En pedant ut i fingerspetsarna. Som ska få en av världens bästa orkestrar att pressa sig till nya nivåer. Med Kirill Petrenko som chefsdirigent för Berlinerfilharmonikerna tar en ny generation över den klassiska musikens toppositioner.

TEXT ARVID JURJAKS

 

Det händer inte ofta. Men varje gång Berlinerfilharmonikerna väljer en ny chefsdirigent blir det till en världshändelse inom den klassiska musiken. Sedan orkestern bildades 1882 har det bara funnits sex personer på posten. När så Sir Simon Rattle valde att inte förlänga sitt kontrakt var det i maj 2015 dags för att meddela vem som skulle bli den sjunde.

Det blev ett fiasko. Berlinerfilharmonikerna, vars orkestermedlemmar väljer sin egen konstnärliga ledare, kunde efter ett flera timmar långt möte inte enas.

De tyska tidningarna fylldes med spekulationer och analyser. Vi återkommer. Om ett år, meddelade orkestern. Istället tog det sex veckor. Ryssen Kirill Petrenko ska bli vår nya dirigent, meddelade man plötsligt triumfatoriskt och raderade alla pressmeddelanden om det tidigare misslyckandet från det digitala pressrummet på orkesterns hemsida.


Till hösten tillträder Kirill Petrenko som chefsdirigent för Berliner Philharmoniker. Han blir därmed den sjunde att inneha den prestigefyllda posten.

 

Fyra år efter de dramatiska händelserna ska Kirill Petrenko slutligen tillträda på en av de främsta posterna inom den klassiska musiken.

– Ja, jag är den rätte, sade han 2017 i en intervju som publicerades på Berlinerfilharmonikernas hemsida.

Till pressen ger den 47-årige ryssen inga intervjuer. Inte för att han är skygg. Under de presskonferenser som han ändå har behövt ställa upp på, nu senast i maj för att avslöja programmet för sin första säsong, har han snarare framträtt med en lekfull öppenhet och ett barnsligt förtjust leende.

En stillsam charmör som på perfekt tyska med en lätt rysk accent heller inte drar sig för att vara politisk. När han presenterade den kommande säsongens tre stora Beethovenkonserter – den nionde symfonin, Fidelio och Missa solemnis – var det med en kommentar till det rådande världsläget.

– I Beethovens nia handlar det om glädje, i Fidelio om frihet och i Missa solemnis om fred. Det här är tre begrepp som vunnit enorm aktualitet när man ser vad som händer just nu också i Europa. Det uppfyller oss alla med oro. Man får en känsla av att man nu verkligen måste kämpa för dessa länge etablerade begrepp.

 

Nej, valet att inte ställa upp i intervjuer handlar istället om att kunna satsa all tid på konsten. Pratar man med dem som har jobbat med Berlinerfilharmonikernas nye ledare framträder en närmast manisk personlighet som är villig att helt och hållet underställa sig musiken.

– Han är ett kontrollfreak, en perfektionist, säger Andreas Homoki, intendent för Opernhaus Zürich och känd för sina spetsiga uttalanden.

Under 00-talet ledde Andreas Homoki Komische Oper i Berlin. Det var också han som tog Kirill Petrenko till den tyska huvudstaden från den lilla, östtyska staden Meiningen. Där hade Petrenko 2001 slagit igenom efter att för första gången någonsin ha framfört Wagners Ring-cykel under fyra på varandra följande dagar.

 

Under Homokis och Petrenkos ledning upplevde Komische Oper några av sina mest framgångsrika år, med prestigefulla utmärkelser som både årets operahus och årets operakör i tidningen Opernwelt.

Det var också nu som Kirill Petrenko för första gången utnämndes till årets dirigent av samma tidning.

– När jag träffade Petrenko var han 29 eller 30 år gammal. Han var en energisk, ung man som visste precis vad han ville. Och som dirigerade väldigt bra. Han kunde redan då få en orkester att spela över sin egen förmåga, säger Andreas Homoki och fortsätter:

– Han hör till en ny generation dirigenter efter namn som Herbert von Karajan, Zubin Mehta och Riccardo Muti. Petrenko lägger stor vikt vid artikulation och noggrannhet och arbetar otroligt hårt. Han går alltid en extra runda, arbetar nätterna igenom, ändrar i notmaterialet och lyssnar på inspelningar från repetitionerna. Han använder varje sekund av sin tid, för att sedan i sista stund släppa lös allting.


Andreas Homoki

 

Bilden av Kirill Petrenko som en musikens tjänare bekräftas dels av honom själv.

– Jag representerar kompositörerna. Därför försöker jag att ställa partituret i centrum, sade han under en presskonferens med Berlinerfilharmonikerna när han 2016 skrev på kontraktet.

Ett år senare, i intervjun på Berlinerfilharmonikernas hemsida, sade han:

– Man får aldrig glömma varför jag är här: för att få partituren att ljuda.

 

På Kirill Petrenkos nya arbetsplats beskriver klarinettisten Alexander Bader stämningen som förväntansfull och närmast euforisk. Fyra gånger tidigare har Petrenko lett orkestern som gästdirigent.

– Vad han kräver av sig själv kräver han också av var och en av oss. Han har en enorm emotionell kraft som han håller tillbaka under repetitionerna för att sedan släppa lös som ett vulkanutbrott under själva konserten, säger Alexander Bader.

 

Berlinerfilharmonikernas kanske mest berömda chefsdirigent, Herbert von Karajan, var en mästare på att iscensätta sig själv som en demonisk figur som betvingade både musiken och musikerna. Kirill Petrenkos framtoning är betydligt mer tillbakahållen.

Vilket ideal som gäller är inte entydigt, utan beror på orkestern, menar Alexander Bader.

– Det finns de som önskar sig en sträng och bemästrande chefsdirigent. Och det finns de som inte önskar sig någon alls. Berlinerfilharmonikerna har 128 musiker och lika många ideal. När det gäller Karajan så har jag hört från äldre kollegor att han faktiskt inte var så demonisk. Han var kanske mer bestämd, men han hade också stor respekt för musikerna och ett kollegialt umgängessätt, säger Alexander Bader och fortsätter:

– Rattle var en publikfavorit. Det var alltid en upplevelse med honom på scen. Jag vill inte jämföra honom och Petrenko innehållsligt. Det vore orättvist. Men hos Petrenko sker det kanske mer på ett inre plan.


Alexander Bader, klarinettist i Berlinerfilharmonikerna.

 

Kirill Petrenko kommer under hösten att dela posten i Berlin med sin anställning i München, som löper ut vid årsskiftet. Där har framför allt dirigentens arbetsmoral förändrat Bayerska Statsoperan för lång tid framöver, skriver dess intendent, Nikolaus Bachler, i ett mejl till Opus.

”Det här arbetssättet bars också fram av publikens begeistring, av de många framgångarna”, skriver Bachler.

Nikolaus Bachler var en av de i Tyskland som först upptäckte Kirill Petrenkos begåvning, redan under dennes studietid på 1990-talet i Wien.

”Jag träffade Kirill Petrenko på Wiener Volksoper under min tid som intendent där. Han hade skickat en ansökan som ung assistent. Genast märktes hans seriositet, hans noggrannhet, hans flit”, skriver Nikolaus Bachler, och lovordar sedan sättet på vilket Petrenko har byggt sin karriär.

”Han var klok i urvalet av repertoar och på så vis har han inom 20 år blivit en stor dirigent”.

 

Så vad kan publiken förvänta sig av en av världens främsta orkestrar med Kirill Petrenko som chefsdirigent?

– Vackra konserter med stora emotionella utbrott, hoppas orkestermedlemmen Alexander Bader.

Andreas Homoki i Zürich menar att Berlinerfilharmonikerna hade kommit till vägs ände med Simon Rattle, att det var hög tid för orkestern att skaffa nya impulser.

Men är Kirill Petrenko rätt man för jobbet?

 

– Ingen aning, säger Andreas Homoki. Men jag är glad att det är han som gör det. Han kommer inte att vara den som bara låter orkestern spela som de alltid har gjort. Det är en så pass bra orkester. Om dirigenten inte griper tag i situationen riskerar det att bli långtråkigt. De vet precis hur saker och ting ska framföras och hade kunnat spela också utan dirigent. Men det hade inte intresserat någon. Berlinerfilharmonikerna behöver en stark personlighet, någon som vågar ta risker, säger Andreas Homoki.

 

Kirill Petrenko

Ålder 47
Född Omsk, Ryssland.
Bakgrund Uppvuxen i Ryssland och Österrike. Studerade i Wien under bland annat slovenen Uroš Lajovic. Kapellmästare på Volksoper Wien mellan 1997 och 1999. Mellan 1999 och 2002 generalmusikdirektör på Meininger Theater där han också fick sitt stora internationella genombrott med Wagners Ring-cykel. Generalmusikdirektör på Komische Oper i Berlin mellan 2002 och 2007. Frilansade sedan som dirigent fram till 2013, då han anställdes som generalmusikdirektör för Bayerska Statsoperan. Mellan 2013 och 2015 dirigerade han även Bayreuther Festspieles Ring-produktion, en iscensättning av Frank Castorf som blev kraftigt utbuad vid premiären. Fredagen den 23 augusti 2019 inleder Petrenko sin tid som chefsdirigent för Berlinerfilharmonikerna med Alban Bergs Lulu-svit, samt Beethovens nionde symfoni. Kirill Petrenko har vid fyra tillfällen valts till årets dirigent av Opernwelt.

 

Sex chefsdirigenter på 132 år

Berlinerfilharmonikerna väljer själva sin chefsdirigent, vilket är unikt i orkestervärlden. Före Kirill Petrenko har sex personer innehaft titeln chefsdirigent. Flera av dem har arbetat med Berlinerfilharmonikerna ända fram till sin död, vilket bidragit till orkesterns mytomspunna rykte.

 

Hans von Bülow, 1887–1892

Grundlade orkesterns rykte. Excentrisk scenpersonlighet med magisk utstrålning.

 

Arthur Nikisch, 1895–1922

Till skillnad från von Bülow, som då han övertog taktpinnen redan var en av de mest berömda dirigenterna, var Arthur Nikisch praktiskt taget okänd när han började sin post. Med lugn och sparsam gestik ledde han orkestern i 27 år fram till sin död 1922.

 

Wilhelm Furtwängler, 1922–1934 och 1952–1954

Såg sig precis som Nikisch som en nyskapare av de klassiska verken. Sedan naziregimen 1934 förbjudit urpremiären av Hindemiths opera ”Mathis der Maler” valde Furtwängler att sluta som chefsdirigent. Berlinerfilharmonikerna övertogs av nazisterna. Furtwängler fortsatte dock att dirigera orkestern även under kriget, men utan att anta någon särskild titel. 1945 belades han med yrkesförbud av amerikanska ockupationsmakten. Furtwängler har ofta ansetts som en anhängare av nazismen, men förklarades ändå 1947 som oskyldig. 1952 återtog han rollen som chefsdirigent för Berlinerfilharmonikerna, som han ledde fram till sin död 1954.

 

Herbert von Karajan, 1956–1989

Gjorde Berlinerfilharmonikerna till en global superorkester. En dandy, som förutom att dirigera också var pilot, skidåkare, seglare och sportbilsförare. En mediepersonlighet som också omfamnade nya medietekniker för att sprida sitt och orkesterns arbete. Slutet av eran Karajan präglades av konflikter och tre månader före sin död valde Berlinerfilharmonikernas hittills mest kände dirigent att lämna sin post.

 

Claudio Abbado, 1990–2002

Tillträdde strax efter murens fall och inledde en ny era för orkestern, som samtidigt genomgick en stor generationsväxling. Blev känd och älskad för stora tematiska konserter och konsertcykler.

 

Simon Rattle, 2002–2019

Den adlade britten såg till att ge mer plats åt samtida kompositörer. Grundade också Berlinerfilharmonikernas utbildningsprogram för att nå ut med den klassiska musiken till nya och ovana lyssnare.

About The Author