Den svenska sopranen bländade publiken på The Met.
Ett nytt kapitel i svensk musikhistoria skrevs i mars på världens kanske mest prestigefyllda operascen: New York Metropolitan Opera. För första gången på över 60 år sjöng en svensk sopran huvudrollen i Verdis Aida, och vilken debut det visade sig bli. Christina Nilsson gjorde succé i titelrollen med sin unika röst, som bäst kan beskrivas som en legering av stål och silver. Responsen: stående ovationer, enhälliga hyllningar från press och publik.
Uppsättningen, signerad Michael Mayer, går i fotspåren av Franco Zeffirellis flådiga och överdådiga produktioner, där det visuella får lika stor betydelse som det musikaliska. Precis som The Met gärna vill ha det – och nog också behöver ha det. Det är mycket som ska säljas, och det märks. Det här är en “säker” produktion, med allt det visuella krut som krävs för att fylla en salong av den här skalan. Men det var inte produktionen som imponerade – den förväntar man sig här. Det var Christina. Rösten.
Aida tillkom på beställning av den egyptiske vicekungen (khediven) Ismail Pascha, som i sin västerländska iver lät bygga ett operahus i italiensk stil i Kairo. Han ville att Verdi skulle komponera ett praktverk till invigningen. Verdi, som först tackade nej, ändrade sig – inte minst för att han fick kungligt betalt. Två år försenad uruppfördes Aida 1871 i Kairo. Resultatet blev en av operahistoriens största kolosser: ett verk med gigantiska körer, massiv orkester och solister som inte bara måste höras genom en ogenomtränglig klangmur – utan också ofta stå smärtsamt exponerade i avskalade och brutalt svåra passager. Det är som att stå på ett podium och viska inför 4000 personer. Och just där, i det utsatta, briljerade Christina Nilsson.
Det behövdes inga svenska glasögon för att konstatera att hon var kvällens självklara centrum. I en roll där så många tvingas bulldozra sig igenom de svåraste partierna, där kompromisser och nödlösningar ofta dominerar – särskilt i de avslöjande pianissimona – gör Nilsson precis tvärtom. Hon sjunger partiet inifrån, med en kontroll som aldrig avslöjar vare sig desperation eller nödtoner. Hennes röst bär med lätthet och växlar mellan viskning och fortissimo, mellan innerlig närhet och dramatisk kraft. Den är inte typisk för vare sig Verdiframföranden genom tiderna eller för The Mets ofta muskulösa sångideal. Den är silvrig, återhållen, ungdomlig. En amerikansk recensent beskrev den som en “nordisk stålklang” – och det träffade något väsentligt.
Nilsson hushållar med sin röst. Hon väljer sina ögonblick. Och när de kommer – till exempel i arian O patria mia – är det svårt att värja sig. Det är precist, kontrollerat, djupt känsloladdat och samtidigt så naturligt. Det är inte ett ögonblick byggt på teknik, utan på närvaro. Det finns ett lugn i fraseringen, en självklarhet i hur hon för musiken framåt. Och det märks att hon inte är ny i rollen. Nilsson har sjungit Aida flera gånger sedan debuten i Stockholm, och hon navigerar genom partiturets grynnor och kurvor med imponerande elegans. Hennes makalöst kontrollerade pianissimon, inte minst i höga lägen – framförs med förbluffande lätthet – det är inget annat än ren lyx. Precis vad Verdi efterlyser i partituret, men som så sällan hörs på riktigt.
Samspelet med den rumänska mezzosopranen Judit Kutasi, som gestaltade Amneris, blev kvällens elektriska nerv. Deras rivalitet om Radamès kärlek var laddad, fysisk, vokalt skärpt och sceniskt levande. Det sprakade mellan dem. Sådana ögonblick går inte att regissera – det är något som uppstår mellan artister som vet vad de gör och vågar kasta sig in i varandras energi. Den amerikanske tenoren Brian Jagde gjorde en mycket stark insats i rollen som Radamès, medan baritonen Roman Burdenko spelade Aidas far Amonasro, och basen Alexander Vinogradov framställde översteprästen Ramfis med kraftfull pondus.
Metropolitanoperans orkester, körer och dansare hölls samman med både kraft och finess av dirigenten Alexander Soddy, som lyckades ge sångarna det utrymme de behövde utan att tappa partiturets monumentala känsla. Det är en balansakt, och han klarade den.
Och så det oundvikliga: Birgit Nilsson. Ja, frågan kommer varje gång. Är de släkt? Nej. Men likheterna är ändå påtagliga. Två sopraner med efternamnet Nilsson. Två skånskor – Birgit från Västra Karup, Christina från Ystad. Och nu två svenska Aidor på The Met. Släktskap eller inte – de delar något större: ett helljutet ägarskap över en av operahistoriens svåraste roller. Och just den här kvällen blev det smärtsamt tydligt: Christina Nilsson är inte bara redo för det här huset – hon är redan hemma. Vilken debut.
Johannes Nebel
Aida
Av Guiseppe Verdi – premiär 1871
Produktion och scenografi: Michael Mayer och Christine Jones
Kostymdesign: Susan Hilferty
Koreografi: Oleg Glushkov
Medverkande solister: Christina Nilsson, .
Dirigent: Alexander Soddy
