Filmmusik vet alla vad det är. Men bokmusik? Går det att koppla en bok till ett bestämt musikstycke? För författaren Torgny Lindgren är tanken inte alls främmande. Tvärtom. I stort sett alla hans böcker har kommit till med hjälp av musik. 

***Detta är en återpublicering av en text från Opus 44, december 2012***

 

Text: Peeter-Jaan Kask
Illustration: Annelie Carlström

 

– På den tiden man hade stift på grammofonerna nötte jag ner en skiva per bok.

Genombrottsromanen »Ormens väg på hälleberget«, senare också filmad av Bo Widerberg – vilket musikaliskt verk speglar den?

– Det är väldigt klart Mahlers fyra, förklarar Lindgren.

Under skrivandet av »Pölsan«, den underfundiga berättelsen om jakten på den allra godaste varianten av denna norrländska specialitet, lyssnade Torgny Lindgren på Brahms »Ein Deutsches Requiem«. Naturligtvis finns ingen mekanisk koppling mellan boktext och verk. Snarare fungerar musikens karaktär och rytm som en klangbotten till berättelserna.

Men Torgny Lindgren har också använt musiken som ett stöd för minnet, häktat upp passager i ett romanbygge till olika motiv i ett musikstycke så att berättelsens flöde integrerats i musikens flöde.

Sedan sjutton år tillbaka huserar Torgny Lindgren med sin fru Stina i den tidigare prästbostaden i Tjärstad, söder om Linköping. Tillbakalutad i hörnet på en lång soffa, placerad mitt i det som en gång var prästernas rymliga matsal, idkar Torgny Lindgren sitt författarskap. Soffbordet är belamrat med papper, manusblad, böcker, tidningar och cd-fodral.

– Det här är min arbetsplats, ursäktar han röran.

I ett radioprogram har han beskrivit hur arbetet går till:

– Man sitter i ett soffhörn, läser böcker och pratar för sig själv och ibland lägger man på en grammofonskiva och blundar och lyssnar. Av och till skriver man ner någonting av det där som man pratat för sig själv.

Det låter enkelt. Precis lika rakt och okonstlat som hans litterära språk, där koncentrerade meningar laddas med dialektala ordvändningar och drastisk humor. En enkelhet som bara är möjlig att uppnå med mödosamt arbete.

Torgny Lindgren lyssnar på musik och skriver samtidigt och han är övertygad om att musiken påverkar hans sätt att skriva. En litteraturforskare har till och med kommit fram till han skriver i rondoform, något som Torgny Lindgren själv inte varit det minsta medveten om.

Född i Raggsjö, inom detta tio kvadratmil stora stycke inlands-Västerbotten som av en unik tillfällighet fostrat tre världskända författare (förutom Lindgren också Sara Lidman och P O Enqvist), flyttade han tidigt till kusten och sedan söderut. Ungdomsårens hemtrakt är skådeplatsen för många av hans romaner. Den lokala förankringen i västerbottnisk landsbygd till trots har han nått ut till en bred läsekrets och översatts till mer än trettio språk.

Men lika mycket som Torgny Lindgren är hemma i Raggsjö med omnejd är han hemma i Tyskland, hans andra kulturella hemland. Numera läser han faktiskt mer tysk litteratur än svensk. De stora författarna för honom är tyskar. Joseph Roth, Hermann Hesse, Thomas, Heinrich och Klaus Mann, till exempel. Precis som de musikaliska husgudarna också hör till den tysk-österrikiska traditionen, Anton Bruckner, men framför allt Gustav Mahler. Mahlers femte symfoni lyssnar Torgny Lindgren på i stort sett varje dag.

– Den symfonin svarar mot min livskänsla. Så känner jag inför livet. Det är ett av de rikaste musikverk som någonsin skrivits. Det fyller på något sätt ett behov hos mig.

Torgny Lindgren pratade musik en gång med sina kollegor i Svenska Akademien (där han innehar stol nummer nio) och nämnde Mahler. Då sa Per Wästberg: Mahler han bara maler och maler.

– Jag förstår att det kan vara så för en och annan, men då har man inte hittat den innerliga melodiken som alltid finns hos Mahler.

Musiken tränger sig också in på raderna i böckerna. »Pölsan« innehåller till exempel ett tjugotal musikaliska referenser. Om Franz Liszt yttrar sig en kyrkoherde i Skellefteå:

– Allting som hos Berlioz och Brahms är djup och skönhet, det är hos Liszt bara yta och glitter och dussinvara. Ändå: Någonting mycket viktigt döljer sig hos Liszt. Här finns trots allt en demon och ohyggliga krafter som sätts i rörelse. Om allt ytligt skalas bort finns en sanning som måste bli sagd.

”Det finns en anspråksfullhet hos Wagner som jag har svårt att tåla … samtidigt måste jag säga att Wagner gjorde underbara melodier.”

Torgny Lindgren kunde inte ha sagt det bättre själv. I »Pölsan« nämns också några verk av Richard Wagner, en kompositör som Torgny Lindgren är kluven inför.

– Det finns en anspråksfullhet hos Wagner som jag har svårt att tåla. Pretentionen i hans krav på att skapa det totala konstverket – det tycker jag är hybris. Men samtidigt måste jag säga att Wagner gjorde underbara melodier.

Torgny Lindgrens favoritdirigenter och favoritsolister kommer från en svunnen era.

– När det gäller att tolka pianomusik så är jag så ohyggligt gammalmodig att jag älskar Arthur Rubinstein. Det har att göra med hans livsöde. När han spelar Chopin uttrycker han också sig själv. Jag har också allt som Deutsche Grammophon spelade in med dirigenten Wilhelm Furtwängler, han är fantastisk. Subjektiv, men samtidigt klar. Du kan aldrig ifrågasätta den intellektuella redan hos Furtwängler.

Mer och mer har musikupplevelsen för Torgny Lindgren blivit liktydigt med känslan av oändlig frihet, ett inre rum.

– Runt omkring mig i min barndom var alla människor mycket hårt arbetande, de flesta var småbönder och skogsarbetare. I musiken, när de inte behövde slita med sina tunga redskap, upplevde de en frihet som de inte fann i det övriga livet. När kolaren spelade på sitt dragspel var han inte längre träl under sitt arbete.

Samma känsla av frihet mötte Torgny och Stina Lindgren när de besökte Sovjetunionen under den tunga ”efter Bresjnev”-epoken i början av 1980-talet då de gick på Moskva-konservatoriet för att njuta av Bruckners fjärde symfoni.

– Efter konserten ville jublet aldrig ta slut. De ofria sovjetmedborgarna hade upplevt en stund av absolut frihet inne i musiken.

Torgny Lindgren ser stora likheter mellan litteratur och musik, särskilt mellan poesin och musiken.

”Kanske visar vi oss i musiken just sådana som Skaparen tänkt sig.”

– Man kan fråga sig om poesi och musik är det bästa hos oss. Kanske visar vi oss i musiken just sådana som Skaparen tänkt sig. När man pratar om musik så är det otroligt hur djupt ner i det mest personliga man hamnar. Men så är det när man pratar om poesi också. På något sätt står man ju där inför sin egen levnads gåta. Man är givetvis hjälplös när man ska försöka uttrycka det. Kunde man uttrycka sig på något annat sätt skulle ju musiken och poesin inte behövas.

Torgny Lindgren uppfattar vårt behov av musik som en drift i paritet med sexualdriften.

– Vi bortser från musikdriften därför att vi uppfattar den som så självklar. Alla människor nynnar melodier och sjunger när de är ensamma och kör bil eller står i duschen. Jag tycker att man har överskattat sexualdriften på musikdriftens bekostnad. Båda emanerar ur våra kroppar. Det finns ett samband mellan hjärtats rytm och vår längtan efter rytm i alla sammanhang.

Vi skulle alltså inte kunna leva utan musik?

– Jag tror inte det. Vi skulle i varje fall vara mycket annorlunda. Men hur vet jag inte.

Och så berättar Torgny Lindgren en skröna som kunde vara hämtad ur en av hans egna romaner.

Han hade ett tvåtimmarsprogram i radions P2, spelade musik och pratade fritt ur hjärtat utan manus. Blev mer och mer tankspridd och fylld av musiken, så han tog upp pipan och tände den. Efter en stund hörde han sirener från Ladugårdsgärdet som till sist kom in i Radiohuset.

– Det var min pipa som satt igång brandlarmet! Det är ju så musik fungerar. Jag var helt enkelt inte längre riktigt på plats utan inne i musiken som jag spelade.

 

TORGNY LINDGRENS HEMLIGA SMULTRONSTÄLLEN

 

Thomas Manns bok: Dr Faustus

 »Ett försök att i romanform gestalta Arnold Schönbergs tolvtonsteorier. Där märker man hur omöjlig den musiken är. Thomas Mann försöker skriva om denna musik, men det går inte.«

En georgisk eller armenisk mässa

»Helst ska man vara på plats i en georgisk eller armenisk kyrka och delaktig i mässan. Hela mässoffret gestaltas i musiken.«

Richard Strauss, Olympische Hymne

»Skrevs till Berlin-olympiaden 1936. Den spelas nästan aldrig idag och jag har förståelse för det med tanke på tillkomsthistorien. Men det är fantastiskt vacker musik.« Verket finns på Locke Brass Consorts cd – Richard Strauss, Music for Symphonic Brass (Chandos). En version med Münchensymfonikerna finns också på Spotify, sök på Richard Strauss Olympische Hymne.

Gillade du den här artikeln?

Om svaret är ja och du vill läsa fler texter av det här slaget rekommenderar vi en prenumeration på Opus – musikvärldens mest exklusiva magasin om klassisk musik och opera. Opus bjuder på initierade reportage från kunniga skribenter, det senaste från svenskt och internationellt musikliv och recensioner av de hetaste inspelningarna och föreställningarna.

Ett förmånligt prenumerationserbjudande hittar du genom att klicka på denna länk.