”Redan när jag var liten älskade jag att uppträda. Så fort vi hade gäster ville jag sjunga och göra sketcher”. Så beskriver sångaren Richard Hamrin hur karriären började – utgångspunkten för det artisteri som just nu utvecklar sig på musikdramatiska scener runtom i landet. För tillfället håller han till i Malmö och sjunger Pluto i Orfeus i underjorden. Opus fick en pratstund i en paus mellan de lustfyllda repetitionerna.

 

TEXT CARLHÅKAN LARSÉN – FOTO CARL THORBORG

Richard Hamrins rollfigurer väcker uppmärksamhet var och hur de än presenteras. Hösten 2019 gjorde han succé som en gränsöverskridande Sjörövar-Jenny i en burlesk ”Tolvskillingsoperan” – 55 föreställningar på Folkoperan i Stockholm! Pressberöm: ”iögonenfallande kabarésvärta”

– Det var ett drömprojekt!

Nu har Richard Hamrin nedstigit från Söders höjder till femton föreställningar av ”Orfeus i underjorden” på Malmö Opera. Där skall han gestalta den antike grekiske guden Pluto, underjordens härskare, så som tonsättaren Jacques Offenbach, formgivaren av den nya svenska versionen Andreas T Olsson och regissören Elisabeth Linton tänkt sig den vanvördiga, revyartade historien. Den bygger ytterst på att publiken är införstådd med myternas Orfeus och hans brud Eurydike. Troligen hade Paris-publiken bättre koll på antik mytologi – Jupiter, Hades etcetera – än Malmöpubliken, fjärran från Olympen.

– Det känns jätteroligt att komma till Malmö Opera, att arbeta med en så fantastisk ensemble. Det är magiskt att få sitta på repen och iaktta dessa scengiganter, som Marianne Mörck och Loa Falkman, när de arbetar. Det kan inte bli en bättre skola – man skrattar ihjäl sig!

Den här texten skrivs innan premiären har ägt rum, så den kan inte förmedla några intryck hur det blev i slutänden. Det får ge sig. Till exempel om det blir can-can också för Pluto – Richard Hamrin räds knappast dansanta turer. Det ingick i den fostran som fört fram honom till professionell ”show biz” med status.

 

Men tillbaka till ruta ett. När man hör Richard tala fritt märks det obönhörligen: han är från Göteborg. Den första skolningen fick han lokalt i västkustska vattenhål: teaterskolan Fågel Fenix (på dagisfrökens inrådan), Dansforum och Flatåsskolans musikklasser. De fungerade som inspirerande introduktioner.

Han hann ju bara nätt och jämnt bli tonåring innan han förfördes av Thalia och Terpsichore, teaterns och dansens sångmör (för att nu fortsätta på den klassiska linjen). Från Göteborgshorisonten bär han med sig en favorit i kategorin ”viktiga lärare”: sångaren Enzo Florimo, en stöttepelare i Göteborgs operaliv, erfaren pedagog och samtalspartner med brett register.

– Han var fantastisk. Förutom att han hjälpte till med att sätta sångtekniken på plats, så såg vi flera uppsättningar på Göteborgs-operan tillsammans, som vi sedan diskuterade. Han lärde mig tidigt att prata om konsten och hantverket, om varför saker och ting antingen var bra eller mindre lyckade. Jag sjöng både romanser, musikaler och operaarior med honom.

Direkt efter gymnasiet prövade den ambitiöse entusiasten in på Vadstena folkhögskola, vid tjugo antogs han vid Operahögskolan i Stockholm. De flesta eleverna var äldre och kanske mer försigkomna i branschen.

– Det fanns både för- och nackdelar med att komma in på skolan så tidigt. Tiden på Operahögskolan var inte alltid helt enkel. Jag fick fantastiska scenmöjligheter under skoltiden, bland annat på Kungliga Operan, till exempel rollen som Moralés i ”Carmen”, och sen två säsonger på den ljuvliga Drottningholmsteatern. Men så tyckte jag ändå att jag förlorade min kompass. Jag befann mig i en hiss som bara gick neråt och den kreativa lusten gick förlorad. Man kan lätt slukas upp och tappa bort sig själv. Men tack och lov, det har vänt och gått upp igen.

 

Utbildningen avlutades med masterexamen 2016. Sen väntade nya vyer: Vadstena-akademien i Östergötland och Wermland Opera i Värmland.

Karlstad stod näst i tur när Prins Orlofsky i Johann Strauss den yngres ”Läderlappen” fladdrade fram där. På rollfotona ser man en skönlockig ung prins med maximal medaljprakt, något androgyn. Han uppträdde också maskerad som Zarah Leander och sjöng ”Vill ni se en stjärna” till publikens förtjusning. Men så är också prinsens blaserade låt-gå-motto inför nästa glas champagne ”Chacun à son goût” – ”envar har sin smak”.

Sommaren 2017 bejublades ett svensk uruppförande: Vadstena-akademien presenterade ”The Importance of Being Ernest” efter Oscar Wildes pjäs med musik av B Tommy Andersson. En komisk opera med engelsk touch. Inget vanligt koncept i svenskt operaskapande.

Richard Hamrin framträdde i en dubbelroll som oemotståndligt klurig eller oberäknelig betjänt/butler. Mycket ljus föll på honom och han fick uppleva ett riktigt genombrott. Och en remarkabel återkomst till Vadstena och den traditionsrika slottsoperamiljön vid Vättern.

Tonsättarens gestaltning av texten hade den erforderliga genomskinligheten och tydligheten och de spirituella dragningarna fungerade, tyckte Opus recensent, som summerade upplevelsen: ett starkt garde av vokala artister ur skilda generationer som gjorde lustfyllda insatser.

Nu till den internationella scenen, den gångna höstens tyska visit: ”Der Vetter aus Dingsda” vid Landestheater Detmold. Bakgrunden var enkel men desperat – Richards agent hade lyft sin telefonlur och frågat rakt på sak:

– Kan du åka till Detmold och göra ett inhopp? Jo, det kunde jag väl. Men när skulle det vara? Svar: du måste åka i kväll. Det var bara att packa. Premiär tio dagar senare. Den musikaliska instuderingen gick ju an, det var inget omfattande parti. Men sen kom det till, utan förvarning, en massa talad dialog, på tyska!

– Det var ingen lätt sak, men det gick. Att jag bröt på göteborgska var inte någon nackdel, Batavia ligger på Java, handlingen utspelas där, det blev en poäng med brytningen. Men tempot var, hm, lite stressigt.

 

Kan det bli mera Tyskland framöver? Fler operetter och musikaler? Önskeroller?

– Jodå, gärna det. Jag ska tillbaka till Tyskland redan i vår och göra några föreställningar.

– Jag har absolut flera önskeroller, men kanske man inte ska prata för mycket om det. Jag har märkt att de roller jag trodde var mina drömroller inte alltid var det och att de mer oväntade blev det. Både inom operan, operetten och musikalen. Bara det finns en intressant historia och en karaktär att berätta om.

Sin korta lista på passande partier nästan viskar han fram, dröjande, i omgångar:

– Man kanske kan tänka sig en Don Giovanni någon gång. Eller Jago i ”Otello”. Men Konferencieren i ”Cabaret”, det vore en drömroll.

Märk bredden i önskningarna – det rör sig om tre helt olika rollkaraktärer. En flott men lömsk förförare, en kallhamrad bov med svartsjuka, och en alldeles speciell, nästan odefinierbar typ att forma efter eget artistiskt tycke. För en skarpt och fantasifullt agerande baryton, som kan agera med humoristisk scenisk utstrålning, finns förstås ytterligare alternativ.

Något annat i kikaren, frågar man sig. Vad tror du att du gör om tio år? Svaret blir diplomatiskt resonerande:

– Alla roller man får måste ju betraktas som drömroller. I varje särskilt fall gäller det ju att hitta en karaktär och söka nya vägar. Jag hoppas att jag fortfarande – om tio år – har kvar just den kreativa lusten och får spännande uppgifter. Arbeta för att göra operakonsten ännu bredare och vackrare och inte be om ursäkt för att man sysslar med sådant. Den ska bara blomstra! Sedan får andra avgöra hur resultatet utfaller.

Var har du för intressen utanför sången och musiken? Någon hobby?

Richard Hamrin svarar med en motfråga:

– Kan du föreslå en hobby för mig? Jag har ingen. Jo, jag gillar väl att ta ett glas vin och prata med vänner.

Är du ett barlejon eller en huskatt?

– Haha, vilken bra fråga! Jag är absolut en social person och älskar att möta människor. Men sedan behöver jag stänga in mig och bara vara för mig själv, återhämta och landa i mig själv – det är något jag lärt med åren. Jag älskar att gå på teater, dans, föreställningar. Där tankar jag min energi.

– Det som fascinerar mig hela tiden är själva teatern, miljön, atmosfären. Där finns så mycket att hämta.

Den mångsidige unge sångarens personlighet verkar präglad av både framåtanda och ödmjukhet. För operahusens rollplanerare återstår framöver bara att bereda plats för den alltmer uppbokade artisten.

Men först hägrar en ledig sommar.

Fakta

Namn Richard Hamrin
Yrke Barytonsolist
Ålder 30 år
Bor I Midsommarkransen i Stockholm
Aktuell Som Pluto i Malmöoperans aktuella uppsättning av Orfeus i underjorden.
Roller det senaste året Roderich i Der Vetter aus Dingsda på Landestheater Detmold, Jean i Fröken Julie på Höga kustens sommar-opera och Sjörövar-Jenny i Tolvskillingsoperan på Folkoperan.

Richard Hamrin i Malmöoperans aktuella uppsättning av Orfeus i underjorden. Foto Mats Bäcker.

 

Solo på Kungliga Operan

I höst spelar Hamrin enmansteater på Kungliga Operans rotunda – en kortpjäs om 80-talsartisten Klaus Nomi. Det började med en uppgift på Operahögskolan: att sammanställa en talad text med musik: ”det var som om ett ljus tändes i mig när jag fick hans historia berättad för mig, jag skrev en synopsis och presenterade, på vinst och förlust, idén för Operan”.
Ledningen nappade direkt! Dramatikern Lukas Svensson knöts till teamet liksom regissören Sunil Munshi. ”Det kommer att bli dramatiskt, vackert och väldigt mycket humor, allt som han stod för!”