100 procent studier, 100 procent arbete – det är vad som gäller för 23-årige violinisten Carl Vallin. Han har just fått 2019 års Jan Wallander-pris, vilket innebär att han under flera år får spela på en violin av Nicolò Gagliano, byggd i Neapel på 1760-talet.

Trots sin ungdom har Carl Vallin redan hunnit långt i karriären. Förra året blev han fast anställd i Kungliga Hovkapellet och i sommar börjar han en ettårig provtjänstgöring som alternerande konsertmästare. Samtidigt studerar han vid Kungliga Musikhögskolan, Edsberg. Han är mycket glad för möjligheten att spela på den nya – eller snarare gamla – Gaglianofiolen.

– Vi violinister är ju helt beroende av stipendier för att få spela på de finaste instrumenten. De har ju priser som ligger på en helt annan nivå än vad vi klarar av. Och skillnaden är verkligen stor! I dag spelar jag på en fransk fiol från slutet av 1700-talet som också är bra. Den har jag haft i tre år. Men nu är det som om jag får ett par extra färger i mitt spel, säger Carl Vallin.

Som många andra violinister började han riktigt tidigt, i 5-årsåldern.

– Jag fick min första fiol som födelsedagspresent. Sen fick jag förstås jobba mig upp i storlekarna till jag var kanske 11–12 år.

Bara något år senare spelade han första gången i en symfoniorkester.

– Då var jag 13 år och fick ett tips att söka till Västra Götalands ungdomssymfoniorkester. Där satt jag längst bak i andrafiolen och var yngst i orkestern. Jag spelade totalt fem år där, de sista två åren som konsertmästare. Och nu är jag yngst i Hovkapellet!

Carl Vallin kommer från Floda mellan Göteborg och Alingsås och gick på musikgymnasium i Vänersborg, med riksintagning och inriktning på klassisk musik och orkestermusik. Att komma in där blev en avgörande upplevelse.

– Från att vara den töntiga fiolspelaren i klassen gick jag till att vara en av många som bara pratar om symfonier på lunchrasten.

Men det räckte inte, han startade också sin egen orkester: Skallsjö sommarorkester.

– Då gick jag fortfarande på gymnasiet. Idén kom när jag var ute på kurser och ville träffa kompisar igen. Då kom jag på att jag kunde göra det genom att ordna en konsert. Det gick till så att jag knallade upp till Skallsjö kyrka och frågade om de var intresserade av en konsert med unga stråkmusiker. Och det var de!

Nu har medlemmarna börjat på musikhögskolor och det har blivit fler och fler konserter. Många är på väg att bli professionella musiker.

– Vi har tre projekt per år och alla kommer från olika länder: England, Tyskland, Österrike, Norden. I sommar spelar vi runtom i Västsverige.

Att sitta i en orkester var från början en dröm bara det, säger Carl Vallin.

– Men i studierna får jag möjlighet att också vara solist och kammarmusiker – och på sikt tänker jag också undervisa. Att bara hålla på med en enda grej tror jag blir tråkigt. Man måste lägga sin tid på någonting. Jag är jättenöjd med att andra tycker att jag är bra, fast i mina öron är det fortfarande inte bra nog.

– Nyckeln till alla framsteg är att orka bry sig. Då kan man inte säcka ihop och bli dålig. Jag försöker separera fiolspel och vila, så jag tar inte med fiolen hem. Annars skulle jag aldrig kunna sova.

 

»Jag tar inte med fiolen hem. Annars skulle jag aldrig kunna sova.«

 

Kan du berätta lite mer om den nya fiolen?

– Den är mer komplex, har fler sidor och fler färger men är också mer svårhanterlig. Den har så många aspekter som man måste lära känna. Höjden är otrolig och ljudet färdas längre bort. När man spelar i ett stort rum når den helt enkelt ut bättre.

Carl Vallin berättar att ljudet blir ”otroligt bra” om man träffar rätt.

– Men om man träffar fel märks det också tydligare. Fiolen har jättemycket utrymme för mig att utvecklas. En sak är säker: den kommer aldrig att vara under min nivå!

Bo Löfvendahl

 

 


Carl Vallin mottog igår 2019 års Jan Wallanderpris, en violin byggd av Nicolò Gagliano i Neapel på 1760-talet, av KMH:s prorektor Staffan Scheja. Foto: Stefan Nilsson.

 

About The Author