1937 i Baltimore.

Aktuell Gästar Malmö Live (26/5) och Cirkus i Stockholm (27-28/5) tillsammans med Philip Glass Ensemble. Ensemblen bildades för 50 år sedan och består idag av Michael Riesman, Andrew Sterman, Dan Bora, Jon Gibson, Lisa Bielawa, Peter Hess, Ryan Kelly och Mick Rossi. Vårens konserter i Sverige innehåller ett urval från Philip Glass diskografi och karriär. De tre kvällarna är de enda han gör i norra Europa under den pågående turnén.

Bakgrund och karriär Philip Glass föddes och växte upp i Baltimore som yngsta barnet i en syskonskara av tre. Mamman var bibliotekarie och pappan drev en skivbutik, genom vilken Glass fick en eklektisk musikalisk uppfostran. Som barn spelade Glass fiol, flöjt och piano. Han studerade filosofi och matematik på universitetet i Chicago innan han kom in på prestigefulla Julliards kompositionsutbildning i New York 1957. Därefter studerade han för Nadia Boulanger i Paris mellan 1964 och 1966. Han arbetade under tiden med experimentell teater och skrev musik för bland annat Samuel Beckett. I Paris träffade Glass de indiska musikerna Ravi Shankar och Alla Rakha, och inledde därmed ett livslångt utforskande av olika former av världsmusik. Tillbaka i New York bildade han så småningom Philip Glass Ensemble vars arbete kulminerade med stycket Music in Twelve Parts (1971–1974). Glass första opera, ”Einstein on the Beach”, hade premiär 1976, och hör tematiskt samman med efterföljarna ”Satyagraha” (1979) och ”Akhnaten” (1983). Under senare decennier har Philip Glass rört sig mot mer traditionell orkestermusik, bland annat genom filmmusik, till exempel ”Timmarna” (2002), samt flera symfonier. År 2015 publicerade han memoarerna ”Words without Music”, som lovordats, men också kritiserats för att vara selektiv. Bland annat nämner han bara två av sina fyra äktenskap. Philip Glass har fyra barn och bor i New York.

Minimalism Philip Glass musik kallas ofta minimalism. Glass har själv aldrig gillat beteckningen och kallar sin musik hellre för ”musik med repetitiva strukturer”.

About The Author