För 60 år sedan sjöng Birgit Nilsson på centercourten i Båstad. I sommar hålls en hyllningsföreställning med Verdis Maskeradbalen med Joyce El-Khoury som Amelia. Johannes Nebel träffade henne i Helsingfors för ett samtal om prioriteringar, om att gråta på arbetet men också om scenskräck, andlighet och online-lektioner.
Vill du läsa om klassisk musik?
MISSA INGA NUMMER AV OPUS – KLICKA HÄR FÖR PRENUMERATION
Med ständiga nedskärningar, minskad bevakning i dagspress, tv & radio och ett stramare klimat för hela kulturlivet är Opus ett av få ställen där du regelbundet kan läsa om den klassiska musiken, i Sverige och utomlands. Vi hoppas se dig som prenumerant! I Opus får del av ingående intervjuer, spännande artiklar och massor av kunskap, information och recensioner. Samtidigt är du med och stöttar både musiken, musikerna och vårt arbete med att bevaka och belysa musiklivet. Win-win! Klicka här för att komma till prenumerationssidan.
INTERVJU MED SVERIGEAKTUELLA JOYCE EL-KHOURY
FINLAND MÅ VARA de tusen sjöarnas land (även om man senare räknat närmare 190 000 insjöar, så det är en underdrift), men ett Helsingfors i ett vinterslaskigt mars bjuder i varje fall inte ögat något särskilt att skriva hem om. Den här lördagen regnar det småspik och ger stadsbilden, som redan bitvis går i grått, en touch av brutalism. Huvudstadens kvarvarande äldre träbyggnader gör att man närmast andas ut i tacksamhet.
Ett sms från Joyce El-Khoury lyser upp skärmen: ”Vi ses vid sceningången kl 15.30!”
Strandpromenaden går längs med Tölöviken och leder förbi Musikkitalo, Musikhuset, den aktade Sibeliusakademin och Finlandiahuset, som jag passerar på väg till Finlands nationalopera. Det är där jag ska träffa den omsusade sopranen som första gången gör rollen som Amelia Grimaldi i Verdis vackra men närmast smärtsamt trögflytande Simon Boccanegra. Att det inte är min favoritopera spelar mindre roll – jag ser fram emot att få intervjua El-Khoury, som gjort cirka 30 huvudroller under senaste decenniet. Den libanesisk-kanadensiska sångerskan har en av bel canto-världens mest hyllade röster på många, många år.
Jag är ute i god tid men alla dessa tillgodo-minuter, samt några till, går åt för att hitta rätt. Nationaloperan i Helsingfors är en stor vitgrå koloss med kakelfasader i simhallsstil och personalingången är tillräckligt skymd för att jag inte ska hitta Joyce El-Khoury, som väntar i dörren.
Finska Nationaloperan i Helsingfors.
SJU MINUTER SEN … Just en snygg entré, tänker jag lite sammanbitet medan vi hälsar och tar trapporna upp till operans nästintill tomma kantin. Joyce viftar bort en halvtafflig ursäkt från mig. Hon är välkomnande, uppsluppen och bjuder på kaffe. Hon bär en graciös rock i blått och svart med gyllene broderier, som sveper runt henne när hon går. Men det starkaste intrycket förblir hennes direkta approach och stora öppenhet som ska prägla våra samtal (för det blir fler än ett). Det, och historien om var sången nog ändå kom ifrån. Joyce El-Khourys viktigaste pusselbitar i livet är hennes familj i Ottawa, Kanada – och så rötterna i Libanon.
– Min pappa har en jättevacker röst men gjorde aldrig något med den. Men min farfar, som bodde med oss när vi bodde i Libanon, sjöng i kyrkan i Machghara över 35 år. Och nu menar jag inte ”la la la” … han var Sångaren i kyrkan, som alla såg upp till.
– Lite som Pavarottis pappa? säger jag och tänker på Youtube-klippet med bagaren Fernando Pavarotti och sonen Luciano när de sjunger César Francks Panis Angelicus i hemmakyrkan i Modena.
– Ja! Farfar hade en fantastisk röst och var djupt religiös. Han hette George men precis alla kallade honom för Kyrie Eleison – folk ropade det på gatan när han kom gående. Sången förknippades med stolthet. Ingen pratade om att bli sångare, allra minst jag. Jag älskade att sjunga redan som liten, men såg framför mig att jag skulle jobba som sjuksköterska eller läkare.
TROTS SIN MAGNIFIKA tenorstämma förmådde Fernando Pavarotti aldrig ta steget till att bli sångare – en förlamande scenskräck satte stopp för den tanken. Den skräcken satt också i hos Joyce under uppväxten.
– När jag var tolv var jag på ett sommarläger där jag skulle sjunga i vår lilla avslutningsshow: jag skulle hålla en docka och sjunga en vaggvisa men jag glömde allt, till och med melodin och jag sprang ut från scenen. Det var traumatiskt och under lång tid kunde jag inte glömma känslan, som verkligen skrämde mig.
– Men jag älskade ju att sjunga! När jag var på en libanesisk festival ett par år senare hörde jag en sångerska som gjorde enormt intryck, och jag tänkte ”Jag vill ju göra precis det där!”. Samtidigt var jag otroligt trött på att vara rädd, och bestämde mig att det fick vara slut med det. Jag började ta lektioner och scenskräcken släppte. När jag träffade min andra sånglärare i Ottawa trodde han på mig med en sådan övertygelse att jag inte hade något annat val än att börja tro på mig själv.
MEN IDÉN OM att jobba med sjukvård och människor satt i. Joyce hade jobbat extra på sjukhus under flera år med barn.
– Jag kämpade verkligen med beslutet om jag skulle våga satsa på sången. Jag minns ett samtal i bilen med min far som sa, ”Du har en gåva som är sällsynt. Din mamma och jag tror att du borde följa ditt hjärta och sjunga”. Min far är ingenjör i grunden och har varit med och byggt i stort sett alla stora vägar i Beirut och Libanon, så jag tänkte om han säger till mig att göra detta, så finns det en anledning. Jag fick en knuff och ett stöd som verkligen inte var något att ta för givet.
Familjen El-Khoury flyttade från Libanon till Ottawa i Kanada när Joyce var sex. Ett decennium senare påbörjade hon de musikstudier som skulle leda till Lindemann-programmet för unga operatalanger på The Met i New York. Stenkoll på Puccini och jävlaranamma gav Joyce råg i ryggen att skicka ett mejl raka spåret till en av världens stora dirigenter, Lorin Maazel. Ett mejl som med lika delar tajming och mod (från både sopran och dirigent) kom att öppna dörren för den fortfarande helt gröna Joyce El-Khoury.
– Jag hade hört att han skulle sätta upp Puccinis triptyk* på hans nya operafestival, Castleton Festival, så jag mejlade honom och fick en tid för audition. Jag sjöng O mio babbino caro och fick rollen som Lauretta i Gianni Schicchi där och då. Det var helt overkligt.
*Puccinis tre enaktsoperor Il tabarro, Suor Angelica och Gianni Schicchi kallas för Triptyken och framförs ofta i svit under en och samma kväll.
Med sin första roll framför sig och magen full av fjärilar fick hon plötsligt erbjudandet att också vara cover för huvudrollen i Suor Angelica. När den ordinarie sopranen blev sjuk blev det alltså den unga Joyce El-Khoury som fick hoppa in och dubbeldebuten var ett faktum: två roller på samma kväll, med Lorin Maazel på pulten.
– Ja, och den kvällen förändrade mitt liv, konstaterar El-Khoury eftertänksamt. Efter inhoppet bjöd han in mig överallt där han behövde en sopran. Och så började allt.
– Det märkliga var att just Angelica var en roll jag studerat in not för not, ett år tidigare, helt utan tanke på något konkret. Jag gick igenom en jättejobbig period i mitt liv och att lära mig rollen utgjorde en helandeprocess för mig.
Joyce El-Khoury förbereder sin entré till Donizettis Anna Bolena i Bilbao, 2022.
JOYCE EL-KHOURY
MAN KAN ÄGNA MYCKET intervjutid och stora textsjok till att gå igenom alla framgångar och roller och scener. Lovorden har haglat och hennes röst, teknik och närvaro på scenen väcker ständigt uppmärksamhet. Jag slås av hur Joyce El-Khoury mer låter som en mezzo eller rent av alt när hon talar, och att spår av detta letar sig in i hennes mjuka, nästan krämiga sopranröst. En röst som hon idag behärskar de mest utmanande bel canto-rollerna med, och som hon hela tiden lyckas golva publik och kritiker med.
Men det är faktiskt inte främst El-Khourys stora artisteri som gör att man fastnar för hennes historia. Att bli framgångsrik är en sak, ett konstnärskap som bjuder in andra något helt annat. Tidigare intervjuer ger en bild där en stor del av uppväxten präglats av både mobbning och utanförskap som påverkat självkänsla och självförtroende. Steg för steg har sången och operan blivit ett viktigt verktyg för att uttrycka sig, men också för att hantera och bearbeta negativa upplevelser. Idag avspeglas den empati och hennes närhet till känslor i ett generöst pay-it-forward-arbete, där hon ägnar massor av tid åt studenter och personer som vill sjunga mer eller bättre, inte minst elever från det gamla hemlandet Libanon.
– Allt startade efter den katastrofala explosionen i Beirut den 4 augusti 2020. Jag satt hemma i lockdown och jag såg fruktansvärda nyhetsbilder om vad som hade hänt och gjorde ett inlägg på Instagram där jag skrev “Jag älskar er alla, och jag älskar Libanon, och jag lider så med er. Idag har jag beslutat att erbjuda gratis sånglektioner till alla som vill ha dem”. Och jag menade det.
– Jag hade tid och jag ville göra det. Jag gav lektioner till alla tänkbara: sångare som hade sång som hobby och andra som bara ville prova på, men när det blev för mycket började jag prioritera de sångare som faktiskt har en dröm. Som vill komma någonstans.
– Var det vad du gjorde under Covid? Blev det aldrig för mycket för dig?
– Jag älskade det och valde att se det som något positivt med hela nedstängningen. Jag får ju aldrig vara hemma, så jag tog tillfället i akt. Det har lett till att jag åkt till Libanon för att träffa de studenter jag arbetat med online. Några av dem är helt fantastiska och utmaningen är att hitta en väg för att få dem att kunna komma vidare. Medan man i Amerika och Europa har otaliga spår att välja mellan finns i Libanon inget av det. Jag har försökt ge mina elever kunskap för att överbrygga gapet och ge tillbaka lite av allt det jag haft turen att få.
– Känner du att du lär dig av det också?
– Absolut, jag får ofta bekräfta mina idéer och min teknik när jag verbaliserat det för andra. Sedan, när jag själv sjunger, kan jag på scenen mitt i allt tänka: ”Nu gör jag precis det jag nyss lärde ut!”
EL-KHOURY UTSTRÅLAR en närmast outsläcklig ambition, ett stort engagemang och en blick som stadigt är fäst på horisonten. Det märks både på och mellan raderna.
– Jadå, jag är ambitiös. I början av min karriär var jag verkligen som ett hungrigt lejon, men nu finns andra saker jag också vill göra. Jag håller på att spela in ett album för Libanon som inte har något med mig att göra, utan som har att göra med Libanon. Så idag omfattar min ambition andra människor. Inte bara min karriär.
– Sjunger du libanesisk musik på den skivan?
– Ja, jag sjunger sånger som är kända för den libanesiska publiken. Det blir i ett slags kammarformat med kontrabas, violin, piano, dragspel och klarinett. Jag sjunger på arabiska men försöker inte vara en arabisk sångare, utan gör det på mitt sätt. Det är mitt favoritprojekt just nu – min lilla bebis.
Rollen i Helsingfors i Verdis Simon Boccanegra är den senaste av flertalet rolldebuter på kort tid. Precis innan uppdraget i Finland sjöng Joyce El-Khoury i Kanada på operan i Montreal. Då gestaltade hon Drottning Kristina i den nyskrivna La Reine-garçon, vilket blev en av de mest krävande roller hon någonsin sjungit.
Joyce El-Khoury upplevde ett av sitt livs största utmaningar som Drottning Kristina i Montrealoperans La Reine-garçon i februari 2024.
– Röstmässigt var det supertufft. Orkestreringen var enorm och det var tungt för min lilla röst, säger Joyce El-Khoury. Hon tystnar och masserar sitt struphuvud. Men det var ingenting jämfört med den emotionella aspekten. Den rollen blev en av de mest intensiva upplevelserna i hela min karriär. Jag levde mig in i Kristinas liv, som präglades av att inte få vara den man är.
– Jag grät bokstavligen medan jag sjöng rollen. Varje kväll.
– Kan man verkligen sjunga och agera på scen samtidigt som man gråter?
– Jag vet, det låter inte klokt och förmodligen såg jag också ut som en smärre katastrof. Men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, då jag kände att jag kanaliserade något större än jag kan förklara. Inte långt innan gjorde jag Norma för första gången, så jag har verkligen något att jämföra med. Att sjunga Kristina och ta mig in i hennes värld … det tog mig två-tre veckor att återhämta mig. När vi började repetitionerna här i Helsingfors kunde gråten bara komma över mig, då jag fortfarande bearbetade allting. Men vi måste använda vår smärta som vi alla har, till något bra, annars har den ingen mening.
Vår tid är slut och Joyce El-Khoury ska gå till sminket för att förbereda inför kvällens föreställning. Vår intervju, som inte ens hunnit toucha vid sommarens kommande besök i Båstad, får anstå tills chansen att fortsätta samtalet – denna gång via video – kommer ett par dagar senare.
SÅ, OPERAN DÅ? Jo, Simon Boccanegra är full av vacker musik. Den är lång och inte direkt actionpackad och säkert något alldeles extra för Verdi-konnässören, men trots att orkestern klingar bra och solistlaget är habilt är detta kanske inte en roll för en personlighet som den jag precis mött. El-Khoury är elektrisk och kvällens definitiva behållning, men föreställningen vi får uppleva har allt för få brännpunkter för att kanalisera sopranens enorma kapacitet.
Intervjun, som tagit mer tid än väntat fortsätter ett par dagar senare, då via videosamtal.
– Hur känner du att livet som operasångerska är? Att flytta från plats till plats och aldrig vara hemma?
– Fint att du frågar det. Egentligen är jag ganska introvert och trivs med att vara själv, vilket man ju är mycket i mitt jobb. De första 10 åren ville jag inget hellre än att resa och sjunga överallt. Idag, inte minst efter att ha varit borta i 18 månader, hungrar jag verkligen efter mer balans. Jag vill kunna dricka kaffe med min syster, eller spendera tid med mina föräldrar. Det har varit helt otroligt intensivt med alla dessa nya roller på kort tid, så när jag väl varit hemma har jag fått lägga i stort sett all tid på att förbereda mig för nya roller. Jag vill planera mer utifrån var jag ska få vara social hemma.
– Men någon gång måste du väl ha paus? Hur ser en helt ledig dag ut för dig?
– Jag försöker sova eftersom jag inte alltid sover bra på nätterna. Jag älskar att läsa, promenerar mycket och tycker om att upptäcka omgivningarna. Jag lyssnar på musik, har videosamtal med familjen och jag lagar gärna mat.
– Hur känner du dig efter produktionens slut? Blir du tom eller ser du framåt?
– Under det senaste året har jag knappt haft tid att känna något eftersom det hela tiden gått i ett. I sommar har jag Tosca i Tokyo, som jag kan. Sedan ska jag sjunga Aida, den måste jag lära mig. Efter det har jag Medea och den måste jag också lära mig, säger hon och ser plötsligt ut som att hon på inga sätt kan se hur den där balansen ska kunna uppnås under någon direkt överskådlig framtid.
JOYCE EL-KHOURY HAR sjungit i Sverige ett par gånger, och med tanke på att hon sjunger på världens stora scener är det kanske lite oväntat att det då varit på utescenen vid Birgit Nilsson Museum i Västra Karup, snarare än till exempel på operan i Stockholm. Men kopplingen är inte helt oväntad: Kungliga Operans tidigare vd Bengt Hall, har lyckats få El-Khoury att gästa vid Birgit Nilsson-dagarna, i år för tredje gången i rad.
Förra årets Birgit Nilsson-dagar avslutades med Puccinis Tosca med Michael Fabiano som Cavadarossi och Joyce El-Khoury i huvudrollen.
– Jag börjar känna mig lite svensk, skrattar hon. Jag älskar att sjunga där, det är bara en sådan himmelsk plats att vara på. Jag fick en rundtur på Birgits gård och det känns helt overkligt att hon blev en sån enorm superstjärna som gick runt i sina gummistövlar och plockade potatis när hon var hemma. Det är det där med balansen igen, avbryter hon sig själv. Jag tror att vi alla har ett behov av att hålla fast vid vilka vi är. Jag undrar ofta vilken plats den lilla flickan Joyce får ta. Hon är ju fortfarande här inom mig. Samtidigt finns Joyce, den internationella …
– Ah, du får ju säga det – superstjärnan.
– Nej, jag skulle inte säga det, jag säger sångerska. Jag skulle aldrig kalla mig en stjärna.
– Hur känner du när andra säger det?
– Det gör mig verkligen obekväm, och jag gillar inte heller ordet diva. Det stör mig när folk kallar sig själva och varandra diva. Jag vet inte ens vad det ska betyda. Jag antar att det betyder en person som faktiskt är mycket medveten om sitt enorma värde och använder det mot sin omgivning. Det har blivit synonymt med sångerskor och det känns ytligt. Det enda det gör är att skapa mer distans. Vi artister måste minnas att vara ödmjuka.
– Minns du när du hörde Birgit Nilsson för första gången?
– Ja, det var när jag pluggade musik i Ottawa och jobbade extra i musikbiblioteket. När jag hade ansvaret att stänga hände det ofta att jag stannade kvar och satte på skivor, för att bara lyssna. När jag hörde Birgit minns jag hur jag bara tänkte att jag aldrig kommer att bli en operasångerska. Hennes röst var så genomträngande och mäktig på inspelningarna!
VÅR DISKUSSION GLIDER tillbaka till diva-begreppet. Joyce känner sig inte färdig och klargör.
– Det kommer en punkt i en artists liv när man är tillräckligt erfaren för att veta vad som fungerar, vad man behöver för att kunna kommunicera något till publiken på bästa sätt och då kan såklart en missuppfattning uppstå. Om en sångare säger ”detta är det tempo jag behöver för att kunna andas ordentligt” eller ”jag vill ha kläderna på det här viset, för att det ska bra ut” kanske vissa kan tänka att ”hon är svår, eller en diva”. Men det är såklart en enorm skillnad mellan att försöka skapa bra förutsättningar och någon som vara överlägsen och köra med andra.
– Hur känner du inför att uttrycka dina behov och åsikter runt produktioner?
– Vad jag gör nu, som jag inte gjorde när jag var yngre, är att ge förslag på förbättringar. Idag har jag ju inte bara mer erfarenhet utan också självförtroendet att dela med mig av mina konstnärliga idéer. För mig har det blivit allt viktigare att samarbeta – jag vill ju att dirigenten och regissören ska samarbeta med mig. Idag är jag säker på att olika infallsvinklar är bättre än att bara låta den ena eller andra bestämma allt.
– Hur ser du på din framtid? Du är ju en otroligt efterfrågad sångerska idag. Är du där du vill vara?
– Det är en riktigt stor fråga som jag har tänkt mycket på den på senare tid. Jag kan säga att innan jag började, när jag studerade var detta hela mitt liv: just detta min dröm. Jag ville sjunga opera, jag ville sjunga Verdi, jag ville sjunga Norma, jag ville resa runt i världen, jag ville dela den här musiken med människor! Jag älskade musik och att sjunga, och det gör jag fortfarande.
– … och nu har du precis det livet.
– Jag har det livet, och jag vill inte ändra det. Att sjunga är en del av min identitet, det är inte minst en del av hur jag uttrycker mig som människa. För mig är sången den gåva Gud gav mig. Jag älskar det jag gör och vill inte sjunga mindre, men som sagt: jag vill ha en bättre balans, som inkluderar ett vanligt liv. Det är den där märkliga dikotomin som finns i detta jobb, att du för det mesta är på jobb ensam utan familj och vänner. Hur omsätter man sitt liv i sin konst om man inte lever ett liv?
Vi sitter och tittar på våra skärmar, som mest känns som en portal mellan det vardagsrum jag sitter i och Nationaloperan i Finlands lånelägenhet, som Joyce El-Khoury bor i under sin tid i Helsingfors. Plötsligt tystar hon. Hon ser ut som att hon funderar på om hon ska eller borde låta bli. Hon fortsätter.
– Under den senaste tiden i livet har jag haft ett tydligt uppvaknande. Det är så starkt att jag konkret börjat uppleva Gud i de människor jag möter och ser omkring mig. Det är något som förändrat mig i grunden.
HON FORTSÄTTER försiktigt, utan att låta generad.
… jag antar att du aldrig tänkte att intervjun skulle gå i den här riktningen.
Vad svarar man på det? Hon har ju rätt. Jag hade definitivt inte förväntat mig att samtalet skulle komma att handla om Joyce El-Khourys personliga tro.
– Jag vill såklart veta mer. Det handlar om Gud för dig?
– Ja, jag gick igenom en lång och tung period för ett par år sedan och sökte efter något som kunde hjälpa eller … som kunde betyda något. Jag kände mig nära på utbränd och sökte efter mening med alltsammans och började läsa Bibeln, lyssna på andras erfarenheter om tro. Jag började meditera och tänka på livet vare sig det kallas kristet eller inte. I slutänden handlar det om kärlek för mig och har kommit att förändra allt. Det har till och med förändrat hur jag sjunger. Jag har aldrig pratat om detta offentligt, förresten. Detta är första gången jag nämner det.
– Det har varit som lite av en chock. Även om jag växte upp i ett kristet hem, var det inte alls som praktiserande kristen. Jag tänkte, vad är det här? Det här har väl ingen betydelse för mig? Men när allt kändes som allra mest hopplöst och mörkt satte jag mitt hopp om att kanske tron på något – Gud och Jesus – skulle kunna hjälpa mig, och för mig har tron blivit som en växt: jag känner att jag måste vattna och vårda den, på samma sätt som jag gör med min röst.
VI HAR KOMMIT till slutet på intervjun och Joyce El-Khoury vill sammanfatta.
– Jag har sjungit sedan jag var tre, och sjungit professionellt i femton år. När jag går upp på scenen idag är jag så mycket mer medveten om vad mina kollegor gör, och vad de behöver. Jag är medveten om vad publiken förväntar sig av det jag fått ”till låns”. Det känns som en gåva att få dela med sig av det.
– Idag handlar det inte längre om att få till den höga tonen, eller att jag inte kom in rätt sekund eller glömde ta upp kniven på det sätt som vi repeterade. Allt det är bara detaljer. Jag har fått meddelanden efter föreställningar från personer i publiken som sagt att de nyligen förlorat någon nära, och de inte kunnat gråta förrän där och då på operan när de hört oss sjunga. Då känner jag att det är det allt går ut på. Jag har gjort mitt jobb.
Vill du läsa mer om klassisk musik?
MISSA INGA NUMMER AV OPUS – KLICKA HÄR FÖR PRENUMERATION
Med ständiga nedskärningar, minskad bevakning i dagspress, tv & radio och ett stramare klimat för hela kulturlivet är Opus ett av få ställen där du regelbundet kan läsa om den klassiska musiken, i Sverige och utomlands.
Vi hoppas se dig som prenumerant! I Opus får del av ingående intervjuer, spännande artiklar och massor av kunskap, information och recensioner. Samtidigt är du med och stöttar både musiken, musikerna och vårt arbete med att bevaka och belysa musiklivet. Win-win!
Här startar du din Opus-prenumeration!
ANNONS FRÅN OPUS MUSIKRESOR:
När var du i Paris senast? Den 3-6 oktober reser vi till en av Europas verkliga kulturmetropoler för tre högklassiga föreställningar på lika många dagar. Har du inte besökt de fantastiska scenerna Opéra Garnier, Opéra Bastille och Théâtre Champs-Elysées är detta ett utmärkt tillfälle!
Vad sägs om en långhelg laddad med musik lagom till hösten? Följ med oss till Paris på en oförglömlig operaweekend! Med oss på resan har vi tenoren och ciceronen Rickard Söderberg! Tillsammans kommer vi att få uppleva det främsta som den franska operatraditionen har att erbjuda! Vi besöker tre nationalscener och har ett späckat program:
Gounods dramatiska opera Faust
Offenbachs komiska operett Les Brigands
Händels mäktiga oratorium La Resurrezione
Det finns ett fåtal platser kvar till denna fina musikresa.
Skynda dig att boka! 
Boka din plats här!
Vill du läsa mer, hittar du all info om resan här!
