Wilhelm Stenhammar intar en självklar plats i svensk musikhistoria: jämbördig med de största – Roman, Berwald, Allan Pettersson – inte överträffad av någon. Magnus Haglunds nya biografi om tonsättaren säger inte emot.

”Stenhammar är verkligen en levande klassiker. Hans musik förbinder den nya och den gamla tiden och gör tonerna rörliga, livfulla och drabbande.”

Magnus Haglunds slutkläm i inledningen till sin nyutkomna bok om en respekterad svensk tonsättare har en poäng. Summeringen erbjuder samtidigt en ny eller alternativ ingång till Stenhammars tonvärld.

Wilhelm Stenhammars (1871–1927) generationskamrater Hugo Alfvén (1872–1960) och Wilhelm Peterson-Berger (1867–1942) må ha sina populära toppar. Men Stenhammar går på djupet – och han vinner i längden. En utsaga av Stenhammar citeras ofta: ”Jag vill skriva nykter musik utan klatsch.”

Han lyckades. Och hans verk låter, som Haglund genast påpekar, påfallande fräscha. Alfvén lyckades bättre med klatschen – tänk på Roslagsvår och Midsommarvaka (fast i sanningens namn: Alfvén skrev ju också gedigna symfonier).

 


Magnus Haglund, f. 1960, är  är verksam som kulturskribent, lärare och författare, och har sedan mitten av 1990-talet varit kritiker på Göteborgs-Postens kultursida.

 

Den essäistiskt upplagda bokens 231 sidor står stadigt med Bo Wallners biografi, tusen sidor i tre volymer, som faktaunderlag. Men det finns alltid nya frågor att formulera och besvara. Haglund tar uppgiften på engagerat allvar, bygger allt högre boningar och pekar ut nya höjdpunkter. Han fixerar några nyckelverk att analysera. Urvalet blir förstås subjektivt men inga invändningar skall resas: det här är ett personligt val, och det finns fog för författarens diskreta entusiasm. Fjärde stråkkvartetten, orkestersångerna Florez och Blanzeflor och Ithaka, andra symfonin, kantaten Sången, orkesterserenaden, pianokonserterna, den rika solosångskatten – allt borde upptäckas eller återupptäckas.

Boken fungerar både som introduktion och överkurs. Haglund ger besked om inspelningar och förmedlar litteraturtips. Personligen tycks Stenhammar ha varit en seriös och rekorderlig samhällsmedborgare. Boken ger i korthet besked om hans privata och sociala liv – en flärdfri och kultiverad person med litterära intressen, snille och smak. Hans enkla gravplats i Göteborg saknar all klatsch.

Carlhåkan Larsén

 


Magnus Haglund: Wilhelm Stenhammar. Gidlunds. I serien Svenska tonsättare, utgiven av Kungl Musikaliska Akademien.

About The Author