Ingvar von Malmborg rapporterar från Folkoperans nyuppsättning av Mozarts Trollflöjten.
En rolig uppsättning. Gjord med humor och lättsam glädje. Och samtidigt allvarlig. En saga förstås men också en dialog om kärlek, rensad från infantil naivitet. Det här är det första man måste säga om Folkoperans nya uppsättning av Mozarts Trollflöjten.
Den franske teaterregissören Stéphane Braunschweig fascinerades av operan på Söder, ett litet men framgångsrikt operahus som alltid legat i framkanten av operans konstnärliga utveckling. Att man främst spelat på svenska var ännu ett plus och han ville helt enkelt göra något här. Inte så att han saknar andra erbjudanden, Stéphane Braunschweig tillhör de som bjuds in till festivalerna i Avignon och Edinburgh och de största tyska operahusen.
Mozart har byggt sitt verk utifrån två maktlystna poler: Nattens drottning som svartsjukt försöker dirigera omvärlden och Sarastro som hämtat sin härskarteknik från frimurarlogerna. I båda rollerna har man hittat helt rätt solister. Karolina Andersson briljerar i sina arior och får starka applåder. Johan Schinkler, som gjort Sarastro tidigare på Folkoperan, har just den där brummande, återhållna kraftfullhet som sitter perfekt.
Scenografin är listigt byggd runt en stor fågelbur där väggarna fälls upp och ner för att skapa illusionen av både fängelse och tempel. I inledningen ser vi här kungasonen Tamino omgiven av tre lystna nymfer. Rollen görs av den unge norske tenoren Endre Aaberge Dahl som har en stark scennärvaro rakt igenom. Han deltar i Folkoperans talangprogram.
Men föräldragenerationen till trots är det de unga solisterna som gör uppsättningen. Som Tamina ser vi sopranen Clarice Granado som tog sin examen från SKH 2024 och även gått en musikal- och skådespelarutbildning i New York. Hennes röst är både stram och dynamisk och stannar kvar efteråt.
Skådespelaren Anton Lundquist som Papageno, med sin skönt virriga posthippieuppenbarelse, fångar publiken från första ögonblicket. Tillsammans med Minna Tägil, en annan karaktär hämtad ur Hair, når de högt upp på operakomikens bergstoppar. De är lysande tillsammans när de vill producera ändlösa rader av barn.
Om Trollflöjten hamnat på en skrivkurs för librettister idag hade den knappast passerat. Dramaturgiskt är den inget mästerverk utan snarare en tunn och ganska hafsigt tillyxad historia som bara knappt håller ihop. Den som ropar efter narrativets logik har hamnat i fel tunna. Vissa roller har tillkommit framförallt för att Mozart ville skriva en viss slags musik, inte för att de passar in i verket.
Men behövs allt detta? Det är ju musiken som tilltalar oss.
Den härligt fantasifulla musiken, mer folklig än mycket annat på våra operascener, som glider fram så sorglöst och melodiskt och sköljer över oss och får oss att lämna Folkoperan med goda tankar om mänskligheten. Det är svårt att föreställa sig att orkestern på scenen i sin helhet bara utgörs av tolv instrument.
Trollflöjten är utsåld så gott som våren i Stockholm. Men uppsättningen framförs också under maj på Uppsala Stadsteater, som varit Folkoperans produktionspartner.
Ingvar von Malmborg
Trollflöjten
Av Wolfgang Amadeus Mozart 1791
Regi och scenografi: Stéphane Braunschweig
Kostymdesign: Thibault Cancraenenbroeck
Mask & peruk: Theresia Frisk
Medverkande solister: Endre Aaberge Dahl, Anton Lundquist, Clarice Granado, Karolina Andersson, Johan Schinkler, Minna Tägil, Josef Törner m. fl.
Klicka här för att se Folkoperans egen teaser om operan.
