Brucknerjubileet är en lika sällsynt som välkommen påminnelse för den klassiska musikkretsen: det är ok att inte älska allt och alla. Det är rent av önskvärt.
OM MAN BEFANN SIG I WIEN under andra halvan av 1800-talet fanns en betydande risk att bevittna hårda tongångar mellan de falanger som föredrog Brahms musiksyn å ena sidan framför Wagners ultrafilosofiska å den andra. Inte minst var de för tiden cirka 20 (!) Wien-dagstidningarnas många kritiker frispråkiga och drog sig inte för att ta bladet från munnen. Musikhistorien har gjort klart att den timide Anton Bruckner definitivt placerade sig själv i en av dessa två grupper. Han avgudade Wagner och uttryckte sin reservationslösa dyrkan i såväl ord som handlingar, inte minst genom sina kompositioner. (Hur många levande kompositörer har fått symfonier dedikerade till sig av en samtida kollega?)
BRAHMS hade sina betänkligheter kring Wagner, inte minst om hans politiska och grandiosa person, men även kring hans ”följe” – däribland den underdånige lärjungen Anton. Och hans musik delade då som nu publiken i läger för och emot. Wagner ska ha sagt ”Jag känner bara till en symfoniker som kan matcha Beethoven, och det är Bruckner”. I Brahms mest kända citat om Bruckners sena symfonier beskrivs de som ”symfoniska boaormar”.
UNDER SENARE DECENNIER har det mesta som hör till den klassiska musikens arv kommit att jämställas mer och mer. Det handlar inte om en piedestal längre, utan har nu hunnit bli en hel parnass! Hela hyllan är smockfull av det bästa. Bach är gud, Mozart ett geni och ingen kunde skriva melodier som Tjajkovskij. Medan min poäng inte är att raljera, kan vi väl ändå bara kasta en liten blick på (faktiskt) varje text som skrivs om alla dirigenter och artister som är aktiva idag. Allt går i dur. Kan verkligen samtliga dirigenter vara ”en av de mest efterfrågade just nu”?
ÅTERIGEN, detta handlar inte om att ifrågasätta om någon är bra eller inte – vår bransch kännetecknas ju av en sagolik kreativitet och skicklighet på många håll och kanter. Frågan är snarare om verkligen allt kan vara fantastiskt, för alla på en och samma gång? Tobias Lunds utmärkta essä i detta nummer har väckt den lite förbjudna tanken att det intressant nog är helt accepterat att inte riktigt tycka om Bruckner, även idag. Det är något att glädjas över! Det är ok, eller rent av nödvändigt att kunna säga nej, lika gärna som ja – eller bara mjä.
PERSONLIGEN HAR JAG under två cirka decennier haft ett rätt komplicerat förhållande till Anton. Om det beror på att jag både älskar Brahms och Wagner låter jag vara osagt. Jag kommer tänka på en tallrik med knödel. Supergott – men svårsmält som sjutton.
ÄVEN om vi vurmar för en musik som hela tiden får kämpa för att synas och höras, märkas och spridas, så ska vi nog ändå vara försiktiga med att inte krama ihjäl den.
Johannes Nebel
