Tango är på blodigt allvar för de flesta argentinare, och när Astor Piazzolla kom hem till Buenos Aires från musikstudier i Europa i mitten av 1950-talet brakade helvetet löst. Han skapade det som kom att kallas Nuevo tango, den nya tangon. Snart blev han kultförklarad av de intellektuella och kändisar på besök, men av de sanna tango-patrioterna blev många hans svurna fiender. Piazzolla blev anklagad för att över huvud taget inte veta vad tango var för något och taxichaufförer vägrade ta upp honom på gatan.

Text Magnus Säll

 

Buenos Aires i slutet av artonhundratalet. En kåkstad i sumpmarkerna, plötsligt upphöjd till Argentinas huvudstad. Från Europa anländer båtlaster med lycksökare och från Pampas kommer fattiga lantarbetare, gauchos. I utkanten av staden bildar de svarta sina egna samhällen. På trettio år femdubblas befolkningen och i myllret av fattigdom, machismo och billig sprit skapas tangon. I en annan hamnstad föds vid samma tid en musikstil med liknande bakgrund: jazzen i New Orleans.

Tangon föddes i mötet mellan gauchons sånger, de svartas afrikanska rytmer och en del europeiska influenser. Det var männens värld och de skapade en musikstil som var fylld till bredden av hemlängtan, sentimentalitet och undertryckt våld. Arbetargrabbar lärde sig danser i de svarta kvarteren och tränade steg med varandra i skenet av gatlyktorna innan de gick till bordellerna för att visa upp sig. Det var hårda killar från Pampas eller italienska invandrare uppklädda i svarta kostymer, med ringar och parfymer. Män som dansade med män eller som dödade varandra i knivslagsmål. Astor Piazzolla tvekade aldrig om tangons ursprung: ”Tangon föddes på bordellerna”.

Piazzolla var alltid en outsider. Han växte upp i två länder, USA och Argentina, med italienska föräldrar. Lika hemmastadd i klassisk musik och jazz som i tango. När han dog hade han fört in tangon i en ny tidsålder och blivit en ärrad champion som kunde luta sig tillbaka i gungstolen och räkna blåmärken. Han var obestridlig kung på tangons huvudinstrument, dragspelet bandoneón.

Men allt det där var avlägset för en invandrarkille från Argentina som växte upp i Little Italy i New York. Familjen flyttade dit 1925 när Astor var fyra år. Det var hårda kvarter med blodiga gatuslagsmål. Piazzolla tränade boxning under uppväxten för att överleva.

Han var ett musikaliskt underbarn och fick tillfälle att spela bandoneón med Carlos Gardel – tangons Elvis Presley om man så vill – i en av hans filmer. Efter många år i New York återvände familjen Piazzolla till Buenos Aires och Astor fick anställning som bandoneónist i Anibal Troilos orkester. Han spelade till klockan fyra varje morgon, sedan biljard med polarna några timmar innan han traskade iväg till skolbänken. Där blev det pianostudier och gnetande med musikteori, komposition och orkestrering. Hans tangokollegor trodde inte han var riktigt klok.

– Det var lite underligt för de andra musikerna för jag var den ende som spelade bandoneón och Bach, Schumann, Mozart och Gerschwin. När jag spelade musik av Duke Ellington stirrade alla på mig som om jag var ett konstigt djur. Tangofolket är som en sekt. De föds för tango, de lever för tango och de dör för tango. De är inte intresserade av något annat. Det är en egen värld. Det var också därför jag lämnade tangon när jag var 32 år, har han sagt.

När Astor Piazzolla i år skulle ha fyllt 100 år så är han en ikon inom tangon. Han har till och med fått en flygplats döpt efter sig i Buenos Aires. Hans kompositioner har visat sig vara extremt livkraftiga, som inte minst klassiska musiker har tagit sig an. Yo-Yo Ma, Gideon Kremer och Mstislav Rostropovitj är bara några. Photo Paul Bergen.

 

Astor Piazzolla skrev symfonier, sviter och kammarmusik och trodde själv att han var ett geni. Han fortsatte sina studier i Paris hos kompositören Nadia Boulanger i mitten av 1950-talet. Hon tyckte hans musik var välskriven men opersonlig och undrade vad han egentligen spelade hemma i Buenos Aires.

– Jag tänkte: om jag säger till gumman att jag spelar på bälgaspel, så kastar hon ut mig. Men hon var uppmuntrande, fick mig att sätta mig vid pianot, placerade sig själv bredvid och jag började spela min nya tango ”Triunfal”. Vid oktavstället reste hon sig, tog mina händer och sa: ”Överge aldrig detta. Det är er musik, här är Piazzolla”, berättar han i Alberto Sperattis intervjubok ”Con Piazzolla”.

Han kom inte undan tangon, han hade den i blodomloppet.

– Det är som en sjukdom. Den är alltid där, även om man skulle vilja glömma den.

Astor Piazzolla kom tillbaka till Buenos Aires med en ny sorts tango spelande i huvudet. Han hade Bach, han hade Ellington, han hade Gardel. Allt sammantaget blev Nuevo tango. Den positionerade sig gentemot den gamla tangon, samtidigt som den hjälpte tangon att överleva när ungarna i Buenos Aires börjat lyssna på rock’n’roll. Annars hade den kanske riskerat att bara överleva som museiföremål.

Han bildade en oktett när han kom hem och 1960 den banbrytande Quinteto Nuevo Tango bestående av bandoneón, elgitarr, bas, fiol och piano. Astor Piazzollas musik är hetsig och passionerad samtidigt som den kan vara slö och oberäknelig som en kobra på valium. Alltid på blodigt allvar och alltid med stil. Han gillade att citera Jorge Luis Borges, den litterära häxmästaren från Buenos Aires och som dessutom var tangofantast: ”En man utan stil borde stanna hemma”.

Det avgörande för Piazzolla var att han såg tango som musik för öronen och inte för fötterna. Det gav honom fria tyglar. Han experimenterade med dissonans och oväntade ackord. Men viktigast av allt: han gjorde det utan att tappa tangons själ och skitiga förflutna.

Det sägs att några fanatiker en gång försökte tända eld på honom efter att ha dränkt in honom i fotogen. Men det krävs mer för att knäcka en kille som vuxit upp i samma gäng som boxarna Jake La Motta och Rocky Marciano och har hajfiske som största hobby.

Under en period på sjuttiotalet började det dock hetta till på allvar. Högerjuntan i Argentina och dess terror fick Piazzolla att fly till Paris med familjen. Juntan kallade honom ”kommunist”. Han försökte under alla år hålla sig utanför politiken, men det kan vara svårt nog i ett land med en så dramatisk historia.

I slutet av 1980-talet kom Piazzolla tillbaka till barndomens New York för tre skivinspelningar för producenten Kip Hanrahan. Då hade han 750 verk och över 50 album i bakfickan. Hanrahan har berättat om hur telefonen ständigt ringde under inspelningarna. Det var hot, men också de som gråtfärdiga sa att de hade önskat att deras far var i livet för en chans att träffa den store Piazzolla.

”La camorra: La soledad de la provocación apasionada” blev hans sista egna skiva och innehåller sviten ”La camorra I–III” som är en hyllning till hans italienska rötter. Camorran är förstås också namnet på den neapolitanska maffian, som huserade i bordellkvarteren i Buenos Aires.

Inledande ”Soledad” är sorgsen och något av det vackraste han spelat in. En åldrande mästares vemodiga svep genom decennierna, innan scenbelysningen släcks och de sista musikerna går hem.

– Argentinarna gillar att gråta. De minns alltid de döda. Men min musik talar inte de dödas språk. Jag använder de levandes, de ungas språk. Jag vill vara en bra musiker. Och jag behöver inte säga att jag skriver tango, jag är tango, sa han till tidningen Option 1986.

Men timglaset var på väg att rinna ut. 1990 fick Piazzolla en hjärnblödning. Två år senare var han död, 71 år gammal.

Det här är en bearbetad version av en artikel som tidigare varit publicerad i Pop #21

 

 

 

Här börjar du lyssna!

Astor Piazzolla: ”Paris 1955” (Arcade, 1996)

Modernisten Piazzollas första försök att skapa en ny sorts tango. Han tar hjälp av delar av Parisoperans orkester för att få den rätta dramatiska klangen. Musiken är nervdallrande som dimma över Seine en mättad höstkväll.

 

 

Astor Piazzolla: ”Libertango” (Tropical Music, 1974)

Piazzolla med en elektrisk ensemble, inspelad i Milano. Den virvlande jazzinfluerade musiken styrs med fast hand av Piazzollas bandoneón. Titelspåret är Piazzollas mest kända, och har tolkats av bland andra Yo-Yo Ma, Al DiMeola och Grace Jones.

 

Astor Piazzolla: ”Tango: Zero Hour” (American Clavé, 1986)

De tre album han spelade in med Kip Hanrahan i slutet av 1980-talet är rakt igenom mästerliga. Musik med ett hisnande undertryck, här står allt på spel. Han kallade själv ”Tango: zero hour” för den bästa skiva han någonsin gjort. Ingen bör heller missa hans enastående tolkning av tangohistorien på uppföljaren ”The rough dancer and the cyclical night (Tango apasionada)” (American Clavé, 1987).

 

Astor Piazzolla/Kronos Quartet: “Five tango sensations” (Nonesuch, 1991)

Piazzollas allra sista inspelning gjorde han tillsammans med Kronoskvartetten 1989. Sviten ”Five tango sensations” skrev han efter att ha blivit allvarligt sjuk. Det är en långsam gripande dödsdans. Alla sinnen på helspänn.

 

Duo Aeternica: “Astor Piazzolla – Absence och Presence” (Robert Holmin Ljud & Bild, 2017 resp. 2019)

När klarinettisten Kjell Fagéus och pianisten Love Derwinger på skivan Absence tar sig an tangomästaren så lyser de upp melodierna i ett intimt samspel. Lyssna också på Fagéus med gitarristen David Härenstam på skivan ”Astor Piazzolla – Presence”.

 

 

Patagonia Express Trio: ”Piazzolla ruta 100” (Berlin Classics, 2021)

Bröderna Claudio and Oscar Bohórquez på cello respektive violin slår sig samman med Piazzollas gamle pianist Gustavo Beytelmann för att spela in den här hyllningen, som gavs ut tidigare i år. Det här är tango som dynamisk kammarmusik. Trion spelar sakligt och distinkt även i de mest känsloladdade partierna.