Olivier Messiaen förblev sin stil trogen livet igenom.

Av det drygt timslånga albumet med orkestermusik av Olivier Messiaen är 54 minuter komponerade av en yngling på några och tjugo. De resterande tio minuterna är skrivna av en åttioåring. Ändå lyser det messiaenska dna:t genom hela skivan.

Det är märkvärdigt hur konstant den franske mästaren och mystikern var i sitt tonspråk. I de tre stora ungdomsverken från tidigt 1930-tal saknas visserligen fåglarna, liksom de indiska rytmerna. Men den katolska extasen och innerligheten finns där från start.

I februari 1931 gör Messiaen entré i det franska musiklivet med ”en symfonisk meditation”, den religiösa triptyken Les Offrandes oubliées. Ett i sanning häpnadsväckande orkesterverk komponerat av en tjugoettåring som två gånger misslyckats att erövra Rompriset – alla unga franska kompositörers graalpokal.

Bara ett år senare följer ännu ett prunkande orkesterverk, Le Tombeau resplendissant. Också det en tredelad historia, men nu är det inte ”ljuve Jesus” som åkallas. Utan kompositören själv som står i centrum och med våld krossar sin egen ungdom till en glänsande gravsten.

Måste lyssnaren veta detta?

Mais non! Njut bara av de gnistrande ackorden, de smäktande stråkarna, det jublande brasset, de ystra slagverkarna. I L’Ascension från 1933, ytterligare en symfonisk meditation (som Olivier Messiaen sedermera överförde till sin älskade orgel), finns en Hallelujasats som kunde platsa för ballroom dancing med sina sexigt sugande rytmer.

Det är ett härligt första album Paavo Järvi levererar som nytillträdd chef för Tonhalleorkestern i Zürich. Kombinationen av de tre ungdomsverken med den lättviktiga men charmerande Un Sourire från 1989 köper jag rakt av. Här tycks cirkeln slutas med ett leende från en av förra seklets mest originella och inflytelserika tonsättare.

Camilla Lundberg

Messiaen
L’Ascension, Le Tombeau resplendissant, Les Offrandes oubliées, Un Sourire, Tonhalle-Orchester Zürich, Paavo Järvi, Alpha Classics 548