För tio år sedan spelade Hans Pålsson Beethovens samtliga 32 pianosonater i Stockholms konserthus. Han roade sig då med att skriva ner infall och aforistiska tankar om musiken. Här följer ett urval som kan inspirera såväl publik som framtida pianister resande på samma bana.

TEXT HANS PÅLSSON FOTO HELÉNE LINSJÖ

 

Goethes ord efter sitt första möte med Beethoven tycks mig riktiga. Han var ”sammanbiten, energisk och innerlig”. Vi känner alla detta sammanbitna och energiska men även innerligheten och hängivenheten som finns där hela tiden. Allt det innebär att ”vara människa”, från det mest storartade till det lägsta och simplaste, kärlek och brutalitet, vördnad och banalitet, djupaste sorg (och släktingar som melankoli och resignation) samt burlesk humor – allt finns som uttryck i hans musik.

 

Om inte crescendo är föreskrivet av Beethoven bör som regel (undantag finns säkert) ett forte komma utan förvarning. Men även när Beethoven är som mest våldsam, ”brutal”, måste vi frasera. Väga förhållandet mellan toner och ackord, aldrig ”banka och slå”. Det är en del av hans humanism att även ha förståelse för våld och desperation.

 

Fantasi är det som kan skänka pianoklangen liv och karaktär, detta för Beethoven så viktiga ord. Verket måste ha en innehållslig och klanglig karaktär, en gestalt som går genom hela verket. Karaktär betyder ”inristat”, något som är ristat i vårt innersta och som vi bär med oss hela livet. En inre gestalt.

 

En lätt Beethovensonat finns inte! En miniatyr kräver fulländning. Ett fult tumavtryck på en känslig teckning skämmer medan en mista i en stor målning kanske inte märks. I en musikalisk bagatell blir varje ton bärare av nyanser. Underskatta inte det enkla. Mozart är ju känd för att vara den lättaste och samtidigt svåraste tonsättaren. Ju närmare Mozart Beethoven står i ett stycke desto mer omsorg kräver varje detalj.

 

Beethoven läste dramatik och tog lärdom av Schiller och Shakespeare. Satserna i ett större verk är som akterna i ett skådespel och i dramatiken som i livet är ofta kontrasterna mellan humor och allvar, mellan gyckel och sorg starka och överrumplande. Det kan kanske förklara en del av de plötsliga förändringar i karaktär och stämning som utmärker många Beethovenverk. Detta gör dem så levande och mänskliga.

 

Så enkelt ett inledande motiv eller en idé kan vara hos Beethoven! Ändå är det tillräckligt för ett helt verk. Han kan som ingen annan koka soppa på en spik, till och med på en rostig. Med rostig spik menar jag till exempel en mycket enkel melodi, som knappast skulle fört Beethovens namn vidare i musikhistorien om den inte användes, bearbetades, utvecklades och kanske storartat orkestrerades under styckets gång. Tänk på temat i den nionde symfonins final. En beskedlig vismelodi, en pianists femfingerövning … Men mycket händer med den!

 

I vissa senare verk är komplikationen en viktig del av uttrycket. Verk som tycks lyssnaren ogripbara eller obegripliga. Man utsätter sig för förvirring och kaos när man lyssnar. Så till exempel i Hammarklaversonaten. Detta uttryck förebådar modernismen ännu mer än enskilda dissonanser. Svårigheten att spela stycket är en del av detta uttryck. Även Chopin varnade Liszt: akta så att du inte kan stycket för bra. Musikern skall svettas, arbeta. Tycker man inte det är svårt får man låtsas. Detta är centralt i Beethovens komponerande. Själv var han en tonsättare som verkligen arbetade med materialet. Själva brottningen med verket skänker uttryck. Funderande, missnöje med tidigare lösningar, nya försök, strykningar… Även musikerna som spelar måste känna detta fysiskt i hand och kropp. En för driven tekniker kan helt förlora den inneboende meningen med stycket han eller hon spelar. Den totala behärskningen blir ett handikapp och omvänt kan därför många av den äldre generationen musiker trots sina brister lyckas fånga andemeningen i ett Beethovenverk. Både för mycket och för lite teknik kan förstöra.

 

Det talas ofta om naturen som Beethovens inspiration. Sant. Naturen är lagbunden och kaotisk. När Beethoven gestaltar (skenbart) kaos, till exempel i Hammarklaversonatens avslutande fuga, gör han inte detta för att själv verka ”svår” eller komplicerad. Det är ett uttryck för naturens eller människans komplikation.

 

Så många sonater börjar svagt. Många slutar svagt. Beethoven är inte bara en kraftens dramatiker. Han är även tystnadens dramatiker. Tystnaden, pauserna, då lyssnaren och musikern får tid att tänka.

 

Min käre Mozart fyller verk efter verk med skönhet och innehåll även om formen ofta är likartad. Har Beethoven använt en formidé en gång återvänder han nästan aldrig till den. Förnyelse, aldrig upprepning. Inte ens av lyckade koncept!

 

Sonaterna är ofta skulpturer, inte målningar. Hos Beethoven är det mesta vakenhet och logik medan ofta Schuberts musik är drömspel. Beethoven tecknar och Schubert målar? (Jag vet: man skall undvika schabloner!)

 

Se upp med ”traditionen”. Den är ofta sentimentalitet och missbruk. Läs nottexten! När det gäller att känna vill jag helst känna det som står i noterna. Beethovens nottext är som ett matrecept. Gör först vad som står, med tiden blir detta självklart och du kan kanske tillåta dig att vara friare och krydda efter egen smak. När Beethoven skrev ner sina sonater var han ytterst noggrann och inget förlag fick ändra minsta detalj i noterna. Ändrar man är det inte sonaten man älskar utan något annat (kanske sig själv?).

 

Jag har lätt för att tänka mig Beethoven i moll, men endast nio av sonaterna är i en molltonart. Tragedin har högre värde i våra medvetanden än komedin. Tänk på Shakespeare. Vi tänker lätt på de stora tragedierna, men även komedin är en del av vårt liv och det komiska kan genomsyras av värme och empati. Intressant, tycker jag själv. Också Chaplin med sin avslöjande syn på människonaturen och sin inkännande gestaltning av det tragiska och olyckliga i våra vardagsöden. Vi kallar honom komiker.

HANS PÅLSSON

… är konsertpianist och sedan 1987 professor i piano vid Musikhögskolan i Malmö.
… har tillägnats över 60 soloverk och pianokonserter och medverkar på omkring 25 cd-inspelningar.
… är för många bekant genom tv-programmet I döda mästares sällskap som sändes på 1990-talet.