FÖR SVENSKA FOLKET var han rösten och ansiktet i Kontrapunkt – trygg, elegant, alltid ett halvt steg före. I musiklivet var han samtidigt kritiker, författare, pedagog, utbildningsrevolutionär, förmedlare och idéspruta. Det fanns hos Sixten en ovanlig förmåga att röra sig mellan allvar och lek, mellan folkbildning och finess – som om själva tillvaron var ett partitur.
FEBRUARI 2025. Vi sitter i Sixten Nordströms vardagsrum i Skanör. Eftermiddagssolen silar genom fönstren i villan han delar med hustrun Marianne. Längst bort i rummet, halvt i skugga, står en flygel.
Det är samma år som han går bort. Cancern har gjort sig påmind, men samtalet bär ingen sjukdomsprägel. Tvärtom. Vårt möte präglas av historier, anekdoter och av situationer som öppnat oväntade dörrar.
I ett minnesord i Sydsvenskan berättar en av hans gamla klasskamrater från Latinskolan hur Sixten redan under skolåren ”förgyllde våra morgonböner med sitt pianospel”. Bilden av den självklare musikern, men också av den sociala, varma och kvicktänkta personen, går igen i nästan alla vittnesmål. Hans knivskarpa minne var ett vapen mot utmaningar, men framför allt ett verktyg för att skapa kontakt. Hade han en gång träffat någon, mindes han alltid namnet. Och fick han som lärare en ny klass att undervisa hade han ofta gjort läxan och redan lärt sig namnet på alla elever.
Sixten Nordström föddes 1937 och växte upp i Malmö, i en enkel arbetarklassmiljö. Musiken kom in i hans liv tidigt, nästan tillfälligt. Han var sju–åtta år när grannfrun – hemmafru och utbildad organist – lät honom börja spela på sitt piano. Det var mitt under kriget. Hon tyckte att det han gjorde lät lovande och började undervisa honom. När han som elvaåring började på Latinskolan 1948 räckte hennes undervisning inte längre till. Han skickades vidare till skolans musikdirektör, Wilhelm Roth, och studerade för honom i två år.
– Jag var mycket flitig och övade mycket. Jag var mycket intresserad, lika intresserad som av idrott.
1950 drog även Roth samma slutsats som grannfrun före honom: nu behövdes en annan nivå. Han skickade Sixten vidare till Malmö Musikkonservatorium.
När han som sjuttonåring stod inför vidare studier hade han ingen uttalad plan att ägna sig åt musik. Sixten sökte frielevsplats i pianoklassen vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och fick först avslag. Men nästan omedelbart fick han istället ett erbjudande om fyra års fri utbildning i musikdirektörsklassen.
– På den tiden betalade man lärarna lektion för lektion, kontant i handen och mina föräldrar hade inga ekonomiska möjligheter att betala för privata studier.
Redan som femtonåring började Sixten därför tjäna sina egna pengar genom att spela i jazz- och dansorkestrar. Det var där han blev musiker i praktiken. Erbjudandet från Musikhögskolan i Stockholm blev ett avgörande ögonblick. För en pojke från en enkel arbetarbakgrund innebar detta porten in i ett musikliv som annars inte varit självklart tillgängligt.
– Man kunde ju inte säga nej till en gratis utbildning.
Och så blev Sixten student på distans i Stockholm, men kunde bo och arbeta kvar i Malmö. Examen måste dock avläggas i huvudstaden. Han utsågs till “försökskanin” för att bevisa att Malmös utbildning höll måttet. Under ett intensivt sista år genomförde han 53 olika examina och lektionsprov.
När han 1960 tog musiklärarexamen var han den förste som aldrig formellt studerat i Stockholm – en bedrift som direkt ledde till att Malmö och Göteborg tre år senare fick examensrätt.
Parallellt med studierna arbetade han som repetitör och kapellmästare vid Malmö stadsteater. Det var ett musikliv där gränserna mellan roller var flytande – där man förväntades kunna läsa, spela, leda, anpassa sig. Där någon ständigt behövde kunna kliva fram.
Det var också där det hände.
När vi nu mer än sex decennier senare sitter i hans vardagsrum, berättar han skrattande och inte utan stolthet, om hur han som ung repetitör plötsligt fick veta att han skulle hoppa in och dirigera 55 musiker i musikalen Kungen och jag på Malmö stadsteater.
En orkester där ingen var under 30 år. Sixten själv var 21 och hade aldrig stått framför orkestern. Budet kom från chefsdirigenten Sten-Åke Axelsson och Sixten frågade försynt om han skulle få hinna repetera med orkestern?
“Nej, oh nej, det blir för dyrt!” sa Axelsson. “Och Sixten kan ju verket. Han har ju studerat in hela och suttit på pianot under alla repetitioner, nej det ska nog gå bra.”
– Så på torsdagens föreställning stod jag där och dirigerade Kungen och jag. Fullsatt salong. Strålkastarna rakt i ansiktet.
Det blev inte ett undantag, utan ett arbetssätt. När någon var sjuk, något saknades, musik inte var skriven fick Sixten hoppa in: repetitör, ackompanjatör, dirigent, kompositör. Han berättar hur han bara fick dagar på sig att skriva musik till teaterföreställningar, och var del i flera internationellt uppmärksammade operaproduktioner i regi av Ingmar Bergman. Sixten Nordström komponerade scenmusik till pjäserna Änkan och Det blåser på månen, repeterade in körer och operapartier.
Många minns Kontrapunkt under Sixten Nordströms ledning som en högtidsstund i svensk television. Här ett program från 1996 där Island utmanar Danmark.
Teateråren sammanföll med det som ofta beskrivs som Malmö stadsteaters guldålder. Bergmans tid. Ett hus fyllt av skådespelare, regissörer och musiker som skulle prägla ett helt kulturliv. Sixten beskriver en stimulerande period där allt hände på en och samma gång. I pauserna på operan spelade Sixten bluespiano med Bergmans regiassistent, en ung Gösta Ekman. Men, när Bergman lämnade 1959, minns Sixten, tömdes huset nästan över en natt.
Under första hälften av 1960-talet fortsatte han sina studier i musikvetenskap vid Köpenhamns universitet, samtidigt som han undervisade i Malmö och etablerade sig som musikkritiker i Skånska Dagbladet och senare i Arbetet. Och så debuterade han som konsertpianist med Malmö symfoniorkester i Gershwins Rhapsody in Blue 1961.
– Då övade jag som en galning och vi spelade verket 14 gånger så att Malmös samtliga gymnasister skulle få höra den. Men jag har inte övat sedan dess … 1962, säger Sixten, skrattar och tittar mot flygeln.
Efter sina studier, examina och dessförinnan lumpen – där han också hann bli armémästare i simning – blev Malmö hans fasta punkt. Nu erbjöd Stadsteatern honom en fast tjänst. Samtidigt erbjöds han en gymnasielärartjänst. Han valde skolan.
Det är här hans kanske viktigaste livsgärning tar form.
Sixten Nordström tillhörde den generation som bar de stora förändringarna i svensk musikutbildning. Han var drivande när Musikgymnasiet i Malmö startade 1966 och när Musikhögskolan etablerades några år senare. Han blev skolans första rektor och senare utbildningschef för musiklärarutbildningen. Under 1970-talet var han en av dem som drev igenom att jazz, folkmusik och senare populärmusik skulle få en självklar plats vid musikhögskolorna, sida vid sida med den klassiska traditionen.
– Jag hade ju lirat i jazzband sedan tonåren. Spelat teater, opera, musikal. För mig var det inget konstigt. Det var bara musik!
Men reformerna mötte motstånd. När musikhögskolorna byggdes ut nationellt var Sixten en av dem som skrev kursplanerna och ledde arbetet. När Sixten själv utbildades var musik lika med klassisk musik. Punkt.
På 1970-talet blev han den som gjorde sig till ovän med halva lärar- och professorskåren i Sverige när han ledde reformeringen av musiklärarutbildningen och föreslog att även jazz, folkmusik, pop, rock och utomeuropeisk musik faktiskt borde få kallas musik – också på musikhögskolor.
Vid en presentation i Stockholm stod han ensam framför en fullsatt sal med hundratals lärare och studenter. Stämningen var, enligt honom själv, sådan att professorerna ”nog hade velat klösa ögonen ur mig”.
När Sixten pläderat inför den skeptiska församlingen ställde en rödhårig student sig upp och skrek:
”ÄNTLIGEN!”
Det var studentkårens ordförande.
Sixten ler åt ironin i alltihop: att det blev just han som fick slåss för gehör, jazz och bredd – han som samtidigt var den som vägrade släppa notläsning och det klassiska hantverket. Den här öppenheten möttes av motstånd och skapade fiender. Att han, trots upprepade försök, aldrig blev invald i Musikaliska Akademien ser han som ett kvitto på detta. Erkännandena kom först långt senare.
Men det var aldrig institutionerna i sig som var målet. Det var mötet med människor, undervisningen. Situationen där all musik kunde bli inspirerande, begriplig, levande och – delad.
Samma hållning bar honom in i televisionen. När han tog över det omåttligt populära tv-programmet Kontrapunkt efter Sten Broman blev han för en bred publik en ny sorts musikförmedlare: mindre orakel, mer samtalspartner. Mindre distans, mer närvaro. Programmet blev mer av ett klassrum – men med hundratusentals elever. Sju säsonger hann det bli mellan 1985 och 1998 och Sixten blev en av de mest kända kulturpersonligheterna i Norden.
Hans väg till tv-rutan hade börjat med tio år i det populära konsertprogrammet Det bästa av det mesta, där han först blev en rikskändis. Konceptet var att blanda symfoniorkester och populära artister från olika fält. Här kunde tv-publiken få höra operastjärnan Elisabeth Söderström i duett med Lill-Babs – en idé som då sågs som förflackning, men idag har en naturlig plats, inte minst i vår tids trettondagskonserter.
Parallellt fortsatte arbetet som kritiker, författare och föreläsare. Hans böcker om tonsättare, opera och musikhistoria blev standardverk för både skolor och musikintresserad allmänhet. På senare år mötte publiken honom ofta på Malmö Live, där föreläsningsserien À la Sixten samlade en trogen publik, eller i Göteborg med serien Sixtens sexa.
Och alltid, vid sidan av allt detta: studiecirklarna. Måndagarna med föreläsningar som samlade mängder av återkommande deltagare, år efter år.
När han i fjol lade musiken på hyllan efter omkring 75 år i yrket och fick frågan om vad han skulle sakna mest, var det inte tv, scenerna eller kamerorna han nämnde.
”Varje måndag i 25 år har jag fått föreläsa. För femtio, sextio personer. Och sedan för hundra på Malmö Live. Det har varit otroligt stimulerande.”
I minnesorden från Sydsvenskan berättas hur han under många år samlade sin gamla gymnasieklass hemma hos sig. Hur träffarna alltid inleddes vid pianot, med Studentsången. Hur de med åren blev färre och sången till slut ersattes av As Time Goes By.
Mot slutet av vårt samtal i Skanör frågar jag honom om sjukdomen, hur den präglar honom. Sixten, som vid tiden är svårt sjuk i cancer, svarade att det knappt bekom honom. Livet hade, fick jag veta, varit en fantastisk resa.
– Man dör ju alltid av någonting. Jag vet inte när. Men det viktiga är att jag har bestämt mig för att inte tänka på det. Och det som är kvar av livet, det lever jag här och nu.
Samtalet fortsätter, inte sällan med skratt och fullt av knasiga anekdoter och minnesavstickare.
Åren på Malmö stadsteater återkommer om och om igen. Sixten Nordström, som är en historieberättare av rang, minns ett par episoder runt Peer Gynt som Bergman satte upp 1957 på Malmö Stadsteater.
– Mycket av musiken repeterades in på gehör – halva kören kunde inte noterna, flera av solisterna inte heller fullt ut.
Sixten minns i synnerhet en norsk sopran, som sjöng utmärkt men inte kunde läsa musik. De repeterade in en aria på förmiddagen.
– Ibland fick jag avbryta henne. Varför drog hon så mycket på vissa ställen? Jo, hon hade lyssnat på en inspelning hemma och kommit tillbaka med en helt annan version i örat. Då fick man reda ut det och börja om igen.
“Banka in, banka in”, som han själv uttryckte det. Men när det väl satt, satt det.
Så en dag kom Ingmar Bergman plötsligt fram till honom under en paus.
“Ingvar Wieslander är sjuk. Du dirigerar.”
Det handlade inte om någon mindre teatermusik, utan om stor orkester, kör och solister.
Och den kvällen bar det – igen! Sixtens bilder av hur han fick luft under vingarna är levande och detaljerade. Minnet är med honom.
Att aldrig ha blivit invald i Musikaliska Akademien har sannolikt känts. Men det kom också erkännanden: H.M. Konungens medalj 1998 och, 2015, Musikaliska Akademiens främsta utmärkelse – Medaljen för tonkonstens främjande.
När jag tar farväl av Sixten har det mörknat ute. En stark känsla dröjer sig kvar: jag har mött någon som, med sin livslust och positiva energi, i högsta grad format stora delar av Sveriges musikliv.
Spåren efter honom är många – i klassrum, salonger, tv-soffor och kök. Det lyser svagt från fönstren när jag kör iväg. Vi har mycket att tacka Sixten Nordström för. Och ett ljust minne att bära vidare.
