Vi bad sju svenska musikprofiler berätta om ett bestående intryck av Beethovens musik.

HAMMARKLAVERSONATEN

”Inför en längre Sverigeturné i dåvarande Rikskonserters regi hade jag vågat nog satt upp Hammarklaversonaten på programmet. Detta utan att ha spelat den innan. Första satsen var svår tekniskt, men kändes inte så väldigt lång ändå – detta kanske går lättare än vad jag trodde? Andra satsen är kort, så jag sparar den och börjar med Adagiot … så vackert, så smärtsamt, men också, så enormt långt. Och närapå omöjligt att memorera. Min förhoppning att detta blir en enklare uppgift än vad jag trott börjar sakta men säkert grusas.

Till fugan. Den är vansinnig. Den tar aldrig slut. Dissonanserna skär i samma anda som ansträngningarna i de näst intill omöjliga passagerna. Jag är på turné med Camerata Nordica och spelar två av Mozarts pianokonserter. Desperata tider ger desperata lösningar. Efter att konsertbussen återvänt till Oskarshamn och de andra musikerna går hem för att sova, sätter jag mig vid flygeln och arbetar med fugan. Musiken tar över kropp och själ och jag övar utan paus till dess att frukost serveras på mitt hotell. Att somna går inte, den adrenalinstinna fugan går på högvarv i huvudet och händerna. Under hela turnén sover jag varannan natt och övar Hammarklaversonaten varannan. Till slut besegras fugan.

Den del av Beethovens musik som speglar en både själslig och kroppslig kamp och erövring har för mig fått en starkare och mer personlig dimension. ’Det som är svårt, är också vackert’, skrev Beethoven till sin förläggare. Ord värda att fundera över ibland.”

Per Tengstrand, konsertpianist

Foto Anders Bergön

SYMFONI NR. 7

”I slutet på 00-talet hade jag glädjen att höra den fransk-serbiske violinisten Gordan Nikolitch ge sig i kast med Beethovens sjua tillsammans med ett gäng musikervänner. Det var i Girona i Spanien, en mellanstor konsertsal med branta säten och glasklar akustik. Orkestern stod upp och spelade, något jag aldrig hade sett eller hört förut. Nikolitch satte ton och tempo men mer än så var det inte. Det var mäktigt att höra detta inbitna musikergäng röja på egen hand. I den berömda allegretto-satsen visste jag knappt om det var Beethoven jag lyssnade till eller om jag hade blivit underkastad någon uråldrig besvärjelse – så tät och hypnotisk var den. Jag tror att gamle radikalen Ludwig van B hade gillat det.”

Edith Söderström, radioprofil, skribent och musiker

Foto Sanna Lindberg

PIANOTRIO NR 1

”Vi befinner oss i Budapest, i en gammal sunkig biograf. Timme in och timme ut leder professor Ferenc Rados oss igenom Beethovens första pianotrio, opus 1. Simon, Jesper och jag tar oss till Budapest för att, åtminstone en gång per år, bli grillade av herr Rados. Åtta timmar per dag i tre dagar insisterar han på att vi ska uppfatta vartenda ackord, förstå musikens ursprung – att den hör ihop med dåtidens samtid, folkmusiken och den tradition som den då 25-årige Beethoven bär på. Detta är Beethovens debut. Och vilken debut! Musiken är så fräck – hur kan man bjuda på ett så löjligt icke-tema i sista satsen? Det finns lustigheter inbakade överallt – väntan i scherzot men också första satsen är full av hyss. Efter 20 år är fiolstämman fullklottrad. Pappret har bleknat. I år ser jag Beethovens bistra min överallt. Naturligtvis studerar jag hans musik med största allvar, dör av hans vackra långsamma satser, men om och om igen slås jag av hans humor och tänker att jag så gärna skulle vilja ha en byst där hemma där han ler lite illmarigt åt mig!”

Malin Broman, violinist och konstnärlig ledare för Kungsbacka Pianotrio, Stockholm Syndrome Ensemble samt konsertmästare i Radiosymfonikerna.

Foto Ulla Nikula

VIOLINKONSERTEN

”Beethovens violinkonsert gjorde att jag bestämde mig för att bli professionell violinist. Jag växte upp i Borås där jag spelade violin i den blomstrande kommunala musikskolan. Borås har ett fantastiskt stadsbibliotek och på den tiden en stor samling av lp-skivor. Jag brukade gå dit, gå fram till bibliotekarien och be om att få lyssna på Beethovens violinkonsert med Yehudi Menuhin och sen snabbt som blixten springa till fåtöljen där man skulle koppla in sina hörlurar. Det gällde att inte missa en takt! Den första presentationen av temat gav mig gåshud och när sedan Yehudi började spela var jag trollbunden av detta enormt rika verk. Så ville jag kunna spela! Verket har sedan följt mig i min karriär och jag är tacksam att nästa vecka åter få dirigera det tillsammans med Luis Martin Nino och Orquesta Filarmonica de Bogotá.”

Joachim Gustafsson, dirigent

 

STRÅKKVARTETT NR. 15

”När Konserthuset i Stockholm annonserade att de skulle fira Beethovens 250-årsjublieum med att framföra alla symfonier, pianosonater, stråkkvartetter och violinsonater samt ’Fidelio’ med Nina Stemme, blev jag så lycklig att jag smällde av. ’Guldpaketet’, med biljetter till alla konserterna, gav jag mig själv i present. Och året började bra, men sedan kom som bekant pandemin. Det var därför med dubbel tacksamhet som jag i september såg två konserter med Casalskvartetten i Grünewaldsalen. På den sista framförde de min favorit bland Beethovens alla stråkkvartetter: a-mollkvartetten opus 132. I den långsamma satsen, ’Heiliger Dankgesang’, kändes det som att man pendlade mellan himmel och jord. Varje gång de pigga passagerna avlöste de sublimt svävande började jag gråta – rörd av den tillfrisknade optimismen, det ömtåliga hoppet, viljan till skönhet, viljan att skapa, viljan att leva.”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, författare och skribent

Foto Foad Baghlanian

SYMFONI NR. 9

”Jag växte upp i ett tudelat hem. I Finland bodde jag hos min mor som var prima ballerina assoluta på Finska operan och praktiskt taget bodde på just operan. I Sverige hos min far som hade en – obesvarad – kärlek till musik och hela tiden släpade mig till konserter (som jag då hjärtligen avskydde). Dirigenter som Markevitj och Ehrling och solister som Elisabeth Söderström och Camilla Wicks var ständigt hemma på besök och middagar. Men jag hade mycket viktigare frågor och vacklade mellan Elvis Presley och Tommy Steele. Och så skulle pappa fylla jämnt och vad skulle det då bli? Jo, naturligtvis Beethovens nia i den första lp-utgåvan. Inte för att vi hade en skivspelare, men what the hell … Det gick ett ansenligt antal veckopengar och pappa blev tvungen att köpa en grammofon – och denna nia stod på tills lacken kroknade och skivan blev ospelbar. Men den lärde mig att tycka om riktig musik. Skivsamlingen utökades och sedan började jag i Engelbrektskyrkans kör, sjöng Matteuspassionen och sedan gick det som det gick.”

Robert von Bahr, vd BIS records

Foto Peter Knutson

 

PIANOKONSERT NR. 5

”Sent en kväll för tolv år sedan ringde vår dotter från BB och sa ’Nu är han här. Han är jättesöt. Han heter Ludvig. Han är uppkallad efter Beethoven’. En mera personlig relation till det 250-åriga födelsedagsbarnet får man leta efter. Under åren som följde hämtade vi, hans mormor och morfar, ofta Ludvig på dagis. Väl hemma följde en fast ritual med saft och bullar. Till detta lyssnade vi alltid på »Ludvigs låt« som vi kallade den. Det var Kejsarkonserten. Närmre något som kallas lycka kan man knappast komma.”

Marianne Söderberg, programledare för klassiska tv-programmet ”I döda mästares sällskap”

 

Sammanställt av Olof Esbjörnsson