Mer än 200 år senare är Beethovens tempon fortfarande hett omdiskuterade. Jörgen Lundmark berättar varför.

I december 1817 lät Beethoven publicera metronombeteckningarna för hans då åtta komponerade symfonier. Han gjorde samma sak för stråkkvartetterna fram till op. 95, Hammarklaversonaten och senare även nionde symfonin. Tanken var att alla verk skulle få värden enligt en helt ny metronom konstruerad av musikern, orgelbyggaren och uppfinnaren Johann Nepomuk Mälzel. Beethoven hade lärt känna Mälzel när han sökte hjälp för sin tilltagande dövhet under 1810-talet. Hans olika hörtrumpeter tycks dock inte ha hjälpt. Däremot svalnade inte Beethovens intresse för Mälzels metronom, ett musikaliskt hjälpmedel som han höll fast vid till sin död.

I flera av Beethovens brev lyser det igenom hur frustrerad han var över sätten hans musik hade tolkats på. Tempoavvikelserna var en viktig källa till missnöjet. I ett brev från 1817 skriver han:

”Jag har länge tänkt sluta använda mig av de innehållslösa begreppen allegro, andante, adagio, presto och Mälzels metronom ger oss en ypperlig möjlighet att göra så”.

Vi får inte glömma bort de moderna, ibland förbluffande revolutionerande aspekterna i Beethovens skapande. Man kan nog anta att tidens musiker inte sällan anpassade tempot för att klara av de mest radikala särdragen i musiken.

Efter Beethovens död föll metronomangivelserna mer eller mindre i glömska. Vissa tonsättare, som Weber och Mendelsohn, försökte bevara traditionen, men det var Wagner och hans mycket bestämda uppfattning om Beethovens musik som blev tongivande. Wagner hade studerat dirigenten François Habenecks framföranden i Paris och upptäckte hur denne förmådde lyfta fram melodiska element i Beethovens långsamma satser genom att sänka tempot. Denna uppförandepraxis fick ett stort genomslag när de moderna, stora symfoniorkestrarna blev normen. Att Wagner å andra sidan förespråkade ännu mer energiskt spel i snabba satser blev inte en lika naturlig del av traditionen som växte fram. Snarare tvärtom.

Hur ska man då förhålla sig till Beethovens tempoangivelser? De som inte velat anpassa sig till tonsättarens intentioner har haft olika argument. Man vet till exempel att Beethovens metronom lagades vid ett flertal tillfällen. Den kan helt enkelt ha visat fel antal slag per minut. Å andra sidan visar detta att han var på det klara med när problem uppstod. Beethovens tilltagande dövhet gjorde också att han knappast fullt ut kunde kontrollera att ett angivet tempo var speltekniskt försvarbart. Beethoven nämner också själv vid åtminstone ett tillfälle att metronomangivelserna enbart gällde inledningen av satsen och att tempot därefter måste få fluktuera.

Det finns även exempel på inkonsekventa metronomsiffror hos Beethoven. Det gäller bland annat ett par av satserna i den nionde symfonin. Här kan felskrivningar av bland andra brorsonen Karl och avläsningsfel på metronomen vara orsaken. Ett annat exempel är Hammarklaversonaten, den enda pianosonat som Beethoven angivit metronomanvisningar för. Få försöker spela den första satsen i detta tempo, som är ca tre minuter snabbare än en genomsnittlig tolkning.

På senare tid kan noteras ett ökat intresse för tidstrogna Beethoventolkningar. Allt fler inspelningar har tagit fasta på tonsättarens tempoangivelser och nu blir det uppenbart hur stora skillnaderna är. Till exempel tolkar George Solti (1972) den långsamma satsen i nionde symfoni på 20 minuter, medan metronomtrogne Roger Norrington (1987) framför musiken på lite drygt 11 minuter.

Vi får vara tacksamma att vi idag är fria att välja. Det finns inspelningar i vitt skilda tempon – och karaktärer! – som både tar fasta på och väljer bort Beethovens temposiffror. Att de fortfarande är omdiskuterade och att långsamma tempi håller greppet om majoriteten av tolkningar får nog tillskrivas traditionens makt.

Jörgen Lundmark

 

Patenttjuven Mälzel

År 1812 konstruerade Dietrich Winkel en metronom dubbelpendel som väckte Mälzels intresse. Han försökte köpa Winkels patent men fick nej. Istället kopierade Mälzel helt fräckt mekaniken och tjänade stora pengar utan att nämna upphovsmannen. Winkel erkändes senare som den egentliga uppfinnaren, dock utan att få någon ersättning av Mälzel.

En modern replik av Winkels uppfinning.