Idén om självfinansiering är ett villospår.
I Sverige uppskattar vi omsorg, sjukvård och utbildning. Det förvånar därför inte att dessa områden får utgöra 40 procent av våra gemensamma kostnader. Kulturen värderas också den högt, för dess långsiktiga samhällsfördelar men framför allt för dess betydelse för livskvaliteten. Hur många procent utgör den?
0,65 procent. Här ryms allt från medier, trossamfund och idrott till teater, opera och mycket, mycket annat. När statens stöd till sporten, folkhögskolor och andra poster är borträknade återstår 9,3 miljarder till vad vi oftast förknippar med begreppet kultur. Nu är vi nere på under en halv procent. Med en statlig budget på 2 300 miljarder per år måste frågan ändå ställas: är det i kulturen som fettet finns, är det här pengarna ska sparas? Det kanske är lockande att hyvla bort några procent, men de pengarna räcker alltså inte till vare sig förbättrad välfärd eller upprustade järnvägar. Sverige femåriga, nationella infrastrukturplan mellan åren 2022-2027 omfattar 881 miljarder, för att ta ett specifikt område.
“Men alla måste dra sitt strå till stacken!”
Verkligen?
DET FINNS INGA naturlagar som säger att skolkonserter, teater eller ungas replokaler ständigt måste nagelfaras. Det känns mest som signalpolitik, en vilseledande och småskuren jakt på korvören. Under tiden konstaterar skolor runt om i landet, att man inte har råd (eller kan prioritera) att lägga pengar teater- eller konsertbesök, vilket borde vara en absolut självklarhet i ett land med offentligt finansierade kulturinstitutioner.
Något har lett fram till att vi i Sverige har valt att skolmaten ska vara fri för elever, att en juristutbildning inte ska kosta studenten, och att bibliotek inte tar inträde. De flesta är nog också överens om att det är bra att kostnaderna för en starroperation inte ska landa på patienten, eller att cancervård inte ska belasta den drabbade. Allt handlar om vilka mål vi ser med det gemensamma. Jag vill hävda att kulturen lika gärna också hade kunnat ingå här.
ÄVEN OJANDET om högre självfinansiering behöver bemötas, då hela grundidén där kultur ska bära sina kostnader visar sig vara ett irrbloss. Här är det nyckfulla tyckandet det mest provocerande. Vad är nog, var går gränsen? De 10–20 procent som orkester- och operainstitutionerna idag drar in via biljetter räcker inte, heter det. Blickar man österut tycker den finska regeringen att snarare 85-90 pro- cents självfinansiering borde vara rimligt för deras kulturella flaggskepp, operafestivalen i Savonlinna. Och varför nöja sig där, förresten? Varför inte kräva 100 procent, eller 114, så att man också får lite avkastning? Risken för godtycke blandat med populism är uppenbart. Det är inte svårt att se vart detta leder.
GIVETVIS SKA våra gemensamma medel hanteras ansvarsfullt. Mer opera för barn? Ja, gärna. Symfoniorkestrar som spelar mer musik för alla? Självklart! Utveckla och uppfinn. Men att se kulturverksamhet i ekonomiska termer leder lätt in i en återvändsgränd. Ett ökat fokus på att nå ett enprocentsmål för kulturen borde bli en nationell angelägenhet för såväl utövare som publik.
MUSIKEN BIDRAR till öppenhet, innovation och oväntade möten. Men den skapar också livsavgörande ögonblick: Puccini bestämde sig bli operakompositör när han hade sett Verdis opera Aida i Pisa. Felix Kliesers föddes utan armar men hans kärlek till musiken och valthornet fick honom att trotsa alla odds, och Molly Joyce fann nya vägar efter en hemsk bilolycka. Det är svårt – för att inte säga omöjligt att väga och mäta värdet i kulturens upplevelser. Visst borde kulturen kunna vara fredad?
Johannes Nebel
