Frågan är om någon utövande musiker har haft större betydelse genom sin mångsidighet under 1900-talet än Pierre Monteux – den franske balett-, symfoni- och operadirigenten som uruppförde flera av seklets mest angelägna verk.

TEXT FOLKE FREUND

 

Den 29 maj 1913 äger den kanske mest tumultartade urpremiären i den klassiska musikens historia rum på Théâtre des Champs Élysées i Paris: Våroffer med musik av Igor Stravinskij, koreografi av Vaslav Nijinsky.

En fagott i högsta läge, som en brunstig älgtjur, inleder, strax åtföljd av orkesterns hela instrumentarium, 38 blåsare, stort slagverk och en gedigen stråksektion. Buanden och visslingar, först från läktaren, sedan från parketten, kraftfulla, rytmiska stråkackord, åtta valthorn med oregelbundna accenter, handgemäng i publiken.

I första hand riktar sig publikens hånfulla tillmälen mot dansarna, men så småningom vänder sig åhörarnas protester mot musikerna som presenterar ”främmande och diskordanta” ljud. Olika föremål kastas mot orkesterdiket – och ändå fortsätter musikerna att spela. Polis kallas in.

Dansarna kan knappt höra orkestern, koreografen står i kulisserna och ropar ut takten. Den livrädde kompositören smiter ut genom ett fönster bakom scenen. Under allt detta tumult leder den orubblige dirigenten sin orkester, även om han stundtals inte kan höra den.

Ett brakande dissonant ackord i forte fortissimo sätter punkt för den pyramidala musikskandalen. Den oberörde maestron är en liten, rundhyllt man med valrossmustasch.

Våroffer, som har krävt 17 repetitioner, blir Pierre Monteuxs eldprov. Det varar i 36 minuter.


Monteux vid tiden för uruppförandet av Våroffer.

 

 

KONVERTIT FRÅN PARIS

Pierre Monteux föddes 1875 i Paris. Familjen var invandrade sefardiska judar, men religion var inte någon stor sak för honom. Senare i livet, i USA, konverterade han till katolicismen under inflytande av hans tredje hustru Doris (kallad ”Eroican”).

Han utbildade sig på konservatoriet i Paris till violinist men gick snart över till viola, fängslad av instrumentets klang och dess större utsikter till att få engagemang. Han blev medlem i Geloso-kvartetten med vilken han åkte på turné. I Wien hade han lyckan att få spela för självaste Brahms som lär ha varit mycket nöjd.

 

Pierre Monteuxs första fasta engagemang kom 1893 som stämledare för violorna i Orchestre des Concerts Colonne. Ensemblen samarbetade med impressarion Sergej Djagilevs Ballets Russes. Monteux fick assistera som dirigent på repetitionerna och gjorde det uppenbarligen så väl att Stravinskij insisterade på att han skulle leda uruppförandet av baletten Petrusjka 1911. Året därpå fick Monteux dirigera balettversionen av Debussys En fauns eftermiddag och Ravels Daphnis och Cloé. Han var nu etablerad som dirigent.

Det blev turnéer med Colonne-orkestern, till London, kontinenten och ett femtiotal städer i USA. Efteråt fick Monteux ett treårskontrakt på Metropolitan i New York med ansvar för den franska repertoaren: Gounods Faust, Bizets Carmen och Saint-Saëns Simson och Delila.

Nu hade världen upptäckt det nya franska stjärnskottet. Han fick kontrakt med många av världens ledande orkestrar: Boston, San Francisco, Concertgebouw, Orchestre Symphonique de Paris och London Symphony Orchestra (LSO). När det gällde gästspel uppträdde han i de flesta städer där det fanns ett konserthus, till och med i Berlin, maj 1933 (några månader efter nazisternas maktövertagande). I Stockholm dirigerade han första gången 1925 och återkom några gånger på tidigt 60-tal.

HELLRE TYSKT ÄN FRANSKT

Monteux hade en imponerande bredd på sin repertoar. Naturligt nog hade fransk musik en central plats för honom: Debussy, Ravel, Berlioz, Bizet och Franck. Men han värjde sig mot etiketten ”fransk dirigent”. Jag är dirigent, punkt. Frågan är dock om inte den tyska musiken stod honom närmast. Hans favorit var Brahms, men även Beethoven (sjunde symfonin) och naturligtvis Mozart och Schubert. Av Strauss framförde han ofta Till Eulenspiegel. En av hans sista konserter, året före sin död ledde han en Wagnerafton i Amsterdam med bland andra Birgit Nilsson i Isoldes Liebestod och Brünnhildes slutsång Starke Scheite i Götterdämmerung.

Monteux framförde gärna samtida musik, amerikanska tonsättare som William Schuman, Paul Creston, Samuel Barber, holländaren Willem Pijper (hans tredje symfoni) och så Sjostakovitj förstås.

 

Intressant är vilka tonsättare som inte förekom på hans program eller som spelades mycket sällan. Märkligt nog lyste Gustav Mahler nästan helt med sin frånvaro. Av denne gigant framförde han bara första symfonin, Das Lied von der Erde och Kindertotenlieder. Ej heller Bruckner hörde till hans favoriter, endast sjunde symfonin (hommage till Wagner) spelades en gång. För tolvtonsmusiken och den Andra Wienskolan hade han inte mycket till övers för.

Många dirigenter av den äldre skolan uppträdde ofta som auktoritära domptörer eller behagsjuka salongslejon. Med Monteux var det tvärtom. Som människa och dirigent var han godmodig och anspråkslös, älskad av orkestrarna. Under repetitionerna sade han inte mycket. Han hade skarpa öron och förmågan att med sin tydliga slagteknik med små men bestämda handrörelser få fram orkesterns klang och precision. Han var strikt partiturtrogen.

Den verksamhet som stod Monteux allra närmast var kurserna för begåvade dirigentämnen. Det hela började 1932 i Paris och fortsatte i USA 1943, i Hancock, Maine, en hel sommarmånad varje år till hans död 1964. Bland hans elever kan nämnas Neville Marriner, Lorin Maazel, Seiji Ozawa, David Zinman och André Previn.

 

Hos Englands symfoniorkestrar var Monteux en gärna sedd gäst, i synnerhet i London. Efter en lyckad konsert med LSO i Wien 1961 med lysande kritik i Die Presse var han på strålande humör. På Hôtel Imperial sade han till orkesterchefen Ernest Fleischmann: ”Finns det något som jag kan göra för orkestern, för att jag älskar den så mycket?” Fleischmann svarade: ”Det finns något men jag tvekar att säga det. Vi skulle vilja be er bli vår principal conductor, vi inser dock att ni inte kan acceptera det.” På det svarade den 86-årige maestron: ”Jag sade att jag skulle göra allt för er, men på ett villkor: Jag vill ha ett 25-årskontrakt med option på 25 års förlängning.” Han fick kontraktet.

TIDERNAS ÅTERFÖRENING?

Den mest remarkabla konserten under Monteuxs senare år ägde rum den 29 maj 1963: 50-årsjubileet för uruppförandet av Våroffer. För denna historiska gala hade man bokat Royal Albert Hall. Publiken uppgick till 6000 entusiastiska åhörare, bland dem kompositören. Monteux dirigerade utantill, efter 50 år kunde han verket. Efteråt begav han sig till Stravinkijs loge, där de båda 80-åringarna omfamnade varandra. Det som hade börjat som kaos 1913 firades nu som en milstolpe i musikhistorien.


Stravinsky och Monteux vid ett av många återseenden som följde på skandalen med Våroffer.

 

Imponerande diskografi

Monteuxs diskografi omfattar 256 nummer: från Våroffer med Grand Orchestre Symphonique 1929 till den sista inspelningen av Mozarts flöjtkonsert nr 2 med sonen Claude som solist med LSO 1964. Monteux finns också på dvd med Boston Symphony och Chicago Symphony. Här några lyssningstips!

 

 

 

 

Lästips!

John Canarina skrivit en fängslande monografi: Pierre Monteux, maître (2003).

About The Author